När det lugnar lite

Äntligen har rastlösheten lagt sig lite hos sönerna, den där som förmodligen berodde på kontinentbyte, sommarlov och allt nytt. De senaste dagarna har varit mera vilsamma, lite lugnare.  Färre frågor, mindre tjat. Jag sover länge på morgnarna, stiger inte upp innan de andra befinner sig mellan morgonmål och lunch, och den här veckan har vi inga spikade planer. Vi är fria. Det är underbart, och det har varit välbehövligt.

Jag tar pulsen på min sommarförkylning genom en förmiddagspromenad och bakar sedan ut en bröddeg som kalljäst i kylskåpet över natten (sönerna äter som vuxna karlar! Ett köpt bröd eller påse semlor räcker knappt till ett mellanmål, så nu bakar jag bröd igen). Men efter lunch har vi gjort undan det vi ville göra undan, och har resten av dagen tom.

”Ska vi åka till villan?”, undrar vi och åker ut efter lunch. Ut till.. ja, vad det nu egentligen är Ove sysslar på med där ute. Han går omkring med beslutsamma steg över holmen, bär ved, släpar någon planka, går in i förråd, kommer ut med verktyg, skruvar någon motor, kollar terrassen, röjer med motorsågen. Barnen springer mellan havet och bastun, jag sitter med podcast i öronen på strategisk plats så jag kan hålla koll.

DSCN9660DSCN9666DSCN9677DSCN9681

Det är en vacker plats, den där lilla holmen i Jakobstads skärgård. Karg, bergig, men utan myggor, fästingar eller ormar, och med öppet hav på baksidan av ön. Att återvända till ett somrigt Finland gjorde all världens skillnad. Barnen har kunnat gå i samma kläder som i Kenya, tillbringa mycket tid utomhus och de långa, ljusa dagarna har gjort gott. En och en halv månad, ungefär, har vi varit här. Hittills har inget varit oöverkomligt, även om vissa saker varit svåra och krävt lite bearbetning.

(Som bilfärden hem från båthamnen, då barnen både skojar och bråkar högljutt i baksätet och vägrar sänka volymen och jag till sist får ett utbrott för att jag vet att någon av dem snart kommer att bryta ihop när det blir för vilt och för att jag egentligen är lite för trött nu, jag sov dåligt senaste natt. Den episoden har å andra sidan väldigt lite att göra med att vi bott utomlands, och väldigt mycket med att göra med normalt familjeliv. Tre bröder i ett trångt baksäte, alltså. Nog finns det ju mera rofyllda platser, tänker jag, och minns samtidigt att mamma ibland satte sig i baksätet mellan oss syskon när jag var liten – Uppsala, fyra barn och två vuxna i en Fiat Uno, nog var det ju modigt! – för att förhindra krig. Och utbrott.)

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När det lugnar lite

  1. Marianne Asplund skriver:

    Uppsalaresan, ja. Frejdigt for vi iväg. Inte alla var förtjusta över att åka. Trångt och tidvis påfrestande. Men som helhet ändå rätt hyfsat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s