Det laestadianska vrålet

– Jag tycker ju om att sjunga i kyrkan för att man kan ta i där, säger Gudrun Schyman, partiledaren för Feministiskt initiativ i Sverige. Jag lyssnar till podcasten Dagens människa* där hon är gäst.

Nej, Gudrun tror inte på Gud, men tycker att det finns en frihet i att sjunga i kyrkor för att man är många. Hon borde få uppleva en sångstund på ett laestadianskt stormöte i valfri österbottnisk kyrka (fast helst Pedersöre kyrka i Jakobstad, den är så mäktig), tänker jag.

Jo.

Om hon gillar att komma till kyrkan för att sjunga och ”ta i”, så är en laestadiansk sångstund exakt rätt plats för henne. Det är en alldeles speciell känsla att sitta i en fullspäckad kyrka. Inom mig förknippar jag den här känslan med vinter och tjocka dunjackor och kall luft som sveper in när kyrkdörrarna öppnas och stängs, öppnas och stängs. Det finns en del som alltid ser till att vara i riktigt god tid innan sångstunden börjar. De kommer tidigt och väljer sina platser med omsorg. Sedan väntar de. Vi andra släntrar in efter hand. Någon med framförhållning har ordnat barnvakt för att kunna komma på tumanhand och i lugn och ro njuta av det som komma skall. Men här finns också barn. Ungdomar kommer i små klungor och fyller någon bänkrad här, någon bänkrad där.

Snart sitter det någon på de flesta bänkar. Om några minuter stiger någon med stort engagemang och omsorg upp för att visa folk var det ännu finns plats. Det hålls upp två fingrar i luften och gestikuleras till någon som just kommit in och tvekar. Det ser ju rätt fullt ut. Välkomna, säger fingrarna. Här finns två platser! Kom in!

Till slut får mänskor maka ihop sig i bänkarna för att den där engagerade människan ska kunna fortsätta resa välkomnande fingrar i luften. Men det går. Det ryms förvånansvärt många till när mänskor makar ihop sig. Kyrkan välkomnar mänskor, nästan så att kyrkbänkarna blir längre för att rymma fler.

Hur många ryms det i Pedersöre kyrka egentligen?

– 900, men 1200 laestadianer, lär en kyrkvaktmästare ha sagt en gång (fast på hemsidan läser jag att kyrkan bara är godkänd för 720 personer, så uttrycket ska kanske inte tas bokstavligt).

Det skulle garanterat gå att klämma in en Gudrun i bänkarna även om hon kom in sist av alla.

Det händer bra saker med vinterkyliga kyrkor när de fylls med mänskor. De kommer till sin rätt. Småningom är det inte så kallt längre. Det hostas och småpratas lågmält. Dörrar smäller, kyrkbänkar knakar och det bläddras i psalmböcker och Sions sånger. Vi börjar vara redo, säger ljuden. Det är dags. En kvällsvärd hälsar välkommen på svenska och finska och presenterar sångstundens första sånger. Kanske börjar man med en psalm. Organisten stämmer upp i de första ackorden, och röster värms upp.

Det är efter några sånger som det brukar märkas. Volymen höjs. Kyrktaket lyfter. Halsmusklerna spänns på de unga mänskorna, precis som de gör under stora fysiska prestationer. Magmuskler jobbar, volymen höjs ytterligare. När värden sedan annonserar en välkänd och älskad sång från sångboken Sions sånger, då är succén given:

Välkomna till det laestadianska vrålet. Och nej, det är inte mitt uttryck. Tyvärr. Det är en sånglärare som i något skede myntat det när han kom i kontakt med laestadianska stämmor, med det laestadianska vrålet. Vi andra har med mycket humor och kärlek tagit uttrycket till våra hjärtan.

Jag älskar det här sättet att sjunga. Det är oputsat, äkta, utan finlir. Pang, det öses på, från tårna ut i händerna, upp i halsen, ut genom munnen. En sång som ömsom sjungs, ömsom vrålas. Det är mäktigt och ljuvligt. Nästan ingen har tagit sånglektioner, och de som gjort det förfäras säkert på någon nivå. Men jag tycker att det är vackert. Det är vackert för att det är äkta. Det är vackert för att det i den oputsade vrålsången uttrycks så mycket som det annars kanske inte pratas så mycket om. Är det sant att Jesus är min broder? sjunger vi. Fri från synden, löst är dess band och Om hemmet en sång jag vill sjunga. Och så vidare. Det väcks längtan där bland bänkraderna. Vi längtar tillsammans och sjunger om det som förenar oss. Vår längtan efter Jesus. Vår hemlängtan. Ja, det är vackert.

Laestadianska sångfåglar sjunger kanske inte vackrast, men de sjunger både äkta och högljutt. Jag tänker mig att Gudrun skulle älska. Åtminstone den aspekten av det laestadianska. Kanske, förmodligen, inte många fler än så.

*Tidningen Dagens podcast Dagens människa är en kristen podcast där journalisterna Malin Aronsson och Daniel Wistrand pratar om Gud med kända rikssvenskar. Hittas på iTunes. I avsnitt 38 (citatet i början av texten hämtat 31:25 minuter in i programmet) gästar Gudrun Schyman podcasten.

 

P.S Jag tipsades om den här länken! Varsågod, äkta laestadiansk vrålsång, med ”obligatorisk tonartshöjning”, som hon skrev.

 

Annonser
Publicerat i Heliga ögonblick, Laestadianism, Mission och kristen tro | 10 kommentarer

Ett eget rum

Jag har börjat dansa balett igen. Eller vänta, who am I kidding, jag har börjat öva balett igen. För ingenstans i den spegelsal som är min på fredagskvällarna påminner mina rörelser om dans.

Det blev baletten och jag, igen. Lite märkligt, egentligen. Det finns andra motionsformer som jag kunde njuta minst lika mycket av, kanske till och med mer. Och ändå dras jag dit. För ser ni, spegelsalen, den är mitt eget feminina rum. Det blir inte mycket mer kvinnligt än så här. Någonstans verkar jag ha ett behov av en superkvinnlig miljö. Som motvikt till hemmet med tre (underbara) söner och en (underbar) man. Som motvikt till en syskonskara med tre (underbara) bröder. Jag lever i en pojkdominerande miljö. Det är lego och träsvärd och cyklar. Det är böcker, raka rör, inte så mycket finlir.

På fredagskvällar badar jag i graciösa armrörelser, klassisk pianomusik och disciplin. Och rosa strumpbyxor.

balett

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att förlora ett språk är att förlora en del av mig själv.

Jag har glömt vad ”trött” är på kiswahili. Att jag funderar på vad just det ordet är på kiswahili säger mycket. Och att jag glömt ett vanligt ord på mitt nyaste språk säger kanske minst lika mycket. De hänger ihop. Jag sörjer lite över det. Över att jag inte längre kan vara trött på det språk jag levde på så länge, och över att min väninna i Samburu tycker att jag börjar låta ”vit” i de röstmeddelanden vi skickar åt varandra.

DSCN9279

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ove

Det är när jag har ett av mina minsta ögonblick och jag skriver ett meddelande åt honom som hans sanna karaktär visar sig. För hans svar är fyllt med nåd och kärlek. Han vet allt, och älskar mig ändå.

Han är den mänska som Gud använt för att visa mig vad nåd är. Han omsätter orden om nåd i praktiken och översätter därmed abstrakta tankar till konkreta handlingar. Han är den jag anförtror mig åt på riktigt. Han har fått det bästa, men också de allra svåraste och minst älskvärda bitarna av mig, allt serverat på samma fat.

Och jag är det finaste han har.

Gud. Min man. Mina söner. Och någonstans efter det församling, mina systrar, mig själv, andra relationer, jobb och allt annat som också är viktigt. I den ordningen. Jag vill sträva efter att prioritera i den ordningsföljden. Sällan når jag fram, ofta missar jag målet. Men det är när jag lever med den prioriteringslistan som jag lever mest hel och mår allra bäst.

DSCN9771

Foto: Annika Snellman

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Som att stå i ett nådens regn

De är mig så kär, mina väninnor. Det blir inte så många helkvällar nuförtiden, och det säger så mycket om det liv vi alla lever.

Promenad? undrar jag och får gå i sällskap med två av dem en förmiddag. Och här, under den timme vi promenerar, delar vi livet. Vi pratar om vad vi just nu kämpar med. Vi pratar om vår Gudsrelation, någon delar ett tilltal, berättar om hur en knut knöts upp, och vi påminns om att vi ju egentligen inte är skapta för det här livet.

Jo tack. Jag känner av det just nu. Att det fanns en annan verklighet och ett annat liv som vi skapades för, att det livet brast och att livet sedan dess är brustet. Och ibland längtar jag till den tid då en annan verklighet träder in, då jag är hemma och kommer till den verklighet jag egentligen skapades för.

Men till dess styrks jag av förmiddagspromenader, av en medkännande och igenkännande blick, en kram och det accepterande och den förståelse jag möts av när jag delar min bräcklighet, min litenhet, och ibland – mina frestelser och min synd. De vänder min blick mot Jesus, och för det kan jag aldrig tacka dem nog. För det kan jag aldrig tacka min Gud nog för.

När min låga flämtar, så lyser deras låga upp min stig. Och jag tänker så här: livet ska levas i gemenskap med andra. Vi behöver några riktigt nära oss. För när jag befinner mig i livets väntrum, då styrks jag av deras berättelser och vittnesbörd. Alltid finns det någon som går igenom en speciellt intensiv formningsfas och får gå nära, nära Herren. Och att lyssna till en sådan gudfruktig kvinnas berättelse, är som att stå i ett nådens regn och uppleva hur själen får näring.

Mina systrar. Nog tycker jag om er.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saker jag mår bra av

Färsk basilika.

Konjaksfärgade vinterkängor.

Löpning. Eller just nu kanske hellre promenader. Styrketräning för att jag behöver det. Rörlighetsträning och stretch för att kunna springa utan skador. Motion överlag alltså.

En bra bok. Lyckan när jag hittar en ny författare, läser dennes första bok och vet att det finns många andra verk att fortsätta med sen. Ah.

Ove.

Sovmorgnar.

Att veta att jag är på rätt plats.

Massage.

Tid med Gud.

Erkänna att det gungar när det gungar.

Mänskor från andra länder och andra kulturer. Ai että.

Min bror när han pratar engelska med utländsk brytning.

Väninnan som dyker in på eftermiddagen med några barn, och vi för en halvtimme mentalt är tillbaka till den tid då vi båda var föräldralediga. Ah, good old days.

Zalando. Jo.

Nyfödda bebisar. Kan jag få en utan att behöva genomgå graviditet, förlossning, sönderhackade nätter, tårarna och alla hormoner? Tack.

Finland. Ändå. Trots att jag senast igår tänkte att jag har svårt för att vara här just nu.

Skogspromenad med femåringen. Hans hand i min, hans upprymdhet över svampar, lingon, skogsmaskinen och den blöta sågspånsvägen.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

September

Vi är här, i en vardag som vi delar med miljontals runtom vår värld men som ändå är unik för oss. I augusti fick vi en mjukstart på vardagsrumban, med ett fåtal bollar i luften först, och allt fler efter hand.

September är här, och vi har alla bollar i luften. Jag jobbar heltid (med flyktingungdomar i Jakobstad, någon frågade visst?), Ove jobbar heltid, barnen har skola, Eftis ibland och lite fritidsprogram på kvällarna.

September är här, det är gråare, kallare, höstigare. Jag trivs på mitt jobb, och allt flyter egentligen på rätt bra. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det aldrig gungade. Vissa dagar känns allt självklart, lugnt och fridfullt. Andra… tja, är annorlunda.

September är här och vi har firat två bröllop, jag gör höstiga soppor och söker efter vinterkläder till hyfsade priser på olika nätsidor.

– Hur går det? undrar många, och just nu säger jag ungefär så här:

–  Tack, vi lär överleva. Men hur gör man för att leva? Hur gör man för att orka med mer än bara få ihop allting?

Så liten del av mig är intresserad av att bara överleva. Så stor del av mig längtar efter att orka och vilja leva livet.

 

 

DSCN9776

DSCN9768

DSCN9752

Och ändå: i alla lägen gläds jag åt perioder då vi överlever och verkligen lever när jag gör det med det här gänget. Nog är de ju fina. Nog är vi ju fina.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar