Ambitionsnivån och tid

När har man ett lyckligt äktenskap? När är man en bra förälder? Jag befann mig nyligen i ett sammanhang där vi diskuterade de här frågorna, och tankarna har fortsatt rulla nu efteråt.

Jag har insett att jag regelbundet behöver ta pulsen på mig själv och mina relationer. Var befinner jag mig? Åt vilket håll är jag på väg? Och beroende på hur mitt allmäntillstånd ser ut kan jag justera ambitionsnivån.

Efter att som familj levt väldigt tätt inpå varandra i flera år, och haft en hel sommar tillsammans utan längre pauser, är jag medveten om att min ork och min bränsletank söker sig ner mot rött. Den tiden är över. Nu behöver jag vila, och definitivt sänka ambitionsnivån. Från att ha försökt vara kreativ, planera meningsfulla skoldagar, i någon mån hitta roliga fritidsprogram och familjegrejor i Kenya har jag sänkt ribban rejält. Mitt motto just nu? ”Inte tillföra något negativt”, vilket i vardagen egentligen betyder ”inte vara irriterad”. Det räcker. Just nu kräver jag inte mycket mer av mig själv i relationen till barnen. Just nu tillåter jag mig att ta steg tillbaka och vila. Just nu får det räcka med jämvikt. Jag behöver inte orka tillföra så mycket positivt. Och det kan jag ju göra för att andra parter och andra sammanhang kommer in i bilden. På måndag börjar alla tre sönerna skolan, en ska bekanta sig med Eftis. Någon är intresserad av scoutverksamhet, en annan av redskapsgymnastik. Det blir en höst där de får vara nyfikna och se sig omkring.

Själv tar jag steg tillbaka och slappnar av. Det är väl. Allt är väl.

Nu återstår frågan om hur man fyller på? Vad är det för tid? Att sänka ambitionsnivån är sunt, ett tag, när man känner sig lite manglad. Men jag gör det med avsikt att bli påfylld igen. Jag gör det med avsikt att orka höja ambitionerna den dag det kan komma att behövas. Så, hur fyller man på? Jag vet vad jag gärna gör när jag ska slappa, men är egentligen inte säker på att det fyller på. Jag ber Jesus visa mig vad jag behöver. Löpning? En tyst retreat? Netflix? Morgonbön? Choklad? Förbön? Bara göra det jag känner för ett tag? Strukturera eller släppa efter?

Jag vet inte. Men han vet. Allt har sin tid.

Tid

Foto från SLEF:s familjeläger på Klippan i juli 2017. Lägret som hade tid som tema.

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s