Det vacklar. Jag tycker att livet vacklar när hemskheter och grymheter rullas upp. Mänskor lider så oerhört i Irak just nu. Jag kan nästan inte ta in de livsöden som media lyfter fram. En mamma som får med sig några av hennes barn, medan resten lämnar kvar. Hon ammar en liten nyfödd. Mjölken tar slut, barnet dör. Grymheterna når de barn som lämnats kvar. En ung man tror att han är säker tills han ser att de ska skjutas med automatvapen. Han låtsas vara död bland döda kroppar. Han och en annan undkommer. Bland alla döda kroppar finns hans bror och hans pappa. Där finns också en 12-årig pojke som räknades som man.
Jag får en klump i magen. Jag kan inte ta in den här informationen. I mitt inre försöker jag hitta orsaker som lindrar. Men de finns inte. Ove berättade att 1,2 miljoner mänskor flyr Irak. Miljoner? Hur är det möjligt? Hur kan det här ske?
Herre, förbarma dig.
Be. Skänk pengar (kontakta t.ex. Martyrkyrkans vänner per e-post på adressen info@martyrkyrkansvanner.net för mer information om hur). Skriv under en namninsamling. Kontakta politiker. Sprid information på sociala medier.
Men sen behöver jag lämna över i större händer än mina, lägga oron och bördan på axlar starkare än mina. För mina händer är för begränsade och små. För mina axlar räcker inte till att bära hela bördan. För att det aldrig var tänkt att bördor som de här skulle bäras av axlar som mina. För att det aldrig var tänkt att bördor som de här skulle finnas.
Allt om familjeäventyret 
Ja, det är tungt att inta nyheterna. Man vet inte hur man ska hantera lidandet. Den lilla hjälp man kan ge i form av pengar känns som en droppe i havet och man drabbas av tanken att det inte är nån vits! Hjärtat gråter för alla våra medmänniskor. Vi får be att Jesus ska komma snart!
Jo, allt vi gör känns fattigt och för litet. Men det är ändå det vi ska göra. Vi ska bara göra det vi kan göra. Vad annat kan vi?
Ja Herre Jesus Kristus kom! Fader förbarma dig över oss! :’/