Alla gånger värt det

Det är lördag kväll. För bara någon timme sedan var vårt allrum (eller vad man nu ska kalla det rum som fungerar både som entré, vardagsrum, matsal och genomgångsrum) knökfullt av barn, ungdomar, unga vuxna och vuxna. Mest av ungdomar. Det är nämligen ungdomssamling hemma hos oss. De allra flesta är kyrkans ungdomar, men alltid dyker det upp någon jag inte tycker mig ha sett förut. Vi har gjort det här några gånger tidigare, och hittat ett koncept vi tycker fungerar någorlunda. Vi börjar alltid med att äta tillsammans.

Jag har egentligen ingen större erfarenhet av ungdomsarbete. Eventuellt kunde jag räkna rollen som storasyster till tre småbröder till godo. Eventuellt kunde jag räkna umgänget med Oves syskonbarn och mina egna kusiner till godo. Förutom det har vi bara ett par ungdomssamlingar i Finland i ryggsäcken. Vi är ju definitivt inte bäst lämpade för den här uppgiften. Runtom i världen finns fantastiska mänskor som är kallade enbart till den här uppgiften. Mänskor som har utbildningar och långa CV:n och mängder av erfarenhet. Men Gud kallar som bekant inte jämt kvalificerade mänskor. Han kallar villiga mänskor och utrustar dem. Och nej, det är tyvärr inte mina ord, men det är ord jag lutat mig mot när jag funderat över det rimliga i att just vi är här.

På något sätt tror jag och hoppas att kärlek räcker rätt långt. Att det räcker rätt långt med att vilja väl och försöka göra det man kan. Det man klarar av. Det som känns hanterbart. ”Börja med det man har”, rådde Carl-Erik Sahlberg under en föreläsning som jag hörde en gång i tiden. Han, prästen som till en början fick predika i en så gott som tom kyrka i Stockholm, borde veta.

Vi åt tillsammans hemma hos oss, sedan gick vi över till skolbyggnaden. Jag tände ljus, lågmäld musik spelades i bakgrunden. Mysigt. Klassrummet hade förvandlats till ett mer ungdomsvänligt utrymme. Vår praktikant Sara höll ett vittnesbörd. Sedan lite småprat, en liten inledning, och småningom en kristen film.

Jag sökte mig småningom hem igen, Ove gick ut för att titta på filmen. Och nu sitter jag här, i ett allrum som alldeles nyss var knökfullt med mänskor, och känner mig glad och tacksam.

Det är alla gånger värt det. De är alla gånger värda det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När hon är här

Vi går.

Det är en av de saker som vi gör, praktikanten Sara och jag, under tiden hon är här.

Vi går.

Vi går uppför berg, och ber för de mänskor som bor där, att de ska få en hunger och en törst efter Guds ord. Det är rätt odramatiskt. Vi går. Vi stannar och ber ibland. Och så går vi vidare.

Alldeles snart ska Samburuerna få ett NT på sitt modersmål. Så vi går och ber att Gud ska förbereda mänskorna, sända hunger och törst efter Honom själv.

Det gör vi. När vi går.

dscn8541

dscn8531

(Ser ni betongkorset mitt i backen? Mäktigt).

dscn8543

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Sin plats

– Jag älskar att spela spel med ungdomar! säger en av sönerna.

Och menar det.

Han sitter med vår praktikant Sara och njuter av den ostörda tiden tillsammans med en vuxen. Eller ungdom då, som han kallar henne.

De är välsignelse i sig själv när de kommer, praktikanterna. Det är kanske svårt att förstå det när man kommer från en verklighet där prestation och arbetsinsats betyder mycket. Här räcker det långt med att bara vara. De är välsignelse. Gäster, praktikanter, är välsignelse. I sig själva. Utan att lyfta ett finger. Bara genom att finnas till och ge av sin tid.

Och så är det ju ofta också där hemma, egentligen.

Hur mycket betyder inte ett spontant besök runt vardagskaotiskt köksbord? Till exempel?

Bara att sitta ner tillsammans, en liten stund. Dela en liten stund.

Välsignelse.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vid min sida

Jag är stolt över honom. Så tänkte jag bara för några dagar sedan när jag var ute och sprang. Jag tänker ju oftast som allra klarast då. Det brukar vara rätt grötigt i huvudet när jag tar de första stegen, men småningom tystnar bruset och jag landar i någon röd tråd. Blir klar och fokuserad. Blir påmind om vad som är sant och viktigt. Kommer ihåg åt vilket håll jag strävar.

Vilket team vi är, han och jag. Så gott det gjort oss, den här tiden bort från allt och alla. Så vi utvecklats och kommit varandra ännu närmare.

dscn8519

Foto: Sara Hagman

Jag är hans. Och han är min. Och jag vill bara visa honom större kärlek. Jag lever ett liv som övergår alla mina drömmar. Och jag lever det med honom. Vi. Här. Nu.

Tre år i bushen, babe. Jag älskar att vårt liv blev just så här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Middag jämt

Det är morgon, skoldag, lunch, kanske ett träningspass, mellanmål, hänga med killarna och middag.

Och middag igen.

Och igen.

Vi har inte bråttom, stressar inte, men dagarna rinner iväg.

Jag kan inte förklara det bättre.

Idag hade vi kyrkans bibelstudiegrupp på besök hos Dahlbackas. Sara, vår praktikant från Finland, höll bland annat ett vittnesbörd och delade ut stickade sockor som mänskor skickat med från Finland. Det känns bra. Jag vet hur kallt det blir på nätterna här.

Sen var det plötsligt middag igen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Blicka uppåt

Jag vill ta henne med upp på bergen. Där uppe fås den mest magnifika utsikt. Det är en bra plats att processa eventuella kulturchocker på (för det upplever man då man kommer hit för första gången. I någon mån, på något sätt. Allt är så annorlunda.). Kanske är det helhetsbilden man får där uppe som ger så mycket? Kanske är det just att man återfår perspektivet när man går lite längre bort? Jag tror det.

dscn8509

dscn8515

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kärlekshistoria

Minns ni när man som barn träffade på en sällsynt fantastisk vuxen? Minns ni hur otroligt roligt det var att hänga med den personen?

Jag blir påmind. Just nu. Det pågår en kärlekssaga inför öppen ridå.

– Vincent, imorgon ska du få ha dagklubb med Sara, påminner jag vid matbordet.

Den där absolut överlyckliga blicken som respons. Det där absolut överlyckliga pliret i hans ögon.

Sara. Vår praktikant från Finland. Hon som dök upp med allt från nya löpskor, glatt humör och skolböcker till lite kläder och mängder av stickade sockor som vi ska dela ut åt mänskorna här.

Jag klandrar honom inte. Han hittade en sällsynt fantastisk vuxen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar