Den där fina vardagen.

Vincenet och jag

Det är precis så idylliskt som bilden låter påskina. Det är bara han och jag, och han har fått ett brev från sin vän som bor i en annan österbottnisk by. Han blev så själaglad över att ett brev var adresserat till honom, och nu formulerar han ett svar.

Ljuvligt.

Vi bestämde (jag föreslog, Ove hummade bekräftande) i tidigt skede att vi skulle stiga upp gemensamt, båda två, och göra barnen i ordning till skolan. Det kan ha varit höstens bästa beslut (ja, efter bilen då. Den vi köpte ungefär 3 timmar efter att vi provkörde den). Vi är samkörda. En väcker barnen, en annan kokar morgongröten. En för till tidig förskola, en annan väntar med de som börjar senare där hemma.

Ljuvligt.

Imorgon börjar jag jobba, och småningom ska Ove rulla in i 07-15:30-systemet. Vi har fått starta mjukt, och vänja oss gradvis vid att jonglera med allt flera bollar i luften. Grundtonen är fortfarande avslappnad, trots hundratals ”måste ringa det där samtalet, meddela det där till Eftis, kolla om dagisplats, skriva under arbetskontrakt, fixa skattekort”.

Det är okej. Idag till och med mera än så. Det är lite ljuvligt.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saker som sker.

Vi försöker köpa en bil. Vi har försökt flera gånger, men när det varit högt uppe på den enes agenda, har bilköp inte ens funnits med på den andras. ”Ska vi köra till Kokkola imorgon och titta?”, frågade jag igår, och så gjorde vi det. Efter 2 timmars letande prövar vi en, tar den med till Jakobstad, får den undersökt och köper den.

Vi har sovit på madrasser på golvet sedan vi kom från Kenya. Det har fungerat bra, egentligen, men är ju ingen lyckad lösning på långsikt. Dessutom är madrasserna gamla, och alldeles för mjuka för våra medelåldersryggar. Men att köpa madrasser är så stort. Hur ska man tänka? Hur mycket kostar en bra säng? Projektet bara växer i proportion. Borde man jämföra alla sängar i hela Finland för att vara säker på att man får den mest prisvärda och med bäst kvalitet? Men så nämner grannen något om en pop-up butik med lagertömning på – ta-daaaaa! – sängar och soffor. Nästa dag kör vi dit, hittar en som verkar bra, slår till och försöker att inte fundera mera på saken.

Igår avslutades en av sönernas läkarundersökningar – ögonläkare, tandläkare, allmänläkare, vi har varvat dem alla. Han behöver, till sin stora glädje, inte längre använda glasögon, tackar så mycket.

Idag skrev jag på ett arbetsavtal. Imorgon har jag en hälsokontroll och Vincent en tandläkartid. Dagen efter ska Ove på hälsokontroll. På fredag börjar jag jobba.

Sen kanske, kanske vi är ifatt.

Då kanske, kanske vi har landat?

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Konstaterat, del 1

Jag konstaterar: Att jag inte vet hur jag ska hantera många viktiga, små samtal och mänskomöten utan tid för att absorbera, smälta, tänka till och landa mellan samtalen och mötena. Är jag i ett socialt sammanhang med mycket input behöver jag några dagar utan brus efteråt. För att landa igen. För att hinna tänka efter.

Klippan

Jag landar och hinner ändå lägga märke till sådant nu. Hur jag behöver leva i det här landet för att må bra. Det säger mig att landningen sker i lämpligt tempo.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I trötthetens fotspår

Trötthet, okej. Det kan jag leva med. Men tröttheten undrade om skörheten också var inbjuden? Det var den inte. Och jag tror att skörhetens besök var kort, och att den försvann efter gårdagens långlänk. Många bra saker händer mig när jag springer. De inre samtalen, tankarna som tänks, de kommer inte till någon annan gång på samma sätt.

Barnen har sin första skolvecka bakom sig. Jag är så glad och så tacksam över starten. Det kunde inte ha gått bättre! Det är faktiskt helt otroligt och fantastiskt! Våra böner har besvarats i överflöd. Vi har en god Gud. Småningom tar säkert smekmånaden slut och allt det som nu känns spännande och roligt blir vardag. Men jag gläds åt att första veckan fick vara positiv och rolig.

Nu tar vi helg.

dscn7429

Han som numera skakar hand med förskolelärarna och hälsar på finska.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När jag släpper ur och slappnar av

Jag har väntat på smällen, på krocken, på tröttheten. Men sommarveckorna rullade på och allt kändes bra. Vi fick en snäll landning, en mjuk hemkomst. De där sommarveckorna som rullade på och kändes bra, de var förstås intensiva. Så där som sommarlovsveckor är i familjer.

Igår, efter att Ove och jag fört barnen till deras klasser och kommit hem igen, när vi haft en gemensam morgonsamling, då kom den. Tröttheten. Mattheten. Lättnaden. Det var igår jag slappnade av. Det var igår min missionstjänst upphörde. Visst, på något plan slutade den kanske redan i maj när vårterminen tog slut och vi stängde Svenska skolan i Maralal. Men det är först nu jag överlämnade sönerna i de sammanhang som tar över många av de uppgifter som varit mina under våra år i Kenya.

Jag är så tacksam över att de finns här, sammanhangen, som med öppna armar tar emot och sköter om. Den dag jag överlämnade barnen i händer som tog över, den dag jag återgick till att bara fylla rollen som mamma, den dagen sköljde tröttheten över mig. Den är inte hotande, inte farlig, inte oväntad och kanske inte heller långvarig.

”Jag har väntat på dig”, sa jag inombords och bad den slå sig ner. En kan inte veta hur länge trötthet gästar, så det är lika bra att bli vän med den.

DSCN9696

Idag har jag och tröttheten målat en skohylla och plockat lite hallon.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så var vi här

Imorgon. Imorgon är dagen här, den som funnits framför och på något vis är dagen som markerar återgång till finländsk vardag. Den som innehåller ganska annorlunda delar än den kenyanska. Imorgon för vi en pojke till förskolan, en annan till tvåan och en tredje till femman. Jag och Ove fortsätter med gemensam semester någon vecka till. Vi tar en tag i taget, planerar bara för följande väckning, följande morgonmål, följande dag.

Är vi redo?

Jag tror det. Inte redo på så vis att vi skulle ha förberett oss massor, men redo som i att vi är redo att ta steget. Pojkarna har magpirr och tycker att det ska bli spännande och roligt. Jag är glad för att de får börja i en fin skola, med kompetenta lärare och en rektor jag har fullt förtroende för. Så jo, jag tror oss vara redo. I pojkarnas skolväskor finns varsitt igenklistrat kuvert med deras namn på (jag frågade om de ens ville ha det med, tänkte att någon kanske ville stå på helt egna ben eller skulle tycka att det var pinsamt, men alla ville). Inuti finns ett brev med en dos uppmuntran, en dos kärlek och en dos bekräftelse den dag en sådan dos kan behövas.

Oliver i skolan

Från en annan tid, ett annat land och ett helt annat klassrum. Från en pojke som helt tydligt inte gillade vävning speciellt mycket.

(Förresten – Gud har omsorg om detaljer. När han är med i förberedelserna kan det se ut så här: man befinner sig i en stor folksamling, dricker kaffe tillsammans med tusentals andra, pratar med dem som sitter på andra sidan bordet och inser att deras son och vår son är lika gamla, båda ska börja i förskolan i höst, och ser man på – i samma förskola och – ha!- i samma grupp.)

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ambitionsnivån och tid

När har man ett lyckligt äktenskap? När är man en bra förälder? Jag befann mig nyligen i ett sammanhang där vi diskuterade de här frågorna, och tankarna har fortsatt rulla nu efteråt.

Jag har insett att jag regelbundet behöver ta pulsen på mig själv och mina relationer. Var befinner jag mig? Åt vilket håll är jag på väg? Och beroende på hur mitt allmäntillstånd ser ut kan jag justera ambitionsnivån.

Efter att som familj levt väldigt tätt inpå varandra i flera år, och haft en hel sommar tillsammans utan längre pauser, är jag medveten om att min ork och min bränsletank söker sig ner mot rött. Den tiden är över. Nu behöver jag vila, och definitivt sänka ambitionsnivån. Från att ha försökt vara kreativ, planera meningsfulla skoldagar, i någon mån hitta roliga fritidsprogram och familjegrejor i Kenya har jag sänkt ribban rejält. Mitt motto just nu? ”Inte tillföra något negativt”, vilket i vardagen egentligen betyder ”inte vara irriterad”. Det räcker. Just nu kräver jag inte mycket mer av mig själv i relationen till barnen. Just nu tillåter jag mig att ta steg tillbaka och vila. Just nu får det räcka med jämvikt. Jag behöver inte orka tillföra så mycket positivt. Och det kan jag ju göra för att andra parter och andra sammanhang kommer in i bilden. På måndag börjar alla tre sönerna skolan, en ska bekanta sig med Eftis. Någon är intresserad av scoutverksamhet, en annan av redskapsgymnastik. Det blir en höst där de får vara nyfikna och se sig omkring.

Själv tar jag steg tillbaka och slappnar av. Det är väl. Allt är väl.

Nu återstår frågan om hur man fyller på? Vad är det för tid? Att sänka ambitionsnivån är sunt, ett tag, när man känner sig lite manglad. Men jag gör det med avsikt att bli påfylld igen. Jag gör det med avsikt att orka höja ambitionerna den dag det kan komma att behövas. Så, hur fyller man på? Jag vet vad jag gärna gör när jag ska slappa, men är egentligen inte säker på att det fyller på. Jag ber Jesus visa mig vad jag behöver. Löpning? En tyst retreat? Netflix? Morgonbön? Choklad? Förbön? Bara göra det jag känner för ett tag? Strukturera eller släppa efter?

Jag vet inte. Men han vet. Allt har sin tid.

Tid

Foto från SLEF:s familjeläger på Klippan i juli 2017. Lägret som hade tid som tema.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar