Efter den första euforin

Jag svävade till en början. Allt var underbart.

Efter några dagar fick jag markkontakt, och småningom kom dagen som vi förvisso vetat om att förmodligen skulle komma, men inte i vilken skepnad och inte riktigt när. Vi har ju ändå landat i främmande territorium och allt är förhandlingsbart. Tycker de, sönerna. Vi avhandlar förhöjd veckopeng, längtan efter mera frihet, telefonanslutning, speltid och om man får köpa exakt vad man vill när man vill för egna pengar under ett familjemöte i tidigt skede. Sedan får en av sönerna sova över hos sina gudföräldrar och blir DESSUTOM bjuden på kalas. Så fruktansvärt orättvist! Och när den orättvist behandlade sonen i sin tur får sova över hos mormor och morfar blir den förste ledsen. Så fruktansvärt orättvist!

Dessutom är vi de enda på hela gatan som inte har någon TV, får jag veta. Och hur mycket kostar ett Nintendo?

Så blir det kanske ett tag när en familj landar på främmande territorium där alla gränser ska dras på nytt, gamla relationer återupptas och nya skapas? Så blir det kanske när en hel familj omplanteras?

Jag avbryter barnens käbbel genom att läsa några böcker för dem. Sedan några parti schack (vilket underbart spel! Hur kan det ha gått mig förbi?) som ibland måste avbrytas när det blir mera tjafs än spel. ”Heja mamma!”, säger minstingen och blänger retfullt på min motspelare. Där fick han sig allt. Och motspelaren kan inte riktigt låta blänget och kommentaren gå obemärkt och så… är vi där igen.

En del av kampen är vår att kämpa. En del av diskussionerna är våra att ta, en del frågor oundvikliga och en del gränssättningar nödvändiga. Men resten, allt det som absolut inte behöver bäras av mina och våra händer, lämnar jag över i de större, de som rymmer både små och stora frågor och en hel värld. Han som drog gränsen mellan vatten och land då för länge sedan får hjälpa oss att dra gränser i en ny värld nu. Allt som absolut inte behöver möta oss, Herre, låt det gå förbi. Allt det som absolut inte behöver pratas igenom och tas itu med, låt det vika undan.

Vi är en familj, som familj navigerar vi oss fram och som familj kommer vi att hitta hem, också här.

IMG-20170615-WA0021

IMG-20170615-WA0022

IMG-20170624-WA0005

Foto: Marianne Asplund

P.S I något skede föreslog jag en Playstation till julen 2017. Vad hände?

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Någon slags definition på hemma

Jag ska köpa lite målarfärg. Vår terrass och halvfärdiga pergola behöver lite kärlek, och vi är bara glada över att ge den. Vi älskar ju sånt.

Så jag besöker den affär som hjälpt oss med husmaterial och färger och allt möjligt under många år. Men vilken slags linoljefärg var det nu igen vi använt oss av? Jag tror mig veta, och föreslår ett märke. Men expeditens minne är bättre, han minns. Och att möta en expedit som minns vilken slags linoljefärg jag köpte för flera år sedan är välkomnande.

Älskade småstad.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Några dagar efteråt

– Hur ska vi hitta Jesus här? frågade jag av Ove häromdagen. Frågan är ju naturligtvis orimlig och fel ställd. Jesus försvinner ingenstans. ”Ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta” (Rom. 10:8). Jesus är lika mycket med oss här som i halvöken i Kenya.

Kan det ha varit sommarvärmen, alla alternativ och valmöjligheter, de nya möblerna, att återknyta kontakter, få igång telefonanslutningarna igen, meddela FPA att vi flyttat tillbaka till Finland och tröttheten som finns ett ögonblink bort som riktade blicken lite fel?

Mitt i allt det praktiska som vi fyller vardag med, så vill jag hålla blicken fäst på Jesus. Då spelar det mindre roll var i världen jag är. Jesus är kung. Han är frälsare, han är min räddning, min sköld, min borg och min bror. Och han är här, mitt i vår vardag och alla praktiska göromål, och leder oss.

Ikväll fick jag sitta i Pedersöre kyrka tillsammans med mamma, mormor, moster och kusin och många andra och både lyssna till lovsång och stämma in i den. Det händer bra saker i en kyrka som fylls av röster som gemensamt lovar den Gud vi alla tror på. Där var Jesus och tog emot lovsången.

Också där var han.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

24 timmar

Vi var på resande fot i ungefär 24 timmar, om vi räknar med taxifärden från Amani Gardens Inn i Nairobi ut till flygfältet. Och det tycker jag man kan göra.

Jag har haft enklare 24 timmar. Jag tänker på handbagaget som vi glömde på parkeringen vid ett flygfält. Det som hittades av säkerhetsvakterna, som tillkallade polis för att undersöka innehållet, och som sedan, efter förklaringar från min sida, till slut återbördades åt mig. Jag tänker på tre leksaksbössor som fanns inuti ett incheckat bagage, som drog uppmärksamhet till sig i ett av länderna vi mellanlandade i, och som fick en högtalarröst att kalla på ”Alfons Gadda, Alfons Gadda to the desk please”. Jag tänker på ett oändligt antal passkontroller och boarding card och köer och mellanmål. Jag tänker på nattflyget, där jag till slut la mig på golvet för att få någon timmes sömn.

Men mest av allt tänker jag på mänskorna som mötte oss på Kronoby flygfält. Och jag tänker på förlösande tårar. Tårar av saknad, tårar av lättnad, tårar av återseendets glädje. Jag tänker på små blombuketter som plockats och välkomnande mötte oss i vårt hus. Jag tänker på trädgårdsblommor som fanns på vår veranda (måste komma ihåg att väta dem ännu ikväll!), på 7 liter hönssoppa, pannkaka med sylt och gräddskum i vårt kylskåp, glass och annat nödvändigt i vår frys och köksskåp där våra kärl hade plockats in. Jag tänker på ett handskrivet brev och en middagsinbjudan. Jag tänker på en gudfar som ikväll tog sin gudson på middag, på en morfar som köpt finger fidgets (eller vad de nu heter) åt sina tre barnbarn, på en mormor som redan igår bjöd dem på glass, på en farmor och en farfar som kom in med en korg med nybakade bullar och annat gott.

Det gjorde all världens skillnad. Det gör all världens skillnad. Nu är vi hemma. Nu är vi här. Trötta, lite omskakade kanske, men det är väl med min själ. Det är faktiskt väl med min själ. Tack för era böner. De gjorde också all världens skillnad. Nej, de gör all världens skillnad.

Kronoby 1Kronoby 2

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

It is well with my soul

Vi avslutade igår. Vi rev av det där enorma plåstret (eller vaxremsorna, för de som förstår vad jag menar) i ett svep, sa våra sista farväl, satte oss i bilarna och körde i väg. Det är över nu. Och det är väl med min själ.

De sista veckorna har varit tuffa och jag har pendlat mellan stressattacker och lugna stunder. Över allt har vetskapen om att det håller på att ta slut legat som ett tungt täcke. Det fanns något lättande i att äntligen komma iväg. Om vi nu ändå måste åka, kan vi gärna göra det nu. Och det är väl med min själ. Avskedens stund med våra mänskor i Maralal är över, och framför oss har vi några rätt lugna dagar i Nairobi.

Det finns många sätt att avsluta på, men jag påstår att vi fick möta ett välsignat sådant. Mänskor kom för att säga hejdå igår på morgonen i Maralal, vi stod i en ring tillsammans och fick förbön. Sedan körde vi en bit och dumpade av en säng och några madrasser hos en kollega. Innan vi for fick vi förbön. Det kändes som att bli översköld av välsignelser. Så körde vi en bit till, pratade igenom hur det kändes, och landade i en bön tillsammans – vi tackade Gud för att vi fått vara en del av det här projektet, och bad om mer av honom i våra liv.

Jag är inte expert på avslut, men det här kändes fint och värdigt.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En egen plats

Vi var på väg hem i skymningstimmen (den allra underbaraste av timmar på platser granne med ekvatorn), med bilen full av egen familj och kenyaner och en diskussion från baksätet som gick på tre språk och rätt hög volym, jag själv tyst efter en hel dag utomhus, mätt och förnöjd, som jag landade i insikten – jag har haft en egen plats i det här landet. Kenya är generöst och inbjudande, gästfritt och välkomnande. Och nej, jag känner mig inte som en kenyan, men jag har välkomnats av dem alla.

Det var igår, på en promenad mitt i den hetaste eftermiddagssolen som våra söner gick i täten med en av våra kenyanska kollegor, och vår allra yngsta helt oblygt tog dennes hand och gick nära honom som jag förstod – de har haft sin egen plats här, sin egen tillvaro. De har känt sig hemma och trygga nog att spontant ta fatt en hand som inte är deras föräldrars. Jag känner djup tacksamhet och ödmjukhet inför det sätt varpå våra barn välkomnats.

”Kenyaner är så gästfria”, sa han, en av sönerna, en gång när vi pratade lite om hur det blir att komma till Finland. Och jo, kenyaner är gästfria, många från andra delar av världen kunde göra studiebesök och lära. Men jag påstår att det social nätverk vi återvänder till i Finland är lika gästfritt och välkomnande, låt vara på ett annat sätt, och att just upplevelsen av gästfrihet inte kommer att vara det vi saknar mest. Och inte heller händer att ta tag i när vi behöver lite extra stöd.

DSCN9425

Jag har inget foto från när han gick hand i hand med kollegan under promenaden, men jag har ett från när han gick hand i hand med en annan kollega, bara en liten stund innan. Att han hittade två händer att hålla i gör inget sämre.
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Glädjande nyheter!

Vi fick veta att konsulten godkänt de sista två böckerna i översättningen av Nya Testamentet! Ah, nu återstår inte mycket av själva översättningsarbetet! (Sedan dröjer det ett bra tag innan utgivningen blir av, det är redigering och tryckning och sådant som väntar).

Tänk!

Och det är bra att själva översättningen håller på att bli klar, det är ju ändå huvudorsaken till vår närvaro här.

Själv har jag gjort 1000 saker idag. Fint, nu återstår bara 15 miljoner (muhahha!).

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar