Hon som talar sanning

– Kanske har vi för lite ytlighet i våra liv, konstaterar hon.

Va? Får man ens säga så?

Det får man. Om det verkligen är sant. Om en tenderar att oftast gräva ganska djupt där man står, så får man anse och inse att ytlighet kan behövas för balansens skull. Vi träffas hyfsat ofta, och djupdyker nästan alltid. Det är underbart att få mänskor att djupdyka med. Det är välsignelse. Men välsignelse är det också att bara gå upp i det som sker just nu. Den som djupdyker behöver upp och hämta luft.

Det var nog luft vi hämtade den där eftermiddagen i ishallen häromdagen. Den där vi satt och följde med våra män när de spelade en ishockeymatch. Eller… ”följde med”. Jag busvisslade, hejade och tjoade (och dansade kanske lite under pausmusiken. Sittande, förstås, men ändå). Släppte loss. Kom upp till ytan. Bara var.

Där på ytan hände fina saker. Vi knöts närmare varandra, hon och jag. Och vi knöts närmare våra män. Barnen fick uppleva hur vi inom familjen stöttar och hejar på varandra, och hur vi också hejar på våra kompisar, de som står oss nära utan att stå oss närmast.

Tänk att ytan innehöll sådant djup.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att kunna låta tiden gå

Jag jobbar mera intensivt den här månaden. Dessutom har jag en förkylning med separationsångest, vilket tar bort de vanliga kanalerna för stresshantering.

Men idag har jag en ledig dag. Och jag skulle så mycket, hade jag tänkt. Det där kylskåpet som gapade så tomt. Huset som kunde behöva lite kärlek. Vincents skridskor och ishockeyhjälm som plötsligt var försvunna och behövde hittas innan kl. 09. Och en promenad, kanske.

Vet ni, det blev, inte så mycket av det som jag hade tänkt.

Jag skippade promenaden och allt annat och bara lät tiden gå genom att baka pizza. Hela tiden med lovsångsmusik i bakgrunden. Bra saker händer med en småsliten själ när den får bada i lovsång. Perspektiv återfinns. Tankespår byts. Något fylls på.

Jag fylldes på.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Ett vänligt ord kan göra under”

Så var jag inte längre lärare åt missionärsbarn. Och inte är jag längre hemma med småbarn. Vem är jag då? Inte på länge har mitt liv varit så icke-självklart som det är nu. Jag söker min plats. Och söker gör ju onekligen bara den som är lite vilsen, lite desorienterad. Jag gillar att vara framme, eller åtminstone veta vartåt jag är på väg. Det här är inte helt lätt, det erkänner jag.

Men i livsskeden som rubbar oss en aning, och som gör oss mera sårbara och sköra, då ser man kanske allt med lite andra ögon. En omtanke värmer extra mycket. En komplimang tas emot med öppnare hjärta. En uppmuntran betyder mer.

Under några extra tuffa dagar mötte jag medmänskors godhet i små, små situationer. Men tillsammans blev de eldskrift på himlen, och bar mig. Jag möter henne i dörröppningen, hon som jag umgåtts med en enda kväll. Vi känner inte varandra väl, men jag gillade henne så där direkt som man bara gör ibland. Hursomhelst, nu möts vi i en dörr, och hon undrar om jag vill ta en förmiddagspromenad någon gång. Gott gör hennes fråga, för bakom den ligger en inbjudan till gemenskap. I ett annat sammanhang frågar en mänska om jag inte ska delta i ett möte som just ska börja, jag hör ju liksom till? Det ska jag inte, men gott gör orden. Nästa dag får jag ett mail som avslutas med oväntade men uppmuntrande ord.

Inte säger jag för mycket om jag påstår att de här vänliga orden och gesterna var fyrbåkar och ledstjärnor i en lite vilsen vardag. Vänlighet, alltså. Så underskattat.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Årsdagar

”Man tjänar Gud inte bara genom sitt arbete utan också genom vila och fest”, lär Luther ha sagt. Åtminstone publicerades citatet som hans på Instragram.

Jag älskar det. Här har jag gått omkring och trott att allt handlade om hårt arbete för reformatorn. Vi firade såväl reformation (om än lite i skymundan och mest i förbifarten) och vår Vincent den sista oktober. 6 år blev han den dag då världen uppmärksammade reformationsdagens 500-årsdag.

Vi tjänade Gud genom att fira en älskad sons födelsedag. Det kan man tydligen. Menar Luther.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag kallar dem hjältar, och det är de också

– Hur gick det då ni skrinnade på gymnastiken? frågar jag.

Han ger mig en blick som är både ödmjuk och humoristisk. Det här var hans första gången han stod på skridskor på tre år och han har självdistans nog att ta det med humor.

Idag blev hans tredje gång sedan vi kom hem. Han var den ende bland 50 elever på tvåan som använde stödställning när han skrinnade.

En hjälte är han. Och jag tänker att det här betalar han för att ett folk som inte är hans ska få något vi tycker är viktigt.

– – – – – – –

– Hur har din morgon varit? frågar hans förskolelärare varje morgon. På finska. Och varje morgon har han visat tummen upp, valt att inte svara med ord. För finska är nytt, lärarna är nya, förskolan är ny och Finland är nytt.

– Hur har din morgon varit? frågade hans förskolelärare i morse. På finska.

– Hyvä, svarade han. Utan tumme.

En hjälte är han. Och jag tänker att det här priset betalar han för att ett folk som inte är hans ska få något vi tycker är viktigt.

– – – – – – – –

Hjältar är de. Söner till Kungars Kung. Viktiga, älskade och alldeles ljuvliga.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Utmanas och vila

Den här veckan innehöll ett möte jag vetat om och förberett mig för länge. Jag gjorde ett noggrant förarbete, mitt bästa under mötet och är nu på andra sidan av det hela. Idag andas hela jag post-utmaning. Dagen efter, men på ett bra sätt. Jag låter tiden gå, istället för att försöka göra något vettigt hela tiden. Jag låter mig dröja kvar, vila ut, bara vara, och tänker att jag kanske lärt mig något om att både ta emot en utmaning också om den är lite utanför min bekvämlighet, och att ta vara på tiden efter och vila ut.

Jag kände så stor kärlek till min familj när jag parkerade bilen här hemma igår, när jag såg två av sönerna hoppa på studsmattan. Här hör jag hemma. Här är det tryggt och kärleksfullt. Här har jag mina mänskor. Här kan jag vila.

DSCN9776

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När Bruce Springsteen och jag färdas tillsammans en bit

Bruce Springsteen och jag har en hel del gemensamt.

Jag hör din tvekan. Vad kan en (snart) medelålders finlandssvensk laestadian ha gemensamt med Bruce ”the Boss”?

 Men det finns likheter. Vi har saker gemensamt, rockkungen och jag.

 Faktiskt.

Vi ser på Skavlan, Ove och jag. Bruce Springsteen är en av gästerna*, det är faktiskt hans födelsedag och han berättar om sin uppväxt, om sin italienska, musikaliska släkt och om sin irländska släkt där psykiska problem nedärvs. Jodå, Bruce har själv kämpat med depressioner som kommer och går. Och han har gått i samtalsterapi i 30 år.

(Ser man på. En viss psykisk ohälsa och samtalsterapi. Redan där har vi några kontaktytor. En har ju kämpat med ångest, och gått i själavård).

Men lite senare i programmet säger han det där som får mig att sedan backa tillbaka och ta skärmdumpar för att få textningen på bild, för att minnas och kunna återge korrekt. Skavlan pratar med Bruce om hans samhällskritiska texter, där han stannar upp inför glappet mellan det som brukar benämnas som den amerikanska drömmen och det som i själva verket är den amerikanska verkligheten för många. Bruce växte upp och såg sina föräldrar kämpa så hårt för att ens få tunna, tunna skivor av den amerikanska drömmen. Det är inte så lätt att lyckas.

– Det var också ett sätt för mig att kritisera mitt ursprung, samtidigt som jag kände mig stolt över det, säger han om sina sångtexter. Där. Där har vi syftet med de här korta texterna om mitt andliga hem, mitt sammanhang. Jag bearbetar saker genom ord. Och nu, nu betraktar jag det sammanhang som jag föddes i, växte upp inom, stångats mot, formats av, kritiserat men också är stolt över och, faktiskt, hur konstigt det än kan låta, älskar.

Så har vi det, Bruce och jag. Vi behöver orden för att kunna kritisera de sammanhang vi också är så stolta över. Ungefär så långt följs våra stigar, sedan går vi nog åt olika håll. Men det är fint att hitta kontaktytor i möten där man inte förväntade det.

Till dig, läsare. Du behöver veta följande: för att bli tagen på allvar i din kritik måste sammanhanget som kritiseras veta att du vill det väl. Det är onödigt att bara kritisera för kritikens skull. Vill du något med din kritik behöver den framföras med respekt och en smula omsorg. Kanske är det därför som man allra lättast tar till sig kritik som framförs av någon ur eget led? Först då kan man, vi, slappna av så pass mycket att det som sägs går hem. För oberoende av hur många frågor jag ställt, heta diskussioner jag varit med i och hur hård kritik jag ibland riktat mot det sammanhang jag kallar mitt andliga hem, har det ändå (oftast) riktats med välvilja, med kärlek och med djup önskan om att se saker växa i rätt riktning. Det är avsikten. Om den inte är din, måste du kanske vara tyst.

Till oss alla. Om vi inte vill de mänskor och sammanhang vi kritiserar väl, så ska vi kanske vara tysta.

 

*Den del av avsnittet där Bruce Springsteen gästar kan ses här.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer