Tillsammansliv

Vi har ätit både lunch och middag tillsammans i snart en vecka. Deras son har lekt med våra söner. Vi har suttit och pratat länge efter att våra barn gått till sängs. Vi har idkat kulturutbyte – vi har fått smaka på olika kenyanska rätter, de har badat bastu. Och så har vi, som sagt, pratat. Om det kommande presidentvalet i Kenya. I USA. Om det religiösa fältet här. Om livet i Finland. Om skolsystem, föräldraskap, kristen tro och framtiden. Ungefär så där som det brukar bli när man lever tillsammans en vecka.

Jag är så tacksam. Inte trodde någon av oss att den man som skulle bli vår språklärare en gång skulle bli en vän, att vi skulle få träffa hans familj, umgås, bli en del av varandras liv.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Maralal International Camel Derby

Under några dygn i augusti fylls hotellen i Maralal. Några kilometer utanför staden hålls nämligen årligen en stor tilldragelse som lockar hit massor med mänskor, också längre ifrån. Jag pratar om det internationella kamelderbyt som ordnas varje år. Både amatörer och mer professionella kamelryttare tävlar i olika klasser, det ordnas springtävlingar och öken-triathlon (rida kamel, springa, cykla). Och så dyker det upp attraktioner för barn.

DSCN8485

DSCN8500

DSCN8459

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Annorlunda

Ove sitter på kontoret och bandar in de böcker och brev ur NT som ännu inte bandats in. Jag har hand om barnens undervisning. Även om det bara är några veckor sedan vi hade semester känns det livet rätt fjärran. Nu har allt rullat igång igen.

Det blir en höst med många besök. I morgon kommer kenyanska vänner från Nairobi och hälsar på oss och stannar resten av veckan. I början av september får vi besök av en praktikant från Finland som ska vara här en månad. Och samma dag hon åker hem kommer följande praktikant hit, som också ska stanna en månad. I november för vi henne till Rukongo och får samtidigt återse kära kollegor och bekanta, och kanske också pröva krafterna uppför berget Sumba igen. Och kanske, kanske får vi fira jul tillsammans med familj från Finland.

Jag, som varit van vid täta sociala nätverk i Finland, fick vänja mig vid en annan tillvaro här. Här, i min vanliga vardag i Kenya, pratar jag med barnen samt ett fåtal vuxna, oftast samma personer, om dagarna. Jag rör mig i en rätt snäv social cirkel. Jag, som varit van vid att ha mänskor att ventilera saker med, diskutera saker med, leva livet med, fick vänja mig vid en tystare tillvaro, ett glesare liv.

Det var en av de svårare förändringarna.

Men jag vande mig. Och inte bara vande, faktiskt, jag lärde mig njuta av det. Ja, jag njuter av det. Sen jag vande mig vid tystnaden känns den både vilsam och kravlös. Jag är till och med lite rädd om den. Så mycket hinner landa när utrymme finns.

Om ungefär 10 månader landar vi på Vanda flygfält, och mycket av den tystnad jag omges av bryts. Jag bävar lite för larmet, för bruset. Jag vill inte drunkna i intryck som inte för mig mot det håll jag strävar. Och samtidigt – det här är bara ett liv i parentes. Jag vet. Vi ska tillbaka till Finland, Österbotten, Jakobstad. Till våra mänskor, till de täta nätverken, till byabutiken och fritidsintressen och ett andligt hem på eget modersmål. Och visst, också till bruset. Även om jag önskar och hoppas att det liv vi lever nu ger oss redskap att hantera det på ett annat sätt, filtrera det på ett annat sätt.

Den här hösten. Jag tänker att det är en liten återgång till ett mera vanligt liv med flera mänskor. Flera samtal. Flera möten. En sakta övergång från livet i parentes till livet efter parentesen.

Guds omsorg övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna skriva mycket, mycket om allt det fina som missionärslivet gett oss, men sammanfattar det så här:

Inte en stund har varit bortkastad.

Inte en stund har varit meningslös.

Det är liv och liv i överflöd.

Det är bägare som flödar över.

Att det blev så rikt i tystnaden, det förundrar mig.

Att stillheten kunde innehålla så mycket.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Där vid fyra

– Jag tar gul. Snarare mycket gul, förtydligar han.

Vår fyraåring. Snart fem. Som gör mig sällskap i skolan efter att skoldagen tagit slut och pysslar lite.

Det har hänt något det senaste året. Han har vuxit på alla sätt som det går att växa på, och i processen har han långsamt töjt ut linan till mig. Tidigare fick han mig att känna mig oumbärlig, bäst. Alltid. Det är intensivt, men väldigt välgörande för det egna egot. Han valde alltid mig. Det gör han inte längre. Nu väljer han faktiskt nästan oftast annat.

Hela dagarna leker han. Jag jobbar. Och de där minuterna vid lunch räknas inte riktigt. Sen springer han iväg och gör sitt hela eftermiddagen. Han väljer annat. Jag är inte längre oumbärlig.

Det kunde kännas knäckande. Och visst, det känns, jag gillade egoboosten och den ovillkorliga treårskärleken. Men jag skulle förmodligen vara ännu mera knäckt om min identitet skulle ligga i händerna på relationen mellan mig och sonen. Sönerna. Om den enbart skulle ligga där.

Men det gör den ju inte. För även om min yngsta son numera gärna väljer bort mig i långa perioder så finns det relationer där jag jämt är önskad.

Jo, jag talar om Gud.

Och jo, jag talar lite om min man.

För i takt med att jag i vissa relationer alltmer blir bortvald (eller i alla fall får en helt annan roll), så frigörs utrymme för annat.

För andra relationer. På ett annat sätt.

Jag vill inte lägga dem mot varandra. Allt har ju som bekant sin tid. Men jag visste inte att den här tiden kommer efteråt, när ens yngsta är på vippen att bli fem. Och mitt i det där stråket av saknad, vaknar något annat till liv.

Annorlunda. Spännande. Uppvaknande.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Matglädje

De sitter vid matbordet. (Som vanligt. En del av mig känner att vi nästan jämt sitter här.)

– Efter dig mamma är mommo min favoritkock, säger en av dem plötsligt.

– Jaaa, fyller en annan i och får ett drömmande uttryck i ögonen.

– Hennes plättar och limpor alltså, fortsätter den förste.

– Och soppor! Nästan jämt när vi kommer dit kokar hon en köttsoppa, korvsoppa eller laxsoppa, fyller den andra i.

– Med lingonsylt i…

– Och rökt lax!

Fast den köper hon, får vi veta. Vid Strandcamping. Så det räknas inte riktigt. Men en av sönerna berättar med inlevelse om hur goda de där stora saltkornen är som finns utanpå skinnet på fisken.

Mat. Matglädje. De älskar. Jag älskar att de älskar. Och jag älskar att de kopplar ihop mänskor med mat. Jag påstår att mat kan förmedla trygghet. Det är inte det enda sättet att förmedla trygghet på, och inte ens det allra viktigaste. Men ändå. Mat får betyda något. Det gör det alldeles uppenbarligen.

DSCN6696

Från en måltid som delades tillsammans med hans andra favoritkock. Hoppas, hoppas att vi får dela flera här i Kenya med dem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är något som sker

Vi befinner oss i ett skeende. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det är som om pusselbitar faller på plats, som om verktyg ges mig som förälder. Det började kanske den där veckan när vi fokuserade på att visa varandra kärlek. Det fortsatte med en fyrstegsmodell för hur vår familj löser konflikter (jo, ovanför matbordet finns en A4 med fyra punkter. Vincent kan den första utantill). Den första veckan minskade konflikterna märkbart. Den andra veckan gav oss alla redskap för hur vi gör när det ändå kör ihop sig och någon blir ledsen.

Nå nä, det är ingen helylle vardagsidyll, men det är ett hanterbart, och ibland rätt njutbart, familjeliv. Ibland måste man få svängt spiralen (jag minns hur jag och Ove liksom sjönk ur våra kroppar i en liten misslyckad och trött pöl på hotellgolvet i Mombasa efter en lite mindre harmonisk familjedynamik).

De flesta av byggstenarna kommer från podcaster som handlar om kristet familjeliv. Jag lyssnar på en hel del på Focus on the family daily broadcast via iTunes. Det är samtal på engelska, rätt korta avsnitt. Vissa av dem är gjorda för mig. Jag är säker. Så träffande har en del av dem varit.

Nu då höstterminen kör igång i skolan och jag har två elever som tar sina första steg i det riktiga skolsystemet, så ”råkar” jag lyssna till ett samtal mellan programvärdarna på Focus on the family och doktor Kathy Koch. Det handlar om intelligenser.

Låt oss ta det hela till en ny nivå. Vi har verktygen för att visa varandra kärlek, vi har verktyg för konflikthantering – låt mig nu få arbeta individuellt med varje unik liten skapelse som anförtrotts mig i det klassrum jag kallar för mitt.

Känner jag och bara suger i mig.

”Alla barn är intelligenta”, skriver Kathy i en bloggpost jag googlar fram senare, efter att ha lyssnat till både del 1 och 2 i podcasten som handlar om barns intelligens. Och vuxnas med, för den delen. Alla har dessutom alla 8 intelligenser, men alla av dem är inte lika starkt utvecklade.

Det är egentligen inga nya saker hon lyfter fram. Minns ni boken om de sju olika intelligenserna? Jag vill minnas att den fanns i bokhyllan i mitt barndomshem. (Emotionell intelligens var en av dem, tror jag). Harvardprofessorn Howard Garner’s identifierade (till en början) sju olika intelligenser, sedan utökade han dem till nio. Det är på basen av hans forskning som Kathy Koch skriver sin bok 8 great smarts.

8 great smarts

Här beskrivs barnet vars språkliga intelligens är välutvecklad. Barnet som pratar och pratar och pratar, barnet som välsignats med ord och förmåga att använda dem, men vars gåva också kan användas fel och riva ner mänskor runtom genom att reta, kalla någon för fula saker, vara uppkäftig.

Barnet med stark logisk intelligens, det som lär sig genom att ställa frågor.

Barnet med visuell intelligens, som lär sig genom att använda bilder.

Barnet med kroppslig intelligens, barnet som rör vid allt med sina händer och som ibland bara måste få röra på sig.

Och alla de andra intelligenserna.

Jag måste få inflika – det handlar inte om att barn måste utveckla sina intelligenser för att verka smarta och duktiga och väldresserade – det handlar om att identifiera de olika gåvor de välsignats med. Speciellt viktigt blir det i en skolmiljö som bygger på språklig och logisk intelligens. Hur kan vi använda oss av de andra styrkorna? Den musikaliska intelligensen, den visuella och alla de andra gåvorna?

Plötsligt ser jag våra barn och deras styrkor med tydlig skärpa – och myntets baksida – hur gåvan kan användas fel, hur deras starka sidor också är deras kamp. Och jag kan se hur den kampen ibland tar plats i lekrummet hemma hos oss.

Jag vet inte riktigt var det hela landar, men jag vet att jag fått ett användbart redskap i min hand. Ett redskap jag behövde, saknade. Jag tänker mig att den som första gången får en gitarr i sin hand inte ännu kan behärska den till fullo. Man vet kanske inte ens hur man ska hålla den.

Men småningom. Småningom ger det sig. Och så öppnas nya dörrar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Från hans hjärta

Han sitter i fotändan på vår säng med mina fötter i sin famn. Jag får vårt äktenskaps tusenfemtionde fotmassage med en ekologisk och lyxig kräm.

– Har du något på ditt hjärta? Ett blogginlägg? undrar jag och föreslår att jag skriver exakt det han säger.

Han är med till en början, till och med lite entusiastisk. Så han gör det han brukar innan han talar: han tystnar och tänker.

Masserar och tänker.

Ger Alfons lite förhållningsregler angående pillandet på en av våra gamla telefoner. Och tänker.

Jag väntar.

Men så blir han så uppslukad av sina tankar och kan inte uttrycka det han vill säga så enkelt. Han vill tänka färdigt först. Men hans inlägg skulle ha handlat om mänskomöten. Om det fantastiska i att evangelisera utan att kunna språket. Så mycket får jag veta.

Hans ögon glittrar. Det skulle ha blivit bra. Men det blir sedan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar