Jesse tree

Jo, varianterna med choklad, lego, böcker och diverse andra överraskningar har sina poänger, visst, visst. Men i år kommer vår julkalender (fine, barnens) med morföräldrarna när de anländer. Och jag ville ha något från första december i skolan.

Kollegan Anna i grannhuset tipsade lämpligt om ett Jesse tree. Jag har aldrig hört om konceptet tidigare, men googlade och blev klokare. Det är tydligen en tradition som hängt med sedan medeltiden. Till en början användes Jesse tree för att illustrera bibelhistorien från skapelsen till julen för analfabeter. Nuförtiden används konceptet främst som adventskalendrar.

Nå, det hela är enkelt: man behöver ett träd (en riktig gran skulle ju vara jättetjusigt, jag själv gjorde en ganska ful variant i papper), symboler/dekorationer och andakter. De finns i olika format, och man kunde säkert tillverka dekorationerna och symbolerna själv också. Men orkar man inte det, finns en version i sin helhet här. De flesta av de symboler jag använder är gjorda av Reformed Church Press, (som också har copyright på dem). De får dock fritt laddas ner och användas i skolor, kyrkor, hemma eller i icke-vinstdrivande föreningar. dscn8717

Varje dag läser vi en kort bibelberättelse, pratar lite utgående från temat, ber och hänger upp den dekoration som hänger ihop med dagens andakt. Symbolerna och andakterna berättar alltså om bibelns händelser från skapelsen till Jesu födelse.

Namnet Jesse är för övrigt det engelska namnet på kung Davids pappa, Isai. Ur Isais familj, ur hans släkt, skulle Messias födas.

”Men ett skott skall skjuta
upp ur Isais avhuggna stam,
en telning från hans rötter
skall bära frukt.

Över honom
skall Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap
och fruktan för Herren .

Han skall ha sin glädje
i Herrens fruktan. Han skall inte döma
efter vad ögonen ser eller utöva lag efter vad öronen hör”

(Folkbibeln, Jesaja 11:1-4)

dscn8719

Bra kalender, tycker jag. Går dessutom att återanvända!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bland loppor och julfrid

Jag vaknar, alldeles för tidigt, till ett femtontal nya loppbett. På en lördagsmorgon. Har de inget folkvett alls, småkrypen?

Innan jag ens ätit frukost smörjer jag in mig med kortisonsalva och sväljer antihistaminer. Sedan tömmer jag sängen på sängkläder och pyjamas. Ove bär ut allt på trappan och så sprayar han giftigt insektsmedel på madrass och täcken. Nej, jag vill inte. Nej, vi gör oftast inte. Men vaknar man tidigt en lördagsmorgon för att klia sig så skyr jag inga medel.

Urk. Hur går man vidare efter ett sådant uppvaknande?

Tja, det kan bli förvånansvärt bra. Man kan äta frukost, bläddra lite i en löparbok, glädjas åt riktigt bra internet och ladda ner podcasts på iTunes, lyssna på julmusik via youtube och, lite försenat, tända ett första adventsljus. Pojkarna har redan fnittrat och busat och lekt i ett par timmar, och sätter sig lugnt ner i vardagsrummet med någon serietidningar (tack för serietidningar! Och lego! Vet inte hur många timmars familjefrid de båda gett oss).

Snart kommer mina föräldrar hit för att fira jul med oss. Vincent håller koll på hur många nätter vi ska sova innan de är här. Så roligt! Den glädjen lyckas inte ens en hel hjord loppor döda.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Quanto basta!

Italien.

Vad väcker det för associationer hos dig?

Jag åker direkt nio år tillbaka i tiden till en vecka på den italienska västkusten. En levande bläckfisk, en blåsig strand, serpentinvägar, katolska kyrkor, kvällshäng med familjen, stapplande fraser på italienska, Armanitröja från en outlet och pappa som beställer en latte och bara får ett glas varm mjölk. Eller ännu längre tillbaka, till en månads interrailing i mina sena tonår tillsammans med en brevkompis. Natten på en strand i Rimini. Katamaranen mellan Brindisi och Korfu. Rom.

Det är något med Italien som gör mig glad. Ibland drömmer min fina vän i Finland och jag oss bort till en rustik stuga med välutrustat kök nära någon italiensk matmarknad. Vi skulle nog må väldigt gott där, tänker jag. Kanske blir det någon gång?

I väntan på den resan har vi fått njuta av ett gäng italienare hemma hos oss här i Maralal. Första gången kom de med egen espressopanna och italienskt kaffe. Den andra gången kom några av dem i köket med mig och gjorde mat. Bolognese (eller någon version av det, vi saknade en del ingredienser) och pasta (”Piu! Piu!”, uppmanade en av kvinnorna mig när jag saltade pastavattnet. Mer! Mer!). Jag älskade. Hon, min finländska vän, skulle också ha älskat. Det ska vara quanto basta, tillräckligt mycket.

Quanto basta. Tillräckligt mycket.

Uttrycket fastnar och jag applicerar på djupare ämnen än matlagning (finns det sådana?). Jag vill ha mera quanto basta i mitt liv. Tillräckligt mycket familjetid. Tillräckligt många middagar i gott sällskap. Tillräckligt mycket arbete, lagom med vila. Tillräckligt med tid med Gud, tillräckligt mycket tid ensam. Jag vill vara en tillräckligt bra mamma, en tillräckligt älskande fru. Jag vill vara quanto basta. Jag vill räcka till, vara tillräcklig.

Jag tänker att det italienska quanto basta inte ska förväxlas med mellanmjölkstänket i Sverige. Det finns kanske ingen jantelag i Italien som säger att man inte ska sticka upp och sticka ut. Det handlar mest kanske om att vara nöjd själv, inte så mycket om att hålla sig i stimmet och vara lagom.

Vi äter pastan och bolognesen (vilken innehåller förvånansvärt lite malet kött och betydligt mer tomat än jag trott!) och pratar. Vi pratar om pizza, förstås, och Ove berättar om hans favorit med bacon, ägg, ananas, kött och en hel del ost – och deras ansiktsuttryck är så underbart dramatiska och gesterna yviga. Ananas? Nej! Det är ju sött, och passar inte på pizza! Däremot är det helt accepterat att äta en rejäl portion gelato (italiensk glass) som lunch (här hörs glädjetjut från Ove! Ett land där man får äta glass som lunch!).

Tiden i Kenya har gett oss vänner över stora delar av världen. Åker vi någon gång till Sydafrika hör vi av oss åt Dr Andrew och hans fru. I Schweiz finns ett ungt par som vi gärna besöker. Och nu fick vi en inbjudan till Italien.

En lite äldre kvinna i gruppen uppmanar mig att komma och hälsa på henne någon gång samtidigt som hon kysser mig på kinden. Jag kommer en dag, det tror jag i alla fall. Eller kanske vi. Kanske Ove och jag, ett förlängt veckoslut. Eller kanske vi tillsammans med de där passionerade matvännerna från Finland.

Det blir bravissimo.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Aktuellt

Skulle man dra slutsatser enbart på basen av det jag skriver på bloggen så kunde man kanske få för sig att vi bara slappar, äter gott och tränar. Det gör vi ju också, ganska ofta och i hög grad, men vi gör faktiskt lite annat däremellan.

Jag undervisar måndag till fredag, och ringer in eleverna med en traditionell skolklocka 08:45. Sedan rullar det på med lektioner och raster och en matpaus och mera undervisning till kl.14: då slutar skoldagen rent undervisningsmässigt, och jag ägnar en stund åt att plocka undan och planera för nästa dag. I början av den här veckan djupdök jag ner i våttovningens ädla konst! Det ska bli vårt huvudsakliga julpyssel i år. Ja, och så är det allt det där andra: hålla koll på pass och arbetstillstånd, fältenhetsmöten ibland och så skriva både artiklar och rundbrev. Och i höst, när vi haft två praktikanter här, har handledning av dem också ingått i mitt arbete. Det är varierande, och jag har inga svårigheter att få ihop arbetstimmar (jobbar 70 %).

dscn8604

Ove har tidigare ägnat mycket tid åt att resa runt i Samburu och visa Jesusfilmen, men just nu fokuserar han på att banda in och redigera bibelmaterial så att NT också ska finnas i audioformat den dag den skriftliga versionen ges ut. 80 % av samburuerna kan varken läsa eller skriva, och har således inte speciellt stor nytta av en Bibel i skrivet format. Ove visade mig en kväll hur han jobbar, hur noga det hela klipps och hur han och kollegan Wilfred (som alltså läser in materialet då Ove bandar) jobbar tillsammans. Det är en arbetsdryg process, men jag tror att det är välsignat. Vi hoppas alltså att Wilfred och Ove hinner banda in och klippa materialet så att det är klart innan vi åker hem. Tänk, hela NT på samburuernas modersmål, tillgängligt på t.ex. små SD-kort att lägga i telefoner! Det ger alla möjlighet att själva lära sig vad Bibeln handlar om, inte bara höra Guds ord via någon annan. Ove fungerar också som kassör i den lutherska kyrkan, och jobbar ibland med prästen Silas. På vårterminen ska Ove också ha skoleleverna i träslöjd. Ove jobbar 80 %.

Det är lagom. Lagom varierande, lagom långa dagar, lagom mycket arbete.

Och lagom mycket fritid.

Publicerat i I skolan, Mission och kristen tro, Vardag | Lämna en kommentar

Middagsgäster och födelsedagskalas

Om ungefär två timmar får vi middagsgäster och tillika födelsedagsgäster. Då kunde gärna mitt hår vara borstat, bordet dukat, köttsoppan tillredd, grädden vispad och tårtan garnerad.

Och här ligger jag. Raklång och inte på väg någonstans.

Publicerat i Barn och fostran, Vardag | Lämna en kommentar

Sådan jag är

Kvällarna är mina. Någon gång efter middagen, vilken vi äter rätt sent här, och man duschat och fått på sig pyjamasbyxorna av flanell – då är jag i mitt bästa element. Jag har lärt mig att tolerera morgnar, till och med fixa dem rätt hyfsat, ibland kunna njuta lite. Men som allra mest skärpt är jag efter kl. 20. Och kanske därför passar mig livsrytmen i Kenya så otroligt väl. För efter kl. 20 händer absolut ingenting. Det är mörkt ute, vi rör oss så gott som aldrig på vägarna i mörkret. Tiden på dygnet som jag tycker bäst om är min, den är öppen och jag får göra vad jag vill med den.

Vi är hemma, men gör ingenting.

Vi lägger barnen, stoppar om dem.

De somnar.

Vi lägger oss. Jag håller på med datorn, äter en smörgås, kokar kanske en mugg te, och ibland lyfter Ove eller jag blicken från det vi håller på med och delar något med varandra.

Men oftast inte.

Oftast är det programfritt, barnen sover och båda Ove och jag är hemma tillsammans. Det är så underbart kravlöst.

Publicerat i Vardag | 2 kommentarer

De texter jag vill skriva

Kanske beror det på att texter och skrivande och böcker varit så aktuellt, jag är inte säker. Men plötsligt ramlar rubriker och idéer och tankar över mig och jag skriver ner dem i ett word-dokument och sparar omsorgsfullt.

För jag är så sjukt taggad på att skriva humoristiska och rara texter med röda trådar och en slutkläm.

Pepp!

Publicerat i Konst och kreativitet | Lämna en kommentar