Så här en bit in i januari.

Jag städar ut julen idag. Julgranspyntet åker tillbaka i lådan, och jag sopar ihop oförsvarliga mängder barr. Ove har börjat jobba. Barnen börjar skolan imorgon. Det rullas igång igen, maskineriet. Och det är faktiskt okej. Det här jullovet har inte varit stressigt. Vi har lunkat, kommit in i den där rytmen då inte mycket händer, och vilat. Barnen fick en välbehövlig paus. Jag inser att så mycket av deras återvändande sker på plan jag inte ser, men jag ser resultatet, jag ser att de blir trötta. Nu har vi fått vara tillsammans så där mycket som vi är vana att få vara. Som vi brukar vara. Och det har varit fint.

2017 var kontrasternas år. Halva året bodde vi i kenyansk halvöken och i en helt annan del av världen, halva året bodde vi i Finland.

Inte vet jag vad 2018 för med sig, men knappast så tvära kast. Eller?

Är det här året då jag närmar mig maratondistans?

Är det här året då både Ove och jag jobbar?

Är det här året då jag åker på mitt livs första tysta retreat?

Ingen aning! Vårtermin 2018, nu kör vi!

Jag springer

Det fanns en tid i mitt liv då jag sprang i det här klimatet, på sådana här vägar, i en sådan här omgivning. Foto: Ove Gädda

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När det skaver.

December har skavt lite extra.

Jag analyserar (mörkret? Är jag vilsen och söker min plats? Kan det vara x eller y eller en kombination?), är trött, pratar (mindre än vanligt), försöker landa rätt och hitta ny riktning. Småningom tror jag mig då ha landat i någon slags insikt.

Sedan visar det sig att mitt hb sjunkit ännu lägre och att jag har järnbrist.

Man kunde ju ha pallrat sig iväg på ett blodprov och undvikit den mentala manglingen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vackra ögonblick.

Luciaprogrammet där Alfons är med. Jag snörvlar och gråter. Det är så vackert, och stora känslor väcks till liv. Att få vila i en grupp samtidigt som man får pröva sina vingar, nog är det vackert, tänker jag. Och ber mellansonen hämta ett snytpapper.

Så läser jag om en pojke som samlat och pantat tomflaskor och fått ihop en ganska stor summa pengar. Pengarna går till att öppna en hälsoklinik i Somalia. Jag blir så rörd.

Och skolkyrkan, den där också andra får komma, den där jag sitter med Vincent i famnen och hör honom sjunga finska julsånger. Den där då prästen pratar om hur viktigt det är att ha ljus med sig när man springer i skogen då det är mörkt, och jag plötsligt nås av något viktigt. Den stunden.

Eller den där jag, tillsammans med många andra vuxna, får servera 250 unga vuxna på deras egen julmiddag. I just det bönehus som funnits med på löpsedlar för några år sedan av anledningar som gör ont. Nu sitter de här, de som då nästan ännu var barn, finklädda vid vackert dukade bord, och äter mat tillredd bl.a. av en kock som jobbat på restaurang med tre Michelinstjärnor. Upplevelsen är helande.

Decemberliv.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Decemberdagar.

Igår var en sovdag. Jag tog två lurar, och somnade ändå ganska tidigt. I december presterar jag ingenting.

Vincent vill sluta förskolan. Och Eftis. Och redskapsgymnastik. Han kan det här nu.

Oliver testar ny frisyr.

Det är självständighetsfest och julfester. En, två, tre, fyra. Men en av dem hoppar vi över. Det aktuella barnet behöver lugn och ro och trygghet och kärlek och inte en enda liten utmaning till. Inte ett uppträdande, inte ett krav.

Jag jobbar. Lite.

Och träffar mormor och släktens kvinnor. En gång i månaden, är det tänkt. Så fint.

Ove spelar ishockey. Jag går på en match och blir alldeles till mig. Ibland förvånar man sig själv.

Jag äter lunch på After Eight iförd skidbyxor vars storlek mest passar för att midjebandet töjts ut, ofräscht neonrosa underställ och inget smink. Jag är förvånansvärt okej med det hela.

Vi åker pulka, storkillarna och jag. Äntligen kom det rejält med snö. Jag springer upp, åker ner, går in i det hela, njuter men blir alldeles snurrig i huvudet till slut.

Det är för mörkt. Men har jag vant mig? Var inte november än värre?

Vi avslutar vår korrespondens med dem som följt oss via rundbrev från Kenya. I morgon ska jag försöka få iväg det sista rundbrevet.

Vi besöker Närpes. Bara en sådan sak.

Jag väntar med spänning på ett samtal som kan komma när som helst.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hon som talar sanning

– Kanske har vi för lite ytlighet i våra liv, konstaterar hon.

Va? Får man ens säga så?

Det får man. Om det verkligen är sant. Om en tenderar att oftast gräva ganska djupt där man står, så får man anse och inse att ytlighet kan behövas för balansens skull. Vi träffas hyfsat ofta, och djupdyker nästan alltid. Det är underbart att få mänskor att djupdyka med. Det är välsignelse. Men välsignelse är det också att bara gå upp i det som sker just nu. Den som djupdyker behöver upp och hämta luft.

Det var nog luft vi hämtade den där eftermiddagen i ishallen häromdagen. Den där vi satt och följde med våra män när de spelade en ishockeymatch. Eller… ”följde med”. Jag busvisslade, hejade och tjoade (och dansade kanske lite under pausmusiken. Sittande, förstås, men ändå). Släppte loss. Kom upp till ytan. Bara var.

Där på ytan hände fina saker. Vi knöts närmare varandra, hon och jag. Och vi knöts närmare våra män. Barnen fick uppleva hur vi inom familjen stöttar och hejar på varandra, och hur vi också hejar på våra kompisar, de som står oss nära utan att stå oss närmast.

Tänk att ytan innehöll sådant djup.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att kunna låta tiden gå

Jag jobbar mera intensivt den här månaden. Dessutom har jag en förkylning med separationsångest, vilket tar bort de vanliga kanalerna för stresshantering.

Men idag har jag en ledig dag. Och jag skulle så mycket, hade jag tänkt. Det där kylskåpet som gapade så tomt. Huset som kunde behöva lite kärlek. Vincents skridskor och ishockeyhjälm som plötsligt var försvunna och behövde hittas innan kl. 09. Och en promenad, kanske.

Vet ni, det blev, inte så mycket av det som jag hade tänkt.

Jag skippade promenaden och allt annat och bara lät tiden gå genom att baka pizza. Hela tiden med lovsångsmusik i bakgrunden. Bra saker händer med en småsliten själ när den får bada i lovsång. Perspektiv återfinns. Tankespår byts. Något fylls på.

Jag fylldes på.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Ett vänligt ord kan göra under”

Så var jag inte längre lärare åt missionärsbarn. Och inte är jag längre hemma med småbarn. Vem är jag då? Inte på länge har mitt liv varit så icke-självklart som det är nu. Jag söker min plats. Och söker gör ju onekligen bara den som är lite vilsen, lite desorienterad. Jag gillar att vara framme, eller åtminstone veta vartåt jag är på väg. Det här är inte helt lätt, det erkänner jag.

Men i livsskeden som rubbar oss en aning, och som gör oss mera sårbara och sköra, då ser man kanske allt med lite andra ögon. En omtanke värmer extra mycket. En komplimang tas emot med öppnare hjärta. En uppmuntran betyder mer.

Under några extra tuffa dagar mötte jag medmänskors godhet i små, små situationer. Men tillsammans blev de eldskrift på himlen, och bar mig. Jag möter henne i dörröppningen, hon som jag umgåtts med en enda kväll. Vi känner inte varandra väl, men jag gillade henne så där direkt som man bara gör ibland. Hursomhelst, nu möts vi i en dörr, och hon undrar om jag vill ta en förmiddagspromenad någon gång. Gott gör hennes fråga, för bakom den ligger en inbjudan till gemenskap. I ett annat sammanhang frågar en mänska om jag inte ska delta i ett möte som just ska börja, jag hör ju liksom till? Det ska jag inte, men gott gör orden. Nästa dag får jag ett mail som avslutas med oväntade men uppmuntrande ord.

Inte säger jag för mycket om jag påstår att de här vänliga orden och gesterna var fyrbåkar och ledstjärnor i en lite vilsen vardag. Vänlighet, alltså. Så underskattat.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer