Det krävs inte mer än några knapptryck och några bloggar för att läsa texter om feminism och genus. Jag tänker ganska mycket på det här ämnet. Varför? För att det är aktuellt. För att det berör mig. För att jag tänker lite annorlunda.
Jag skulle vilja skriva ett riktigt fint inlägg om det, men jag har inte fått ihop det ännu. Inte i mitt huvud, inte i skriven form. Dessutom är det ett ämne jag fegar lite inför. Men nu tänkte jag vara så modig att jag i alla fall börjar på. Kanske få ur mig några lösa tankar, lite utgångspunkter och så ser vi om det leder till något vettigt. Jag tar mig all rätt att i det här skedet generalisa. Är vi okej med det?
- Alla är jämlika. I min tankevärld är alla mänskor jämlika och lika värda. I min tankevärld är män och kvinnor också jämlika och jämställda. Olika, men lika värda. Jag tror också att man och kvinna verkligen är grundläggande olika, och att det är tänkta att vi ska vara det. Att vi kompletterar varandra. Att det aldrig var tänkt att vi skulle tävla med varandra eller se ner på varandra, utan att enheten man-kvinna är den enhet som fixar det mesta. För att alla kvaliteter och egenskaper finns inom enheten. Inte i var och en, men i enheten tillsammans. Jag tror att det finns stora variationer inom vardera kön. Alla män är inte lika. Alla kvinnor är inte heller lika. Det finns branscher som passar män bättre än kvinnor (föreställer mig att yrken som kräver stor fysisk styrka är sådana, men jag kan ha fel) och områden som passar kvinnor bättre än män. Är det ett provocerande påstående?
- Feminismen utgår från ett individualistiskt perspektiv. Fast här kan jag ha fel. Vet egentligen väldigt lite om de historiska vingslagen inom området. Den feministiska rösten låter i alla fall individualistiskt. Jag tänker mig att feminismen ibland krockar på den punkten med t.ex. kristna familjecentrerade värderingar. Feminism är kanske inte eftersträvansvärt bland mänskor som upplever enhet och grupp som viktigare än individ. Låt mig förklara: jag tycker att man kan jämföra familjeliv med lagsport. Alla hjälps åt, alla färdas samtidigt, alla ska i mål. Det tycker jag är en vacker tanke. Att färdas i grupp. Vad säger feminismen om det? Borde vara bättre påläst här, märker jag. Och kristna grundstenar om tjänande snarare än att bli tjänad kan vara svårförenliga med en filosofi (är feminism en filosofi?) vars fokus läggs mera på rättigheter. Återigen. Jag kan ha fel. Det här är bara lösryckta tankar.
- Det är fult att vara kvinna och ta huvudansvar på hemmaplan. Kvinnor borde inte bara vara hemma. De borde inte bara baka, koka, städa och ta hand om familjen. De borde studera, arbeta, arbeta hårdare, ha flera bollar i luften, vara engagerade, starta företag, vara politiskt aktiva, vilja mer, förändra världen. Det räknas inte att förändra världen varje dag där hemma. Föreställ er en familj där pappan är hemma med barnen nästan hela deras småbarnstid. Många skulle beundra och tänka att det var både försigkommet och modigt. Vilken karl. Om en familj bestämmer sig för att kvinnan är hem med barnen under deras småbarnsår så kallas det traditionellt och bakåtsträvande. Inga superlativ här inte, inga extra klappar på axeln. Jag märker att jag t.o.m. ibland (beroende av sällskap) försvarar våra familjeval även om det inte krävs (jag har varit hemma största delen av tiden med barnen. Under våra sju år som föräldrar har Ove varit hemma på pappaledigt, tagit ut en pappamånad – med Vincent – och varit hemma med barnen ett halvt år då jag jobbade). I en jämlik värld behöver jag inte försvara varför vi har valt att jag ska vara hemma (eller hemma i huvudsak. Jag har ju oftast arbetat litegrann också. Vikarierat och så). För oss har det varit självklart att ha det just så här. De val som en familj gör, också om de valen ser väldigt traditionella ut, ska respekteras. Ibland debatteras det om staten borde tvinga föräldrar att dela på föräldraledigheten (enligt lite olika modeller). Jag tycker att det är att gå för långt. Jag tycker att familjerna själv ska få välja.
Det finns inte fler tankar just nu. Men de kanske kommer.
Ska vi prata lite om det här? Vad tänker du om det här ämnet?
Allt om familjeäventyret 
Hej
Du nämnde ”de historiska vingslagen” bakom feminismen. En mycket påläst inom området är Mary Kassian som skrivit flera böcker om bland annat feminismens historia och dess gradvisa ökande inflytande på den evangelikala teologi som dominerar idag. En av böckerna skulle kunna djupt beröra många troende skandinaviska män och kvinnor om de bara kände till den; ”The Feminist Mistake: The Radical Impact of Feminism on Church and Culture”.
Boken är en uppföljning och omskrivning av den tidigare så uppmärksammade titeln ”The Feminist Gospel” och kan ge massor av underlag för tankar och diskussioner. Kort sagt, jag rekommenderar Mary Kassian för den som vill skaffa sig en lättillgänglig men ändå gediget underbyggd översikt över ämnet feminism och dess inflytande på modern evangelikal teologi. Kassian är balanserad och kunnig i det hon uttalar sig om och i kombination med en bibeltrogen exeges berör hon varje läsare på djupet.
Länk till boken (tag bort understrecket i ”h_ttp”): h_ttp://www.amazon.com/Feminist-Mistake-Radical-Feminism-Culture/dp/1581345704
Uttdrag ur presentationen på Amazon:
”In The Feminist Gospel [dvs originalutgåvan, som nu är kraftigt reviderad], Mary Kassian provided a thought-provoking inquiry into the history of feminism. Now, in this thoroughly revised and updated book, she revisits the subject, adding to its history an examination of the effects of feminism. The Feminist Mistake is a reliable, biblical critique that will provide answers and inspire serious reflection on this issue.”
Just my two cents on a senstive topic. 🙂
Mvh,
// Rolf Lampa
Tack Rolf! Den ska jag kanske hugga tag i någon gång när inspirationen kommer. Jag erkänner villigt min okunnighet, men kan inte låta bli att reflektera.
Några omdömen om boken och den djupa respekt som Mary Kassian betraktas med i bibeltrogna kretsar:
”Timely, fresh, succinct, and best of all, biblical. I commend to you The Feminist Mistake.”
—Anne Ortlund, författare; Disciplines of the Beautiful Woman
”This is an incisive, sympathetic, and well-balanced treatment of one of the most important theological and sociological phenomena of our age.”
—Harold O. J. Brown, Professor Emeritus of Biblical and Systematic Theology, Trinity Evangelical Divinity School
”An intelligent, balanced effort to understand feminist philosophy and theology, going beyond insightful analysis into a warmly passionate and reflectively penetrating invitation to grapple with crucial issues.”
—Larry Crabb, Jr., Distinguished Scholar in Residence, Colorado Christian University
Hej, Eva! Jag älskar när någon vågar lyfta knepiga frågor. Tack för att du gör det! Ska svara i form av ett eget blogginlägg med lite reflektioner. Hoppas du vill ta del av dem!
Tack för uppmuntran Amanda. Vi ska se vart det leder. Jag funderar högt och ni får gärna ge er input. Jag både förstår (och håller med) å ena sidan. Och tycker lite annorlunda å andra sidan.
Pingback: Familjecentrerade värderingar | Nästan för lycklig
Kära Eva. Väntar med spänning på den eventuella hyptesen:)
Alltså: hypotesen :))
Nå, det kanske bara blir en hyptes! 🙂
Modigt Eva! Det är knepigt det här med feminism. Man försöker diskutera ett intressant ämne i allsköns ro, men genast blir folk förbannade känns det som. Hoppas ditt inlägg slipper sådana kommentarer, så kan vi, som du skrev, prata lite istället. 🙂
Jag funderade på att kommentera dina tankar, men blev så långt så jag kom fram till att ingen orkar läsa ett så långt svar. Får bli en annan gång eller i flera delar. 🙂 Summa summarum. Jag håller med om en del du säger men inte allt.
Men jag skulle vilja passa på och lägga till en punkt istället.
4. Vårdledighet är ingen kvinnofälla, det är en mansfälla.
Jag tror att många fler män gärna skulle vara hemma med sina barn under någon tid, men att det faller på några punkter. Först och främst är föräldraledigheten för kort för att delas lika ifall man vill helamma i 6 månader. Män kan mycket, men de kan inte amma. Detta gör att många kvinnor per automatik tar ut nästan hela föräldraledigheten. För det andra är pappamånaden för kort för att det ska vara värt att ta in en ersättare på jobbet. Detta gör att vissa män känner att de bara själva drabbas av att ta ut månaden, och tycker att de inte kan prioritera den. För det tredje tjänar män ofta mer än kvinnor, vilket gör att när det är dags för vårdledigt och paret börjar fundera på vem som ska vara hemma med barnet (om man överhuvudtaget har råd att ha någon hemma), så är pappa inget alternativ av ekonomiska skäl. Som jag ser det är tid hemma med sina barn något värdefullt som inte kan mätas i pengar. Därför tycker jag vårdledigheten (som jag älskar att finns och inte alls vill ta bort) kan bli en mansfälla. Kanske föräldraledigheten borde vara 1,5-2 år? Självklart är inte vårdledigt för alla, så det är ju bra att det finns dagis också. Rätta mig om jag har fel. 🙂
Som en liten parentes. Dessutom tror jag att hela nyttan (som jag ser det) med pappamånaden ofta går förlorad eftersom mammorna har en tendens att samtidigt ta ut semester från sitt jobb, för att sedan stanna hemma på vårdledigt efter pappamånaden. Jag fattar tanken här. Skönt med lång gemensam semester för familjen och vad är det för vits att fara på jobb bara en månad? Klockrent resonemang. Det är bara det att då får inte barnen se att pappa fixar vardagen precis lika bra som mamma och man riskerar att fastna i mönster där mamma gör vissa saker varje gång, bara för att det var hon som var hemma med barnen när de var små. Så sådana tankar kan jag ha mitt i semestern. 🙂
Välkommen med, Jenny J. 🙂
Var och en får tycka som man tycker. Vi pratar snällt, precis som du skrev.
Angående pappamånaden: de var väldigt tydliga på FPA med att pappan verkligen ska vara hemma och ta hand om barnen. Minns att vi kollade upp om vi skulle ha kunnat fara som volontärer till Kenya under Oves pappamånad. Nix, sa de, trots att vi inte skulle ha fått lön. Under pappamånaden ska pappan ta hand om barnen. Inte hålla på med andra projekt. Om familjerna verkligen tog till sig det och inte ser pappamånaden som en lång familjesemester så skulle papporna få en chans att lägga sig in i familjevardagen. Själv fick jag ett vikariat, så Ove var faktiskt hemma med barnen.
Skoj med lite diskussion på kvällskvisten. 🙂
Vad fint att FPA bryr sig, även om det är lite missriktat. Jag tycker gott att man skulle få fara till Kenya under pappamånaden om familjen tycker det är ett bra alternativ för just dem. Just i ert fall tror jag dessutom att Ove skulle ha haft det här med att ta hand om era barn på sina fem fingrar, med eller utan pappamånad, precis som säkert många andra pappor också har. Men för alla de familjer där det inte kommer naturligt för papporna att ta hand om sina barn. Där de känner att de trots allt klarar det lite sämre än sina respektive. För de här familjerna tror jag det inte spelar någon som helst roll ifall man sitter på en lerig gata i Kenya eller på sin egen bakgård. Om mamma alltid är med kommer hon kanske inte att byta varje blöja eller natta varje kväll, men hon kommer ändå alltid att ha huvudansvaret. ”Kan du gå och byta en blöja?” ”Tog du med ett ombyte kläder?” osv osv. Ja, du fattar hur jag menar. För de här familjerna tror jag ombytta roller, om så bara några dagar, skulle vara så oerhört värdefullt.
Det tror jag också. Pappor ska vara delaktiga och dela ansvaret för barnen. De ska också få ta egna beslut och lära sig packa för alla eventualiteter. Såklart. Oves relativt korta arbetsdagar och hans engagemang i familjen har kanske gjort att jag inte känt det absolut nödvändigt för honom att ha föräldraledigt.
Intressant inlägg och jag tror att jag håller med dig om det mesta. Det där med att kvinnor och män kompletterar varandra: Kan män och män också göra det? Och kvinnor och kvinnor? Själv tror jag att individer är olika. Generellt finns det antagligen skillnader mellan kvinnor och män (en del biologiska en del sociala), men kanske feminismen delvis handlar om att skydda dem som inte passar in i typisk man och typisk kvinna-facket. Kanske också de som bara gör som alla andra gör för att det är lättast så? ”Om alla mammor stannar hemma med sina barn och papporna förtjänar levebrödet måste det ju vara det rätta.” Och ju fler som gör det desto svårare blir det att vara annorlunda.
Jag tror inte att mammor är bättre föräldrar än pappor. Däremot är jag starkt för en 6+6+6 föräldraledighet. Lika för alla inblandade.
En annan diskussion är att pengar (tyvärr) är frihet eller åtminstone fler valmöjligheter. Och den som jobbar har naturligtvis mer pengar. I den ultimata världen håller alla par ihop tills döden skiljer dem åt, men i praktiken går nästan hälften skilda vägar. Då är det tryggare att ha ett jobb än att ha stannat hemma. Ursäkta min cynism.
Må väl!
Peppe
Hej Peppe (as in Peppe Öhman in LA?). Jag läser din blogg. Ibland är jag in flera gånger varje dag. Jag har faktiskt tänkt att det skulle vara intressant att diskutera feminism med dig någon gång. Jag märker ju på basen av dina texter att det är viktigt för dig.
Det är något inom mig som inte känner sig hemma inom feminismen. Kanske för att kyrka och feminism ibland går emot varandra, och båda tenderar att gå i försvar i debatter. Kanske för att det faktiskt finns värderingar där som jag inte håller med. Kanske jag helt enkelt inte tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheter och dylikt enligt rättviseprincip (fast 6 + 6 + 6 känns lockande eftersom den faktiska föräldraledigheten skulle förlängas och vara längre än den är nu, om man väljer att mamman ska vara hemma 12 månader och pappan 6 månader). En orsak till att jag är skeptisk är troligen att jag själv varit skör efter att ha fått barn. Jag har velat ha möjlighet att bestämma hur länge jag vill vara hemma innan jag behöver ta itu med en större värld. Sen funderar jag på de familjer där den ena föräldern inte har kapacitet att ta hand om ett barn. Alkoholister, missbrukare, deprimerade, utbrända, psykopater, misshandlare och allt vad vi nu hittar här i världen. Som världen ser ut idag så är de också föräldrar och lever familjeliv. De borde kanske inte göra det alla gånger (nå, deprimerade och utbrända ska vi nu inte räkna med här), men de gör det. Är delad föräldraledighet lyckat då? Skulle inte morötter vara bättre? Och så kunde vi ändå vara ödmjuka nog och låta familjen välja själv?
Vad mera då? Du är inne på homosexuella förhållanden. Jag går inte in på det nu. Kanske en annan gång. Eller om du vill, kanske privat? Du kan e-posta så kan vi fortsätta den diskussionen där (The_gaddas@hotmail.com).
Pengar, ja. De är med och styr jämt. Jag utgår ifrån att jag och Ove ska vara tillsammans livet ut. Jag minns att du en gång skrev att du och Magnus inte ska skilja er som dina (?) föräldrar gjort. Du fattar utgångspunkten och inställningen. Jag tänker helt kallt att det mesta går att fixa. Om båda vill. Däremot är det kanske inte dumt att pensionsspara åt den förälder som är hemma med barnen, eller ge skattelättnader åt de familjer som väljer den högst inkomsttagande på hemmaplan. Vad säger du om det?
Håller med i stort, Peppe (även om jag tycker att familjer själva ska bestämma över hela föräldraledigheten, så gärna 18, men helst inte 6+6+6 för mig, precis som Eva uppskattade jag valmöjligheten att vara på vårdledigt, även om jag inte tog den).
Jag är också lite inne på att fastän det finns skillnader på män och kvinnor rent generellt så tror jag skillnaderna inom grupperna är större än mellan grupperna. Så personligen tror jag absolut att kvinnor kan komplettera kvinnor och män män. Lite i samma stil tänker jag som så att Kokkola-bor säkert generellt kan bättre finska än Jeppis-bor, men ifall jag ska anställa någon som måste kunna finska så frågar jag hellre individen om den kan finska än ifall han/hon kommer från Kokkola eller Jakobstad.
Jag tror att det finns kvinnliga män och manliga kvinnor. Men de är fortfarande män och kvinnor.
Ja det är jag. Vad roligt att du läser min blogg! Själv är jag mycket nöjd över att ha hittat din.
Jag tycker som du att 6+6+6 vinner dagens system på alla sätt eftersom det ger föräldrarna en längre tid hemma med barnen. Jag tycker inte att vi nu har ett system där ”föräldrarna får välja själva” snarare slussas vi in i traditionella könsroller där mamman stannar hemma och pappan förtjänar levebrödet. Jag tror också att ju fler pappor som stannade hemma, desto fler skulle bli inspirerade att göra samma sak. För visst är det fantastiskt att få lära känna sitt barn redan när hen är riktigt riktigt liten? Det är en helt annan sak att vara ensam hemma med en baby än att vara två föräldrar på ett barn (precis som du skrev). Jag tror inte att det enbart är män (pappor) som är alkoholister, missbrukare, deprimerade, utbrända, psykopater, misshandlare och allt vad vi nu hittar här i världen. Dessutom skulle ett 6+6+6 system i alla fall ge mamman tolv månader hemma med sitt barn om nu den familjen absolut inte ville att pappan skulle stanna hemma.
Min feminism är att alla har samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Jag upplever att vi inte lever i en sådan värld nu.
Håller helt med dig om pensionssparandet och jag tror att Magnus och jag (och du och Ove) kommer att vara tillsammans alltid. Men om vi inte bara pratar om oss själva utan lyfter blicken ut mot resten av samhället så visar statistiken att nästan vartannat par skiljer sig. Kvinnor och speciellt ensamstående kvinnor är de som lider. De är samhällets fattigaste och de är också de som drabbas hårdast av ekonomiskt hårda tider (som nu).
Jag har inte så bra koll på kyrkans värderingar, men är nyfiken och glad om du bloggar om det!
Kram från LA
Så det VAR du! Roligt! Jag är för trött för att tänka klart just nu, så det blir bara en kort replik. Jag tror ju inte heller att det bara är pappor som sysslar med missbruk, alkoholism och vad jag nu hade radat upp. Jag menade bara att dagens system inte tvingar den förälder med problem att vara huvudansvarig på hemmaplan medan den andra är i jobb. En familj med problem (nå, vilken familj har nu inte problem? Jag menar ju förstås problem utöver de normala slitningarna och tjafset) kanske får det att fungera någorlunda när den mest lämpade (dvs mamman ELLER pappan) är hemma med barnen. Första prioritet borde ju vara att barnen ska ha det så tryggt som möjligt mitt i det kaotiska som pågår. Tänker jag mig.
Äntligen ett inlägg jag väntat på! Jag har länge filosoferat (bland annat här: http://rotentilldetgodalivet.blogspot.fi/2013/03/kvinnodagen-till-ara-feminism-fran-ett.html och här: http://rotentilldetgodalivet.blogspot.fi/2013/03/om-klumpen-och-lycka.html) om varför allting verkar så bakvänt från ett kvinnligt perspektiv. Varför denna tävlan med mannen? Varför inte bejaka olikheter som komplement till varandra. Det för mig är jämlikhet.
Intressanta inlägg i en komplex och känslig diskussion!