Vad barns lekar berättar

De bygger legohus (igen). Uppskattningsvis flera timmar varje dag sitter de på knä med de där små delarna. Och lekarna varierar. Just nu leker de hus. Jag begår ett något distraherat sociologiskt och antropologiskt studium på avstånd.

I deras legovärld finns inga garage. Och jag förstår. Varifrån skulle de ha fått inspiration till garage? I en värld där det aldrig snöar, där det nästan jämt är varmt och där nästan ingen har egen bil – vad behöver man då ett garage till? (Jag finns ännu Vincents reaktion när vi berättade hur en diskmaskin fungerar och att man kan dricka vattnet ur kranen i Finland. Det är så märkligt att sådant som är alldeles naturligt och självklart för oss är helt främmande för honom).

– Titta mamma, säger en, och pekar stolt på ett litet utrymme på legoplattan. Det är mitt kök! Och se här, en UGN! Och kryddor!

Han räknar upp vilka kryddor som finns i hans legokök. I ugnen steks en köttbulle. Leker han. För i deras värld spelar köket och de ingredienser som finns där all världens roll. Mat är viktigt. Mat är hemma och favoriträtter är guld. Småpojksben som springer runt hela dagarna, sparkar boll, klättrar i träd, gungar och leker behöver oändligt med energi.

I deras legovärld finns vakter. Och jag förstår varför. Vakter finns överallt. De vaktar kontor, butiker, bostadskomplex och allt möjligt annars. Vakter är mycket, mycket vanligare än garage.

Undrar om vakterna försvinner och garagen kommer till när vi kommer till Finland?

DSCN6503Han är väldigt förtjust i lego. Och Spiderman. Jag är väldigt förtjust i honom.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En inre dialog

Jakob maraton, juli 2014 i Jakobstad, Finland. En alldeles för varm dag, och ett alldeles för tufft halvmaraton. Jag kämpade på i gassande solsken. Då jag kom i mål (strax över 2 timmar, inte mitt personbästa) visade pulsklockan att min medelpuls varit 185. Jag kom mig hem, mådde så illa att jag behövde kräkas, slängde mig i barnens rum dit solen inte nådde in och däckade.

Mysigt. Not. Och man tycker ju att man skulle ha lärt sig? Att kombinationen alldeles för hett, alldeles för långt och med alldeles för hög puls inte är sunt. Jag mår inte bra av det. Det fungerar inte.

Lördag är vår långlänksdag. Då får barnen se på film, vi snör vi på oss skorna, Ove och jag och tar hunden med oss. Och så bär det av. Det finns så många fina rundor. Vi försöker öka längden nu innan vi återvänder till Finland, men efter en lång förkylning körde vi samma antal kilometer som förra långlänk: en rejäl runda i tuff terräng. Första fem kilometer innehåller sammantaget 1,5 km uppförsbacke, varav en del är både branta och långa. Så, de första fem körde vi hårt. Sen ändrade vädret och molnen försvann. Gassande sol (kanske 30 °C), hårt tempo och rätt långt hem.

Suck.

En och en halv kilometer hemifrån fanns absolut ingen ork kvar. Jag vet inte hur många km uppförsbackar vi sprungit, men de var många. Våra vätskeflaskor var tomma, energi-gelen slut. Så vi svängde in till en restaurang utefter vägen och sveper en liter iskallt vatten och en Fanta. Och så kommer vi oss hem.

IMG-20170325-WA0001

IMG-20170325-WA0000

– Men Eva, hur tänkte du riktigt? frågar jag strängt av mig själv idag.

– Nja, tänkte och tänkte.. jag körde väl mest bara på, svarar jag lite ynkligt.

– Och var det värt det? fortsätter mitt ansvarsfulla jag och spänner ögonen i den del av mig som ibland kör lite för hårt.

– Kanske inte, viskar jag.

– KANSKE INTE?

– Nej, det VAR inte värt det, erkänner jag.

– Bra! Jag hade förväntat mig att du lärt dig en läxa förra gången det här hände, men du behöver kanske köra huvudet i väggen ett par gånger innan det går hem!

Jag är på väg att försvara mig, det är ju så roligt med långlänk, vi har ju sprungit den flera gånger förr och så vidare. Men en sträng blick tystar mig.

– Förlåt, säger jag till mig själv och tänker: inga fler alldeles för långa länkar med alldeles för hög puls när det är alldeles för varmt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Uppvaktad och uppmärksammad

Den födelsedag som börjar med sång, kram-kuponger och uppdukat morgonmål börjar bra. Den födelsedag som innehåller spontant bibelstudium och bönestund tillsammans med två samburukvinnor fortsätter bra. Den födelsedag som firas med glasstårta med lemon curd, maränger och passionsfrukt i ett vardagsrum med mänskor från tre länder, den firas väl. Och den födelsedag som avslutas med bastubad och den vackraste stjärnhimmel – den avslutas bäst.

Jag trodde länge att det var Bibelns stora mänskor som var de välsignade. De vars historia innehöll osannolika händelser, spännande berättelser och annorlunda livsöden.

Men vet ni, den välsignade, det är jag. Och förmodligen de flesta av oss. Jag är frisk. Jag är gift, har barn, äter mig mätt varje dag och har kläder för alla väderlekar. Jag får bo utomlands, lära känna nya mänskor, kulturer och språk och arbeta med något jag tycker är meningsfullt.

DET är välsignelse. Att se sin egen historia skrivas, uppskatta varje kapitel och längta efter resten – det är nåd.

DSCN9137

Jag har välsignats med 35 år på den här jorden. Jag hoppas på många, många fler, men är medveten om att vissa böcker innehåller färre sidor än andra.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

När det svänger

Och plötsligt är den två veckor långa förkylningsprövningen över och livet segrar. Igen. Sämst är jag på vardag som inte innehåller någon som helst guldkant. Jag vill röra på mig så att jag får matlust så att jag får matinspiration så att jag med glädje tillbringa timmar i köket så att jag.. ja, ni fattar. Det hänger ihop.

Några dagar har jag kunnat springa lite och styrketräna så försiktigt att det nästan inte räknas. Och hur mår jag? Som en prinsessa, tackar som frågar.

Vincent är sjuk. Hans förkylning svängde till det värre, men eftersom Gud har omsorg om alla detaljer så ”råkade” en barnläkare hälsa på hos våra italienska grannar. Nattens skriksessioner talade sitt tydliga språk, jag behövde egentligen inte höra det hon berättade, men visst, en läkare är en läkare och pojken har öroninflammation. Jag fick användning för medicinförrådet hemma.

Att Vincent är sjuk är förstås jättejobbigt för honom. För mig är det bara jättemysigt. När han är sjuk hänger han mig i hasorna och vill umgås. Vi vilar kanske en stund tillsammans, han hjälper mig att skära bananer till vår hemgjorda fruktglass och följer med mig till skolan när jag tränar. Han målar hela krittavlan full med ljuvliga streckgubbar. Han ritar mig, sig själv, Oliver (”som är sur, för det är han ju – han är en bråkstake!”) och en bebis. Jag blir lite förvånad. Jag visste inte att han ibland tänker på bebisar. Det känns inte så aktuellt här i huset just nu. Och Alfons då?

– Alfons ville inte vara med, förklarar han. Alfons tyckte att det tog för länge.

Och Ove tog familjefotot. Därför kan han naturligtvis inte heller synas.

Att Vincent är sjuk är förstås jättejobbigt för honom. Men jag njuter av att ha honom hemma mest hela dagarna. Jag blir påmind om hur viktig själva relationen, umgänget är. Vi har mysigt. Han pratar och pratar och berättar tusen saker för mig. Får man hoppas att han blir frisk men lite långsamt? Så att jag kanske får ännu en dag eller två tillsammans med honom?

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nedräkning

Det är mindre än tre månader innan vi landar på finsk mark.

Gulp.

Det är… roligt.

Väl?

Det finns saker som skrämmer mig med att återvända.

Där finns mänskor jag längtar så efter.

Där finns platser i en bönehusbänk i ett andligt hem vi räknar som vårt.

Där finns en vardag att falla tillbaka i, men den blir aldrig lika som den vi lever nu. Och jag vet inte, jag blir liksom mer och mer övertygad om att välfärd bara är ett av många sätt varpå man kan mäta välmående.

Finland är bra på så oerhört många sätt, men förlorar så kapitalt i andra mätningar.

Att komma tillbaka blir.. bra.

Väl?

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Valfrihet som begränsar

Jag har en hang up på dansk design (eller på Danmark överlag, kanske. Det är ju det där med hur de säger hold nu kaeft som ett förvånat uttryck snarare än en uppmaning). Mitt i allt det som ett bygge innebär så var det mina ledord: dansk design. Enkelt, minimalistiskt, god kvalitet, hantverk och tidlöst. Jodå, jag minns våndan i att välja golvlister och försöka planera kök. (Jag är tusen gånger klokare nu än förra gången.)

Vi har ju nätt och jämt hunnit bo i det hus vi själva byggde och slet för. Vi flyttade ju till Kenya. Till dryga 50 älskade radhuskvadratmeter, utan minsta gnutta dansk design. Och faktum är att vi bara bott här ett litet tag då jag slappnade av och tyckte frånvaron av välvalda, dyra detaljer var ganska befriande. Här finns inget som inte får gå sönder. Soffan är från anno någon gång, lånad. Bordet gjorde en snickare utan att jag hade det minsta ångest. Hyllorna Ove tillverkade åt oss målades i nyansen bermuda blue. Det finns liksom ett eller ett par alternativ, man går inte vilse bland valmöjligheterna.

Vi återvänder till Finland om ungefär tre månader. Vi återvänder till det hus vi knappt har hunnit bo. Vi äger inget matbord längre, utan tänker oss att Ove som är snickare ska tillverka ett. Och vi är tillbaka i valfriheternas inferno. Det finns, på riktigt, tusen möjligheter. Jag skriver in dining table danish design på Pinterest och får hur många träffar som helst. Ska det vara svart? Tunn skiva? Laminerad skiva med träben? Trärent? Oljad? Vaxad? Målad? Alla alternativ är snygga.

Det vi tror är valfrihet är ofta något annat. Det är en djungel av möjligheter som slukar oss och får oss att missa de mål som kallas för livet.

Jag vet inte hur många kvällar jag lagt på att söka efter det där ultimata bordet. Hemska saker.

alfons-kalas

Snart firar vi Alfons elfte födelsedag här igen. Tänk!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att bara sitta still

dscn1139

De var ju evighetslånga till en början, resorna mellan Maralal och Nairobi. Evighetslånga, varma, skumpiga och ganska obekväma. Vi fixade dem alltid hyfsat, man ställer ju in sig och anpassar sig och så fixar man det mesta. Men jag tyckte väl inte att det var sådär jättemysigt.

Så går ett år, kanske två. Barnen blir äldre, växer till sig och utvecklar den där förmågan att i långa stunder sitta försjunkna i egna tankar, och därmed låta oss försjunka i våra. Dessutom har tiden på de skumpiga vägarna i princip halverats efter att en ny sträcka asfalterats. Vi kör i ett svep, stannar bara ett par gånger vid vägkanten för obligatoriska toalettpauser. Matsäcken är välfylld så vi inte behöver beställa mat under vägen. Och plötsligt har den där evighetslånga resan blivit ytterligare en andningspaus. När annars sitter man stilla sex timmar i sträck?

Aldrig.

Vi pratar lite, men mest är vi tysta. Var och en är upptagen med egna tankar (och barnen är oftast nöjda med att fördriva en del av tiden genom att spela på plattan). Det kan till och med vara sköna timmar. Faktiskt. Vet ni hur många tankar man hinner tänka till slut under sex timmar? Vet ni hur många spontana böner som bes? Och min favorit: vet ni hur många podcasts man hinner lyssna på?

Det finns liksom inget vettigt en borde hålla på med under en bilresa. Man kan egentligen bara sitta av tiden, kanske sova en stund, äta något ibland. Det är vilsamt, på något märkligt sätt. Inte jämt harmoniskt, förstås, men ändå vilsamt. En liten vardagsretreat. Inget som presteras, inget som tvingas fram, inget jag kan nå genom att försöka lite mer. Sitta still. Bara vara. En vardagsgåva.

”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka” (Jes. 30:15)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar