Befriande ärlighet

Det är bara jag och min äldsta son i skolan. Ibland har han lite längre dagar än de andra. Men nu är hans sista lektion över, och plötsligt kommer det över mig, något slags vemod, insikten om att den här tiden så snart är över.

Vi har fått några unika år. Jag påstår inte att de alltid varit lätta. Det finns en speciell slags laddning när man ska undervisa sina egna barn. Jag tror att ett par spärrar är borta. Objektiviteten och det professionella avståndet saknas ju helt. Men vi har kämpat på, fått utbrott och höjt rösten och haft roligt och sagt förlåt, kramats, gjort så mycket, börjat om och lärt oss något på vägen.

Och så är vi här nu, två dagar ifrån att aldrig mer umgås i ett klassrum. Det hinner ifatt. Jag kramar om honom.

– Jag kommer att sakna att undervisa dig, säger jag, och menar det.

– Mmm, säger han. Jag kommer också att sakna.

Blir det en mikrosekunds paus innan han fortsätter?

– Men jag kommer kanske också att tycka att det är lite skönt.

Jag börjar skratta, för jag vet exakt hur han menar. Och jag erkänner att jag kanske också kommer att tycka att det är lite skönt.

– Men vi kan ha det så, säger jag, fortfarande småskrattande och tycker det är rätt befriande och skönt att han kunde säga så. Helt odramatiskt. Helt utan rädsla för att såra.

Det måste väl ändå vara ett ganska sunt tecken om en elev kan säga så åt sin lärare, om en son kan säga så till sin mamma? Jag vill tro det. Jag väljer att tro det.

DSCN9301

Foto: Ove Gädda
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nu går det snabbt

19 dagar kvar i Maralal, Samburu.

Jag dör.

Lite.

Lite för att de här 19 dagarna kommer att innehålla skoldagar, skolavslutning, tusen avsked, en loppis, en resa till västra Kenya för Ove och Alfons och så ska själen hinna i kapp och ett av barnen vill inte åka härifrån och behöver närhet, närhet, närhet och tid, tid, tid.

Och jag behöver skriva en rapport över allt jag vill vara säker på att minnas i efterhand.

Jag dör.

Lite.

För att jag vill vara här när våra vänner från Schweiz återvänder till Kenya. För att jag inte vill åka ifrån min nyfunna, härliga italienska granne. För att jag vill få uppdateras om hur det går för den nyöppnade kiosken, för den unga mannen som skrevs in i skolan, för kyrkan, för vännerna i staden, för att missionärer är en enda stor familj och det faktiskt är sant.

Jag dör.

Lite.

Av längtan efter att bara få hänga med mina vänner i Finland, av längtan efter att se våra barn träffa fammo och faffa och mommo och moffa och alla andra. Av tacksamhet över att de får återvända till en suverän skola jag har fullt förtroende för.

Allt det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att fly en smula

Mitt instragramflöde flödar över (ha!) av löparbilder och jag har äntligen lärt mig namnet på en av Kenyas duktigaste löpare. Eliud Kipchonge, mannen som satsar på att springa maraton under 2 timmar.

Nästan alla i hela världen har sprungit maraton i Prag eller halvmaraton i Helsingfors, känns det som. Jag älskar löpning mer och mer! Eller älskar, det är ju så fruktansvärt tungt och jobbigt, och ändå kan jag inte låta bli att dyka längre och längre ner i den här världen. Få saker gör mig på så gott humör som ett löppass. Senaste månaderna har jag haft löparflyt. Korta intervaller, långa intervaller, muskelövningar för löpare och i går peakade jag genom att kolla igenom instruktionsvideor på YouTube under sökorden ”foam rollers for runners”.

Foam rollers, liksom. Så proffsigt.

Jag laddar för min tuffaste löpgrej någonsin. 30 km i kuperad terräng på hög höjd. Det har varit ett mål under hela vår tid här. Alltså jag vet inte. Det kanske inte är klokt. Det är det längsta jag någonsin sprungit, och även om rundan jag tänkt springa går förbi vårt hus (rundan är ca 9 km lång, får alltså springa den 3 varv och dessutom lägga till 3 km) så jag kan vika in för att ladda energi, gå på toalett och dricka ordentligt så vet jag inte om jag kan. Fast kanske?

Jag ska nog ge det ett försök. Mitt i flyttkaoset och tusen andra grejer. Kanske just därför, för att löpning gör mig glad och jag behöver något som balanserar upp alla avsked och allt packande och förberedande. Någon analytisk människa skulle kanske påstå att jag flyr min verklighet. Och han skulle kanske ha lite rätt. Men jag flyr på det roligaste sätt jag vet. Då kan det väl inte vara fel?

DSCN7540

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Utflykt och äventyr

Det lönar sig alltid att orka ut ur den bekväma (nå, diskutabelt. Vaknade nämligen med nya loppbett i morse) vardagen och åka på utflykter och hälsa på folk. Idag körde vi ungefär 25 km norrut, till en underbar, spektakulär utsikt. Jag blev sugen på att campa. På området fanns nämligen hyddor som man fick hyra. Dessutom kunde guidade vandringar ordnas.

DSCN9304

DSCN9294

Naturbarnet hittade en gräshoppa.

DSCN9286

Efter att ha njutit av utsikten besökte vi bekanta och blev bjudna på kanske världens godaste munkar (en slags doughnut som innehöll mosad potatis! Det var en lite otippad ingrediens, men de var så goda!).

Fin dag! Den här utflykten gjorde gott på så många sätt.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Skrota principer och hålla sig uppdaterad

Jag har varit stenhård med att samla familjen till gemensam middag. I Finland. Då barnen var små. Förr. Alla säger att det är så bra, och så viktigt.

Nu stämmer det där inte mer. Inte för oss, inte just nu. Så här är det: vi bor och lever och äter tillsammans 24/7. Vi nöter på om bordskick och prata sakta och inte avbryta och sluta peta bort grönsaker och INTE SLÄNGA MAT PÅ GOLVET så gott som varje måltid, varje dag.

I något skede insåg jag att principen om att äta middag tillsammans var, just det, en fin princip som fyller sin funktion i ett vardagsliv där folk går åt olika håll på morgnarna och ses igen på eftermiddagen. DÅ blir middagen en bra samlingspunkt där man får stämma av med varandra och höra hur folk haft det.

Men här? Här, där jag vet EXAKT vad som i detalj hänt i de flesta familjemedlemmars liv under en dag så är det faktiskt klokare att släppa efter. Är någon och spelar fotboll med kompisarna när vi andra vill äta? Låt honom spela tills det blir mörkt. Är någon ute på gården och leker? Låt dem leka klart. Och så äter vi andra, ibland bara jag och Ove, men allra oftast fortfarande alla tillsammans. Men det finns en annan flexibilitet, jag är inte längre stenhård. Vi behöver komma ifrån varandra ibland, vi behöver umgås med andra och ibland få vara ensam. Just nu fyller det en viktigare funktion.

Ibland hör principer ihop med vissa kontexter och vissa tider. Ha, så fint att jag, annars rätt fyrkantig och sträng med det jag tror på, fick lära mig det.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tillsammans

Det blev en fin dag, tänker jag.

Kyrka i morse, kyrkkaffe med Dahlbackas på eftermiddagen och middag med våra italienska vänner ikväll. (Jag är extra fascinerad av italienare, de har vuxit upp med ett fenomenalt matarv). De bjöd på pasta, jag gjorde efterrätt, Ove försökte överleva en förkylning. Men det blev en trevlig kväll, vi åt tillsammans, Vincent lekte med några insekter han plockat tidigare på kvällen och vi hade tänt ljus.

Och så har vi dessutom en extra ledig dag imorgon.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I alldeles för små rum

Det blir fort instängt i små rum. Har ni märkt det?

Man öppnar dörren och möter en vägg av tung luft och håller andan tills vädringsluckan öppnas och det strömmar in frisk luft.

En av riskerna med att bo som vi gör, är att det sociala rummet blir litet. Vi umgås allra mest bara vår familj. Vi ses hela tiden, och runtom oss finns inte så många andra som följer oss på riktigt nära håll. Jovisst, ett antal mänskor florerar regelbundet, men inte som i Finland där livet levs närmare flera. Där träffar barnen lärare, fritidsledare, söndagsskollärare, mor- och farföräldrar, föräldrar till deras vänner, släktingar, gudföräldrar, det vill säga vuxna mänskor utanför familjen.

Det finns tusen fördelar med att bo som vi gör, och vi är tacksamma över var och en av dem. Men lever man som vi gör, får man se till att hålla koll på inomhusluften i det lilla rummet. Hur umgås vi i familjen? Hur talar vi med varandra? Hur hanterar vi konflikter? Är vi snälla med varandra? Är familjeklimatet sådant att alla mår bra?

Frågan blir ännu mer viktig när jag vet att det inte finns så många andra som kan påtala eventuella vädringsbehov. Så när en person som gästat oss och sett oss på nära håll spontant skrev några uppmuntrande ord om vår familj betydde det extra mycket. De orden fungerade som någon slags objektiv luftbesiktning som jag mådde bra av att få ta del av.

Det är inte alltid lätt att veta själv. Det är inte alltid man kan se objektivt på det som finns alldeles nära och betyder så mycket. Det är ju därför vi behöver varandra.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer