När jag släpper ur och slappnar av

Jag har väntat på smällen, på krocken, på tröttheten. Men sommarveckorna rullade på och allt kändes bra. Vi fick en snäll landning, en mjuk hemkomst. De där sommarveckorna som rullade på och kändes bra, de var förstås intensiva. Så där som sommarlovsveckor är i familjer.

Igår, efter att Ove och jag fört barnen till deras klasser och kommit hem igen, när vi haft en gemensam morgonsamling, då kom den. Tröttheten. Mattheten. Lättnaden. Det var igår jag slappnade av. Det var igår min missionstjänst upphörde. Visst, på något plan slutade den kanske redan i maj när vårterminen tog slut och vi stängde Svenska skolan i Maralal. Men det är först nu jag överlämnade sönerna i de sammanhang som tar över många av de uppgifter som varit mina under våra år i Kenya.

Jag är så tacksam över att de finns här, sammanhangen, som med öppna armar tar emot och sköter om. Den dag jag överlämnade barnen i händer som tog över, den dag jag återgick till att bara fylla rollen som mamma, den dagen sköljde tröttheten över mig. Den är inte hotande, inte farlig, inte oväntad och kanske inte heller långvarig.

”Jag har väntat på dig”, sa jag inombords och bad den slå sig ner. En kan inte veta hur länge trötthet gästar, så det är lika bra att bli vän med den.

DSCN9696

Idag har jag och tröttheten målat en skohylla och plockat lite hallon.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så var vi här

Imorgon. Imorgon är dagen här, den som funnits framför och på något vis är dagen som markerar återgång till finländsk vardag. Den som innehåller ganska annorlunda delar än den kenyanska. Imorgon för vi en pojke till förskolan, en annan till tvåan och en tredje till femman. Jag och Ove fortsätter med gemensam semester någon vecka till. Vi tar en tag i taget, planerar bara för följande väckning, följande morgonmål, följande dag.

Är vi redo?

Jag tror det. Inte redo på så vis att vi skulle ha förberett oss massor, men redo som i att vi är redo att ta steget. Pojkarna har magpirr och tycker att det ska bli spännande och roligt. Jag är glad för att de får börja i en fin skola, med kompetenta lärare och en rektor jag har fullt förtroende för. Så jo, jag tror oss vara redo. I pojkarnas skolväskor finns varsitt igenklistrat kuvert med deras namn på (jag frågade om de ens ville ha det med, tänkte att någon kanske ville stå på helt egna ben eller skulle tycka att det var pinsamt, men alla ville). Inuti finns ett brev med en dos uppmuntran, en dos kärlek och en dos bekräftelse den dag en sådan dos kan behövas.

Oliver i skolan

Från en annan tid, ett annat land och ett helt annat klassrum. Från en pojke som helt tydligt inte gillade vävning speciellt mycket.

(Förresten – Gud har omsorg om detaljer. När han är med i förberedelserna kan det se ut så här: man befinner sig i en stor folksamling, dricker kaffe tillsammans med tusentals andra, pratar med dem som sitter på andra sidan bordet och inser att deras son och vår son är lika gamla, båda ska börja i förskolan i höst, och ser man på – i samma förskola och – ha!- i samma grupp.)

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ambitionsnivån och tid

När har man ett lyckligt äktenskap? När är man en bra förälder? Jag befann mig nyligen i ett sammanhang där vi diskuterade de här frågorna, och tankarna har fortsatt rulla nu efteråt.

Jag har insett att jag regelbundet behöver ta pulsen på mig själv och mina relationer. Var befinner jag mig? Åt vilket håll är jag på väg? Och beroende på hur mitt allmäntillstånd ser ut kan jag justera ambitionsnivån.

Efter att som familj levt väldigt tätt inpå varandra i flera år, och haft en hel sommar tillsammans utan längre pauser, är jag medveten om att min ork och min bränsletank söker sig ner mot rött. Den tiden är över. Nu behöver jag vila, och definitivt sänka ambitionsnivån. Från att ha försökt vara kreativ, planera meningsfulla skoldagar, i någon mån hitta roliga fritidsprogram och familjegrejor i Kenya har jag sänkt ribban rejält. Mitt motto just nu? ”Inte tillföra något negativt”, vilket i vardagen egentligen betyder ”inte vara irriterad”. Det räcker. Just nu kräver jag inte mycket mer av mig själv i relationen till barnen. Just nu tillåter jag mig att ta steg tillbaka och vila. Just nu får det räcka med jämvikt. Jag behöver inte orka tillföra så mycket positivt. Och det kan jag ju göra för att andra parter och andra sammanhang kommer in i bilden. På måndag börjar alla tre sönerna skolan, en ska bekanta sig med Eftis. Någon är intresserad av scoutverksamhet, en annan av redskapsgymnastik. Det blir en höst där de får vara nyfikna och se sig omkring.

Själv tar jag steg tillbaka och slappnar av. Det är väl. Allt är väl.

Nu återstår frågan om hur man fyller på? Vad är det för tid? Att sänka ambitionsnivån är sunt, ett tag, när man känner sig lite manglad. Men jag gör det med avsikt att bli påfylld igen. Jag gör det med avsikt att orka höja ambitionerna den dag det kan komma att behövas. Så, hur fyller man på? Jag vet vad jag gärna gör när jag ska slappa, men är egentligen inte säker på att det fyller på. Jag ber Jesus visa mig vad jag behöver. Löpning? En tyst retreat? Netflix? Morgonbön? Choklad? Förbön? Bara göra det jag känner för ett tag? Strukturera eller släppa efter?

Jag vet inte. Men han vet. Allt har sin tid.

Tid

Foto från SLEF:s familjeläger på Klippan i juli 2017. Lägret som hade tid som tema.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Åland

Vi har tillbringat senaste veckoslut på Åland på SLEF:s missionsfest. Jag njuter av predikningar, av kristen undervisning och av musiken. Ja, musiken. Om det skulle ordnas en musiktävling bland samfunden inom den lutherska kyrkan så skulle SLEF vinna.

Bara så ni vet.

Det är ju något med lovsångsmusik som bryter igenom och går rakt in också i det hjärta som 97 gånger av 100 föredrar tystnad. Lyssnar jag på musik så är det nästan alltid klassisk musik (har två skivor som heter Stor musik för små öron, dvs. klassisk musik för barn – och mig. Inget avancerat alltså) eller kristen musik. Resten orkar jag inte riktigt med. Blir trött i själen när det kommer en låt som får allt fint och värdigt att kännas billigt.

Nu är vi hemma efter ett intensivt, socialt och väldigt fint veckoslut. Sista sommarlovsveckan. På måndag kör vi. Jag är nog rätt redo.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En arbetsmyra

Han är förtjusande (och frågvis, men det hör inte riktigt hit), vår yngsta son. Och så älskar han att arbeta. Han förvånade mormor genom att frejdigt och oförtröttligt dra gräs runt hela huset då han sov över. Här hemma hör det till hans uppgifter att hämta in posten varje dag. Just nu är han extra förtjust i att plocka blåbär (åh, ni borde ha fått uppleva entusiasmen då vi hittade blåbär under en skogspromenad!). Vi cyklade iväg en stund, han och jag, till lilla skogen här nära och plockade en liten hink. En liter frös vi ner, resten blev till en smoothie.

”När jag blir stor ska jag bli en sån som hjälper andra”, sa han. Fast det gör han ju redan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Några pusselbitar på plats

Någon undrar kanske vad vi ska göra nu?

Ja, vi har undrat vi också. Och jag undrar nog ännu. Men för Oves del har saker och ting klarnat. Han ska ägna någon vecka åt att editera bandat bibelmaterial, och sedan ska han bygga hus åt den arbetsgivare som han jobbade för 2014 då vi var hemma på mellanperiod. Vi har också bokat in olika tillfällen runtom i nejden då vi ska berätta om mission och vår tid i Kenya.

Idag handlade vi skolväska åt mellansonen. Han blev lite chockad då han fick veta att skolan startar om 2 veckor. Men innan dess – Missionsfest på Åland inkommande helg.

Kanske vi ses där?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När det lugnar lite

Äntligen har rastlösheten lagt sig lite hos sönerna, den där som förmodligen berodde på kontinentbyte, sommarlov och allt nytt. De senaste dagarna har varit mera vilsamma, lite lugnare.  Färre frågor, mindre tjat. Jag sover länge på morgnarna, stiger inte upp innan de andra befinner sig mellan morgonmål och lunch, och den här veckan har vi inga spikade planer. Vi är fria. Det är underbart, och det har varit välbehövligt.

Jag tar pulsen på min sommarförkylning genom en förmiddagspromenad och bakar sedan ut en bröddeg som kalljäst i kylskåpet över natten (sönerna äter som vuxna karlar! Ett köpt bröd eller påse semlor räcker knappt till ett mellanmål, så nu bakar jag bröd igen). Men efter lunch har vi gjort undan det vi ville göra undan, och har resten av dagen tom.

”Ska vi åka till villan?”, undrar vi och åker ut efter lunch. Ut till.. ja, vad det nu egentligen är Ove sysslar på med där ute. Han går omkring med beslutsamma steg över holmen, bär ved, släpar någon planka, går in i förråd, kommer ut med verktyg, skruvar någon motor, kollar terrassen, röjer med motorsågen. Barnen springer mellan havet och bastun, jag sitter med podcast i öronen på strategisk plats så jag kan hålla koll.

DSCN9660DSCN9666DSCN9677DSCN9681

Det är en vacker plats, den där lilla holmen i Jakobstads skärgård. Karg, bergig, men utan myggor, fästingar eller ormar, och med öppet hav på baksidan av ön. Att återvända till ett somrigt Finland gjorde all världens skillnad. Barnen har kunnat gå i samma kläder som i Kenya, tillbringa mycket tid utomhus och de långa, ljusa dagarna har gjort gott. En och en halv månad, ungefär, har vi varit här. Hittills har inget varit oöverkomligt, även om vissa saker varit svåra och krävt lite bearbetning.

(Som bilfärden hem från båthamnen, då barnen både skojar och bråkar högljutt i baksätet och vägrar sänka volymen och jag till sist får ett utbrott för att jag vet att någon av dem snart kommer att bryta ihop när det blir för vilt och för att jag egentligen är lite för trött nu, jag sov dåligt senaste natt. Den episoden har å andra sidan väldigt lite att göra med att vi bott utomlands, och väldigt mycket med att göra med normalt familjeliv. Tre bröder i ett trångt baksäte, alltså. Nog finns det ju mera rofyllda platser, tänker jag, och minns samtidigt att mamma ibland satte sig i baksätet mellan oss syskon när jag var liten – Uppsala, fyra barn och två vuxna i en Fiat Uno, nog var det ju modigt! – för att förhindra krig. Och utbrott.)

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar