Att kunna låta tiden gå

Jag jobbar mera intensivt den här månaden. Dessutom har jag en förkylning med separationsångest, vilket tar bort de vanliga kanalerna för stresshantering.

Men idag har jag en ledig dag. Och jag skulle så mycket, hade jag tänkt. Det där kylskåpet som gapade så tomt. Huset som kunde behöva lite kärlek. Vincents skridskor och ishockeyhjälm som plötsligt var försvunna och behövde hittas innan kl. 09. Och en promenad, kanske.

Vet ni, det blev, inte så mycket av det som jag hade tänkt.

Jag skippade promenaden och allt annat och bara lät tiden gå genom att baka pizza. Hela tiden med lovsångsmusik i bakgrunden. Bra saker händer med en småsliten själ när den får bada i lovsång. Perspektiv återfinns. Tankespår byts. Något fylls på.

Jag fylldes på.

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Ett vänligt ord kan göra under”

Så var jag inte längre lärare åt missionärsbarn. Och inte är jag längre hemma med småbarn. Vem är jag då? Inte på länge har mitt liv varit så icke-självklart som det är nu. Jag söker min plats. Och söker gör ju onekligen bara den som är lite vilsen, lite desorienterad. Jag gillar att vara framme, eller åtminstone veta vartåt jag är på väg. Det här är inte helt lätt, det erkänner jag.

Men i livsskeden som rubbar oss en aning, och som gör oss mera sårbara och sköra, då ser man kanske allt med lite andra ögon. En omtanke värmer extra mycket. En komplimang tas emot med öppnare hjärta. En uppmuntran betyder mer.

Under några extra tuffa dagar mötte jag medmänskors godhet i små, små situationer. Men tillsammans blev de eldskrift på himlen, och bar mig. Jag möter henne i dörröppningen, hon som jag umgåtts med en enda kväll. Vi känner inte varandra väl, men jag gillade henne så där direkt som man bara gör ibland. Hursomhelst, nu möts vi i en dörr, och hon undrar om jag vill ta en förmiddagspromenad någon gång. Gott gör hennes fråga, för bakom den ligger en inbjudan till gemenskap. I ett annat sammanhang frågar en mänska om jag inte ska delta i ett möte som just ska börja, jag hör ju liksom till? Det ska jag inte, men gott gör orden. Nästa dag får jag ett mail som avslutas med oväntade men uppmuntrande ord.

Inte säger jag för mycket om jag påstår att de här vänliga orden och gesterna var fyrbåkar och ledstjärnor i en lite vilsen vardag. Vänlighet, alltså. Så underskattat.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Årsdagar

”Man tjänar Gud inte bara genom sitt arbete utan också genom vila och fest”, lär Luther ha sagt. Åtminstone publicerades citatet som hans på Instragram.

Jag älskar det. Här har jag gått omkring och trott att allt handlade om hårt arbete för reformatorn. Vi firade såväl reformation (om än lite i skymundan och mest i förbifarten) och vår Vincent den sista oktober. 6 år blev han den dag då världen uppmärksammade reformationsdagens 500-årsdag.

Vi tjänade Gud genom att fira en älskad sons födelsedag. Det kan man tydligen. Menar Luther.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag kallar dem hjältar, och det är de också

– Hur gick det då ni skrinnade på gymnastiken? frågar jag.

Han ger mig en blick som är både ödmjuk och humoristisk. Det här var hans första gången han stod på skridskor på tre år och han har självdistans nog att ta det med humor.

Idag blev hans tredje gång sedan vi kom hem. Han var den ende bland 50 elever på tvåan som använde stödställning när han skrinnade.

En hjälte är han. Och jag tänker att det här betalar han för att ett folk som inte är hans ska få något vi tycker är viktigt.

– – – – – – –

– Hur har din morgon varit? frågar hans förskolelärare varje morgon. På finska. Och varje morgon har han visat tummen upp, valt att inte svara med ord. För finska är nytt, lärarna är nya, förskolan är ny och Finland är nytt.

– Hur har din morgon varit? frågade hans förskolelärare i morse. På finska.

– Hyvä, svarade han. Utan tumme.

En hjälte är han. Och jag tänker att det här priset betalar han för att ett folk som inte är hans ska få något vi tycker är viktigt.

– – – – – – – –

Hjältar är de. Söner till Kungars Kung. Viktiga, älskade och alldeles ljuvliga.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Utmanas och vila

Den här veckan innehöll ett möte jag vetat om och förberett mig för länge. Jag gjorde ett noggrant förarbete, mitt bästa under mötet och är nu på andra sidan av det hela. Idag andas hela jag post-utmaning. Dagen efter, men på ett bra sätt. Jag låter tiden gå, istället för att försöka göra något vettigt hela tiden. Jag låter mig dröja kvar, vila ut, bara vara, och tänker att jag kanske lärt mig något om att både ta emot en utmaning också om den är lite utanför min bekvämlighet, och att ta vara på tiden efter och vila ut.

Jag kände så stor kärlek till min familj när jag parkerade bilen här hemma igår, när jag såg två av sönerna hoppa på studsmattan. Här hör jag hemma. Här är det tryggt och kärleksfullt. Här har jag mina mänskor. Här kan jag vila.

DSCN9776

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När Bruce Springsteen och jag färdas tillsammans en bit

Bruce Springsteen och jag har en hel del gemensamt.

Jag hör din tvekan. Vad kan en (snart) medelålders finlandssvensk laestadian ha gemensamt med Bruce ”the Boss”?

 Men det finns likheter. Vi har saker gemensamt, rockkungen och jag.

 Faktiskt.

Vi ser på Skavlan, Ove och jag. Bruce Springsteen är en av gästerna*, det är faktiskt hans födelsedag och han berättar om sin uppväxt, om sin italienska, musikaliska släkt och om sin irländska släkt där psykiska problem nedärvs. Jodå, Bruce har själv kämpat med depressioner som kommer och går. Och han har gått i samtalsterapi i 30 år.

(Ser man på. En viss psykisk ohälsa och samtalsterapi. Redan där har vi några kontaktytor. En har ju kämpat med ångest, och gått i själavård).

Men lite senare i programmet säger han det där som får mig att sedan backa tillbaka och ta skärmdumpar för att få textningen på bild, för att minnas och kunna återge korrekt. Skavlan pratar med Bruce om hans samhällskritiska texter, där han stannar upp inför glappet mellan det som brukar benämnas som den amerikanska drömmen och det som i själva verket är den amerikanska verkligheten för många. Bruce växte upp och såg sina föräldrar kämpa så hårt för att ens få tunna, tunna skivor av den amerikanska drömmen. Det är inte så lätt att lyckas.

– Det var också ett sätt för mig att kritisera mitt ursprung, samtidigt som jag kände mig stolt över det, säger han om sina sångtexter. Där. Där har vi syftet med de här korta texterna om mitt andliga hem, mitt sammanhang. Jag bearbetar saker genom ord. Och nu, nu betraktar jag det sammanhang som jag föddes i, växte upp inom, stångats mot, formats av, kritiserat men också är stolt över och, faktiskt, hur konstigt det än kan låta, älskar.

Så har vi det, Bruce och jag. Vi behöver orden för att kunna kritisera de sammanhang vi också är så stolta över. Ungefär så långt följs våra stigar, sedan går vi nog åt olika håll. Men det är fint att hitta kontaktytor i möten där man inte förväntade det.

Till dig, läsare. Du behöver veta följande: för att bli tagen på allvar i din kritik måste sammanhanget som kritiseras veta att du vill det väl. Det är onödigt att bara kritisera för kritikens skull. Vill du något med din kritik behöver den framföras med respekt och en smula omsorg. Kanske är det därför som man allra lättast tar till sig kritik som framförs av någon ur eget led? Först då kan man, vi, slappna av så pass mycket att det som sägs går hem. För oberoende av hur många frågor jag ställt, heta diskussioner jag varit med i och hur hård kritik jag ibland riktat mot det sammanhang jag kallar mitt andliga hem, har det ändå (oftast) riktats med välvilja, med kärlek och med djup önskan om att se saker växa i rätt riktning. Det är avsikten. Om den inte är din, måste du kanske vara tyst.

Till oss alla. Om vi inte vill de mänskor och sammanhang vi kritiserar väl, så ska vi kanske vara tysta.

 

*Den del av avsnittet där Bruce Springsteen gästar kan ses här.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Det laestadianska vrålet

– Jag tycker ju om att sjunga i kyrkan för att man kan ta i där, säger Gudrun Schyman, partiledaren för Feministiskt initiativ i Sverige. Jag lyssnar till podcasten Dagens människa* där hon är gäst.

Nej, Gudrun tror inte på Gud, men tycker att det finns en frihet i att sjunga i kyrkor för att man är många. Hon borde få uppleva en sångstund på ett laestadianskt stormöte i valfri österbottnisk kyrka (fast helst Pedersöre kyrka i Jakobstad, den är så mäktig), tänker jag.

Jo.

Om hon gillar att komma till kyrkan för att sjunga och ”ta i”, så är en laestadiansk sångstund exakt rätt plats för henne. Det är en alldeles speciell känsla att sitta i en fullspäckad kyrka. Inom mig förknippar jag den här känslan med vinter och tjocka dunjackor och kall luft som sveper in när kyrkdörrarna öppnas och stängs, öppnas och stängs. Det finns en del som alltid ser till att vara i riktigt god tid innan sångstunden börjar. De kommer tidigt och väljer sina platser med omsorg. Sedan väntar de. Vi andra släntrar in efter hand. Någon med framförhållning har ordnat barnvakt för att kunna komma på tumanhand och i lugn och ro njuta av det som komma skall. Men här finns också barn. Ungdomar kommer i små klungor och fyller någon bänkrad här, någon bänkrad där.

Snart sitter det någon på de flesta bänkar. Om några minuter stiger någon med stort engagemang och omsorg upp för att visa folk var det ännu finns plats. Det hålls upp två fingrar i luften och gestikuleras till någon som just kommit in och tvekar. Det ser ju rätt fullt ut. Välkomna, säger fingrarna. Här finns två platser! Kom in!

Till slut får mänskor maka ihop sig i bänkarna för att den där engagerade människan ska kunna fortsätta resa välkomnande fingrar i luften. Men det går. Det ryms förvånansvärt många till när mänskor makar ihop sig. Kyrkan välkomnar mänskor, nästan så att kyrkbänkarna blir längre för att rymma fler.

Hur många ryms det i Pedersöre kyrka egentligen?

– 900, men 1200 laestadianer, lär en kyrkvaktmästare ha sagt en gång (fast på hemsidan läser jag att kyrkan bara är godkänd för 720 personer, så uttrycket ska kanske inte tas bokstavligt).

Det skulle garanterat gå att klämma in en Gudrun i bänkarna även om hon kom in sist av alla.

Det händer bra saker med vinterkyliga kyrkor när de fylls med mänskor. De kommer till sin rätt. Småningom är det inte så kallt längre. Det hostas och småpratas lågmält. Dörrar smäller, kyrkbänkar knakar och det bläddras i psalmböcker och Sions sånger. Vi börjar vara redo, säger ljuden. Det är dags. En kvällsvärd hälsar välkommen på svenska och finska och presenterar sångstundens första sånger. Kanske börjar man med en psalm. Organisten stämmer upp i de första ackorden, och röster värms upp.

Det är efter några sånger som det brukar märkas. Volymen höjs. Kyrktaket lyfter. Halsmusklerna spänns på de unga mänskorna, precis som de gör under stora fysiska prestationer. Magmuskler jobbar, volymen höjs ytterligare. När värden sedan annonserar en välkänd och älskad sång från sångboken Sions sånger, då är succén given:

Välkomna till det laestadianska vrålet. Och nej, det är inte mitt uttryck. Tyvärr. Det är en sånglärare som i något skede myntat det när han kom i kontakt med laestadianska stämmor, med det laestadianska vrålet. Vi andra har med mycket humor och kärlek tagit uttrycket till våra hjärtan.

Jag älskar det här sättet att sjunga. Det är oputsat, äkta, utan finlir. Pang, det öses på, från tårna ut i händerna, upp i halsen, ut genom munnen. En sång som ömsom sjungs, ömsom vrålas. Det är mäktigt och ljuvligt. Nästan ingen har tagit sånglektioner, och de som gjort det förfäras säkert på någon nivå. Men jag tycker att det är vackert. Det är vackert för att det är äkta. Det är vackert för att det i den oputsade vrålsången uttrycks så mycket som det annars kanske inte pratas så mycket om. Är det sant att Jesus är min broder? sjunger vi. Fri från synden, löst är dess band och Om hemmet en sång jag vill sjunga. Och så vidare. Det väcks längtan där bland bänkraderna. Vi längtar tillsammans och sjunger om det som förenar oss. Vår längtan efter Jesus. Vår hemlängtan. Ja, det är vackert.

Laestadianska sångfåglar sjunger kanske inte vackrast, men de sjunger både äkta och högljutt. Jag tänker mig att Gudrun skulle älska. Åtminstone den aspekten av det laestadianska. Kanske, förmodligen, inte många fler än så.

*Tidningen Dagens podcast Dagens människa är en kristen podcast där journalisterna Malin Aronsson och Daniel Wistrand pratar om Gud med kända rikssvenskar. Hittas på iTunes. I avsnitt 38 (citatet i början av texten hämtat 31:25 minuter in i programmet) gästar Gudrun Schyman podcasten.

 

P.S Jag tipsades om den här länken! Varsågod, äkta laestadiansk vrålsång, med ”obligatorisk tonartshöjning”, som hon skrev.

 

Publicerat i Heliga ögonblick, Laestadianism, Mission och kristen tro | 10 kommentarer