Där i stillheten

-Hur känns det att vara tillbaka? Har ni landat? frågar folk och undrar ofta, som följdfråga, om hemskt många andra frågat samma sak.

Jo, svarar jag. Många andra har frågat, men det gör inget. (Jag anar att det finns något terapeutiskt och välgörande i att svara på den frågan om och om igen och tycker det är fint att folk frågar.)

Jo, svarar jag också på själva frågan. Jo, vi har landat. Det känns oförväntat odramatiskt, säger jag ganska ofta om hur det känts att ha kommit tillbaka. Nu är vi här. Då var vi där. Just nu känns det exakt så enkelt.

Vi har tillbringat halva veckan med ungefär 400 andra mänskor. Det har varit härliga, intensiva dagar med bra undervisning, spontana samtal, återseenden, gott kaffe, lovsång och fantastiska familjeprogram. Det har känts härligt. Jag har upplevt en endorfinfest i bastun efter ett pass traillöpning, och varit lycklig över små, små saker.

Men de två dagar då jag hittade en programpunkt där det erbjöds en stilla stund i kyrkan, de dagarna sökte jag mig dit. För mig själv. Inför den Herre jag kallar frälsare och kung, i stillhet. Och plötsligt grät jag. Jag som inte visste att jag hade ogråtna tårar satt där och grät.

Kanske av lättnad, över att det hela gick vägen och vi klarade oss helskinnade?

Kanske av trötthet, över att det ändå var ett stort projekt och för att vi nu får vila?

Inte vet jag, egentligen, vilka tårar det var som gräts. Men jag vet vem de gräts inför, och han känner mig bättre än någon annan. Han känner mig bättre än jag själv gör. Och han vet vilka tårar det var som gräts.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Golvad

Han golvar mig dagligen. Är det pliret och glittret i ögonen? Är det för att han kisar så gulligt? För att han tycker att allt är så fantastiskt? För att livet är så vackert i hans ögon?

Jag vet inte riktigt. Det är svårt att fånga det hela med ord, han ska nog helst upplevas. Och uppleva honom, det får folk. För nu knyter han an, minstingen. Med hon som ledde barnprogrammet på tillställningen. Med farfar. Med kusinens vän som han tyckte var extra fin. Med rikssvensken som gift in sig i familjen. Och när han gör det, knyter an, intensifieras pliret, glittret, kisandet, charmen och kärleken tusenfalt och golvar oss. Golvar mig.

DSCN9616

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ett år till

Han firades hela gårdagen, han som somnade som 10-åring och vaknade upp som 11.

– Känner du dig som 11? undrade minstingen nyfiket och genuint. Nä, det gjorde inte storebror. Han hade inte hunnit vänja sig ännu.

Frukost, blommor, kort och dikt ute vid sommarstugan, barnkalas strax efter lunch och släktkalas på kvällen. Och många bidrag till den där cykeln som han sparat till en längre tid. Idag fick han den, cykel, och har snurrat runt i hela Bonäs med omnejd sedan dess. Lycklig är han, över cykeln och över kalasen. Det blev så fint. Han firades så fint. Och på barnkalaset fanns några från hans klass med, den klass som han började skolgången tillsammans med innan vi for till Kenya och som han ska fortsätta med i höst.

Jag bad att han skulle få en fin dag. Det fick han. Med råge. Eller på bibliska: i överflöd.

DSCN9621

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När inte ens jag själv hinner med

I ena stunden är jag på lugn långlänk i härligt sällskap, i nästa ramlar livet över mig. Jag inser plötsligt att Alfons fyller 11 år på tisdag. Det blivande födelsedagsbarnet meddelar att han tänker sova en tredje natt hos morföräldrarna, och jag konsulterar honom över telefon. Vem vill han bjuda? (Hur får jag tag på dem?). Frödinge prinsesstårtor, blir det bra? Det blir det.

Men allt det andra. Det tränger på. Om en månad ska vi köra till Åland, och till dess borde vi ha skaffat en ny bil (Toyota Avensis eller VW Touran?). För säga vad man vill om den Opel från nittionågonting vi kör med nu, den som kostade 500 € och varken har servostyrning eller tillstymmelse till AC, men någon familjebil är den inte.

Och allt det andra: ögonläkare, tandläkare, hälsoundersökningar, pergolan är halvfärdig och regnet satte stopp för min ytbehandling av terrassen. Nej, jag är inte riktigt okej med att två tredjedelar är obehandlat. Pojkarnas lilla båt behöver ännu fixas till lite innan den kan sjösättas och ingen torkar någonsin av matbordet. Tre av oss sover ännu på madrasser på golvet – vi ska ha en ny säng, i något skede, och så behöver vi en våningssäng åt pojkarna.

Jag går under, en smula, och det är möjligt att Ove inte riktigt hinner med. Hon som nyss kom från långlänk och var på så gott humör. Jag verklighetskrockar. Nåd är det att det bara är andra krocken på de tre veckor vi varit här. Resten av dagarna har flutit på fint. Men nu har jag alltså min andra verklighetskrock.

Vincent och jag sätter oss i bilen, jag på dåligt humör, han olycklig. Vi ska köpa simbyxor och handla till det där kalaset.

”Ska vi be?”, undrar jag.

Det tycker han. Så jag ber för oss, vi kryper in under Jesu beskydd och påminns om att vi inte är ensamma med våra känslor, våra stormar. Och Han som stillade stormar för länge sedan stillar dem ännu idag. Det kan jag vittna om. Vi får en mysig stund tillsammans. Hans lilla förtröstansfulla hand i min. Glimten i hans ögon. Lyckan när han får pröva nya skor (ett par får en puss!). Beslutsamheten när han drar korgen på hjul och fyller den med matvaror.

Vincent och jag. Och Jesus.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nytt i Österbotten

Två saker.

Jag hör och läser ordet isbränd, när folk menar de sorgliga gräsmattorna som är bruna och eländiga. Isbrända, är de. Gräsmattorna, alltså. Inte folket.

Och så dabbar folk. Jämmer, så det dabbas.

Sielewi kabisa.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Att böja knä inför samma sak

Vi böjer alla knä inför något eller någon. Något regerar i våra hjärtan. Något står högst upp på listan i våra liv. Det kan nog stå många olika saker där, tänker jag, och förmodar att egentligen vad som helst kan bli det som kommer först. Äktenskap och familj, kanske? Idrott? Pengar? Utseende? Karriär? Roller?

Det jag vill tillskriva första platsen i mitt liv är inte det som jag alltid ger första platsen åt, men det är min strävan och min längtan. Det finns bara en som kan stilla min längtan och mätta min hunger. Under morgonens högmässa blev det så tydligt. Vi gick upp, Ove och jag, till altaret och böjde knä. Vi böjde knä tillsammans, bredvid varandra. Vi gjorde det inför den som båda av oss vill böja knä inför och ge första platsen åt i våra liv även om vi så sällan lyckas.

Att den som jag vill låta regera i mitt hjärta är någon som förlåter mig när jag inser att något annat tagit över och plötsligt fått första platsen, det är nåd. Att få leva med en mänska som jag kan dela den strävan med, det är nåd. Nåd och välsignelse. Att få se våra barn sitta i samma kyrkbänkar som oss, och dela vår innerligaste längtan med dem, det är ofattbart stort.

Det gör oss mänskor gott att böja knä tillsammans. Och det gör oss ännu mera gott att göra det inför något som håller. Någon som håller. Jag älskar Ove, men han är mänska och förmår inte stilla min innersta längtan. Jag älskar mina barn, men kan inte vara den mamma som jämt håller. Jag älskar mina syskon, familj och vänner – men de kan aldrig fylla rollen som livets mening. Jag njuter av estetik, av löpning, av konst, av god mat, nya språk och mänskomöten – men inte så mycket att det skulle räcka.

Jag behöver Jesus.

Årsefest 1

Han som egentligen inte sitter i kyrkbänkar. Han som ligger, ålar, testar dörrar, springer in och ut. Han som kryper två bänkrader framåt, kommer upp intill en äldre farbror han aldrig träffat tidigare, och börjar umgås. Också han en del av den kyrka som är Kristi kropp.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Från Larsmo i norr till Vörå i söder.

”Så roligt det ska bli att göra det här med dig”, säger han, mannen jag fått nåden att dela mitt liv med. Det är fredag kväll, och vi ska delta på missionssamlingen på Plättkarnevalen i Larsmo. Vi ska berätta lite om våra år utomlands, och Ove ska hålla kvällsandakt. Och roligt blir det, när min huvudvärk väl släpper och Oves hårsäcksinflammation (tack Kenya!) inte värker så mycket. Jag får plötsligt hembygdskänsla, jag har ju vuxit upp i Larsmo, och känner någon slags gemenskap med Fiskarna, manskören där många av medlemmarna har en relation till fiske, sjunger och spelar, mänskorna och dialekterna, och de två präster som befinner sig på plats och som konfirmerade mig en gång i tiden. Det är fint. Det blir en fin kväll.

Följande morgon kör vi med vårt lilla röda lingon till bil mot Vörå och SLEF:s årsfest. Fin musik, bra undervisning och fin gemenskap. Vi avtackas, och jag får ta emot en vacker blombukett. Den är nästan en kopia av mönstret på den klänning jag råkar bära och för fint för att inte föreviga.

årsfest3

Barnen äter glass, springer iväg på olika barnprogram, får glasspengar av en generös tant och hittar nya vänner.

”Det blir så tråkigt”, sa en inför samlingen på fredag, men erkände villigt att han haft fel efteråt.  ”Det blir så tråkigt”, trodde någon om dagarna i Vörå, men erkände också då att han haft fel. Mycket är ju livet, men sällan tråkigt. Och bland musik, vänner, nya bekantskaper, glass och Jesus? Tråkigt? Ha!

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar