Mellan eufori och… det andra.

Plötsligt hör jag ett välbekant, men svårplacerat, ljud. Jag sitter i bilen, på tomgång i ett trafikljus, och hör något som fångar min uppmärksamhet. Det är en fiskmås. Och ljudet av fiskmåsens skri gör mig lycklig. Det, mina vänner, är ljudet av en sommar som närmar sig. Det är ett löfte om att värme och ljusa nätter finns runt hörnet. Fiskmås, saltstänk, havsbastu.

Jag rör mig mellan eufori och vardag.

Eufori, för att det är vår. Jag har inte upplevt vår på 4 år. Jag hade glömt hur mycket längtan och glädje folk utstrålar när vintern småningom övergår i det här ljusa, underbara.

Och intensiva.

Det är mycket som händer när det blir vår. Plötsligt är det inte legitimt längre att häcka inomhus. Vi vill ut, ut och hjälpa våren på traven. Bråte som kommer fram när snön smälter bort lyfts på släpkärran, som småningom körs till Ekorosk och töms. Så där ja, nu var det gjort. Vinterleksaker packas undan (eller slängs, alla pulkor och snöskovlar med sprickor gör vi oss obarmhärtigt av med), cyklar gås igenom – Ove och jag behöver köpa varsin hjälm – och jag cyklar för första gången med de två yngsta till skolan.

Det är vår.

Vi klarade vintern, vi återvände och landade, och jag skickar ett meddelande åt Ove: ”Tänk att vi ändå fått stå stadigt det här året”. Jag skriver det med förundran. Hemkomsten kantades av allt möjligt. Men vi, Ove och jag, vår relation, den fick stå stadigt.

Sommaren, den fick vi som hemkomstpresent. Men vårens tjusning hade jag glömt, och inte ens räknat med. En oförväntad bonus.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Yksi nimi

”On yksi nimi ylitse muiden, yksi nimi muuttumato, yksi nimi ylitse muiden, vain yksi nimi toivomme on”, sjunger Pekka Simojoki i bakgrunden. Jag ska försöka stanna upp och få ihop ett inlägg. Jag vill.

I en handvändning övergick januari i februari, och snart är det mars. 2018 svängde vi blad i familjen Gädda, sådär som man svänger ibland när ett skede övergår i ett annat. För första gången någonsin (!) jobbar både jag och Ove heltid. För första gången någonsin känns det rätt. Alla har vi varsitt sammanhang. Alla behöver vi ett. Vi är inte i huvudsak längre varandras sammanhang på samma sätt.

Jag väcker barnen och gör dem klara på morgonen, Ove hämtar på eftermiddagen och fixar middag. Jag kommer hem till dukat bord. Vi gör det tillsammans. Ingen av oss står ensamma. Att ha det så är att ha det välsignat (och samtidigt vet jag ju inte riktigt hur barnen upplever det hela, det får jag kanske veta först sedan, när de blir äldre).

En evighet och ett halvt liv är det sedan vi bodde i Kenya, ändå mindre än ett år sedan. För en evighet sedan sprang jag på kenyanska lervägar. För en evighet sedan bakade jag cinnamon sticky buns med min fina, italienska väninna. För en evighet sedan tog vi farväl.

Nu är vi här. Hämtpizza för att fira att Alfons avverkat två tuffa skolveckor med många prov. Ove hemma med sjuka barn. Sportlov framför. Veckoslut i Vuokatti i mars. Lika självklart som det kändes att flytta till Kenya, lika självklart känns det att vara här nu.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så här en bit in i januari.

Jag städar ut julen idag. Julgranspyntet åker tillbaka i lådan, och jag sopar ihop oförsvarliga mängder barr. Ove har börjat jobba. Barnen börjar skolan imorgon. Det rullas igång igen, maskineriet. Och det är faktiskt okej. Det här jullovet har inte varit stressigt. Vi har lunkat, kommit in i den där rytmen då inte mycket händer, och vilat. Barnen fick en välbehövlig paus. Jag inser att så mycket av deras återvändande sker på plan jag inte ser, men jag ser resultatet, jag ser att de blir trötta. Nu har vi fått vara tillsammans så där mycket som vi är vana att få vara. Som vi brukar vara. Och det har varit fint.

2017 var kontrasternas år. Halva året bodde vi i kenyansk halvöken och i en helt annan del av världen, halva året bodde vi i Finland.

Inte vet jag vad 2018 för med sig, men knappast så tvära kast. Eller?

Är det här året då jag närmar mig maratondistans?

Är det här året då både Ove och jag jobbar?

Är det här året då jag åker på mitt livs första tysta retreat?

Ingen aning! Vårtermin 2018, nu kör vi!

Jag springer

Det fanns en tid i mitt liv då jag sprang i det här klimatet, på sådana här vägar, i en sådan här omgivning. Foto: Ove Gädda

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När det skaver.

December har skavt lite extra.

Jag analyserar (mörkret? Är jag vilsen och söker min plats? Kan det vara x eller y eller en kombination?), är trött, pratar (mindre än vanligt), försöker landa rätt och hitta ny riktning. Småningom tror jag mig då ha landat i någon slags insikt.

Sedan visar det sig att mitt hb sjunkit ännu lägre och att jag har järnbrist.

Man kunde ju ha pallrat sig iväg på ett blodprov och undvikit den mentala manglingen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vackra ögonblick.

Luciaprogrammet där Alfons är med. Jag snörvlar och gråter. Det är så vackert, och stora känslor väcks till liv. Att få vila i en grupp samtidigt som man får pröva sina vingar, nog är det vackert, tänker jag. Och ber mellansonen hämta ett snytpapper.

Så läser jag om en pojke som samlat och pantat tomflaskor och fått ihop en ganska stor summa pengar. Pengarna går till att öppna en hälsoklinik i Somalia. Jag blir så rörd.

Och skolkyrkan, den där också andra får komma, den där jag sitter med Vincent i famnen och hör honom sjunga finska julsånger. Den där då prästen pratar om hur viktigt det är att ha ljus med sig när man springer i skogen då det är mörkt, och jag plötsligt nås av något viktigt. Den stunden.

Eller den där jag, tillsammans med många andra vuxna, får servera 250 unga vuxna på deras egen julmiddag. I just det bönehus som funnits med på löpsedlar för några år sedan av anledningar som gör ont. Nu sitter de här, de som då nästan ännu var barn, finklädda vid vackert dukade bord, och äter mat tillredd bl.a. av en kock som jobbat på restaurang med tre Michelinstjärnor. Upplevelsen är helande.

Decemberliv.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Decemberdagar.

Igår var en sovdag. Jag tog två lurar, och somnade ändå ganska tidigt. I december presterar jag ingenting.

Vincent vill sluta förskolan. Och Eftis. Och redskapsgymnastik. Han kan det här nu.

Oliver testar ny frisyr.

Det är självständighetsfest och julfester. En, två, tre, fyra. Men en av dem hoppar vi över. Det aktuella barnet behöver lugn och ro och trygghet och kärlek och inte en enda liten utmaning till. Inte ett uppträdande, inte ett krav.

Jag jobbar. Lite.

Och träffar mormor och släktens kvinnor. En gång i månaden, är det tänkt. Så fint.

Ove spelar ishockey. Jag går på en match och blir alldeles till mig. Ibland förvånar man sig själv.

Jag äter lunch på After Eight iförd skidbyxor vars storlek mest passar för att midjebandet töjts ut, ofräscht neonrosa underställ och inget smink. Jag är förvånansvärt okej med det hela.

Vi åker pulka, storkillarna och jag. Äntligen kom det rejält med snö. Jag springer upp, åker ner, går in i det hela, njuter men blir alldeles snurrig i huvudet till slut.

Det är för mörkt. Men har jag vant mig? Var inte november än värre?

Vi avslutar vår korrespondens med dem som följt oss via rundbrev från Kenya. I morgon ska jag försöka få iväg det sista rundbrevet.

Vi besöker Närpes. Bara en sådan sak.

Jag väntar med spänning på ett samtal som kan komma när som helst.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hon som talar sanning

– Kanske har vi för lite ytlighet i våra liv, konstaterar hon.

Va? Får man ens säga så?

Det får man. Om det verkligen är sant. Om en tenderar att oftast gräva ganska djupt där man står, så får man anse och inse att ytlighet kan behövas för balansens skull. Vi träffas hyfsat ofta, och djupdyker nästan alltid. Det är underbart att få mänskor att djupdyka med. Det är välsignelse. Men välsignelse är det också att bara gå upp i det som sker just nu. Den som djupdyker behöver upp och hämta luft.

Det var nog luft vi hämtade den där eftermiddagen i ishallen häromdagen. Den där vi satt och följde med våra män när de spelade en ishockeymatch. Eller… ”följde med”. Jag busvisslade, hejade och tjoade (och dansade kanske lite under pausmusiken. Sittande, förstås, men ändå). Släppte loss. Kom upp till ytan. Bara var.

Där på ytan hände fina saker. Vi knöts närmare varandra, hon och jag. Och vi knöts närmare våra män. Barnen fick uppleva hur vi inom familjen stöttar och hejar på varandra, och hur vi också hejar på våra kompisar, de som står oss nära utan att stå oss närmast.

Tänk att ytan innehöll sådant djup.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar