När inte ens jag själv hinner med

I ena stunden är jag på lugn långlänk i härligt sällskap, i nästa ramlar livet över mig. Jag inser plötsligt att Alfons fyller 11 år på tisdag. Det blivande födelsedagsbarnet meddelar att han tänker sova en tredje natt hos morföräldrarna, och jag konsulterar honom över telefon. Vem vill han bjuda? (Hur får jag tag på dem?). Frödinge prinsesstårtor, blir det bra? Det blir det.

Men allt det andra. Det tränger på. Om en månad ska vi köra till Åland, och till dess borde vi ha skaffat en ny bil (Toyota Avensis eller VW Touran?). För säga vad man vill om den Opel från nittionågonting vi kör med nu, den som kostade 500 € och varken har servostyrning eller tillstymmelse till AC, men någon familjebil är den inte.

Och allt det andra: ögonläkare, tandläkare, hälsoundersökningar, pergolan är halvfärdig och regnet satte stopp för min ytbehandling av terrassen. Nej, jag är inte riktigt okej med att två tredjedelar är obehandlat. Pojkarnas lilla båt behöver ännu fixas till lite innan den kan sjösättas och ingen torkar någonsin av matbordet. Tre av oss sover ännu på madrasser på golvet – vi ska ha en ny säng, i något skede, och så behöver vi en våningssäng åt pojkarna.

Jag går under, en smula, och det är möjligt att Ove inte riktigt hinner med. Hon som nyss kom från långlänk och var på så gott humör. Jag verklighetskrockar. Nåd är det att det bara är andra krocken på de tre veckor vi varit här. Resten av dagarna har flutit på fint. Men nu har jag alltså min andra verklighetskrock.

Vincent och jag sätter oss i bilen, jag på dåligt humör, han olycklig. Vi ska köpa simbyxor och handla till det där kalaset.

”Ska vi be?”, undrar jag.

Det tycker han. Så jag ber för oss, vi kryper in under Jesu beskydd och påminns om att vi inte är ensamma med våra känslor, våra stormar. Och Han som stillade stormar för länge sedan stillar dem ännu idag. Det kan jag vittna om. Vi får en mysig stund tillsammans. Hans lilla förtröstansfulla hand i min. Glimten i hans ögon. Lyckan när han får pröva nya skor (ett par får en puss!). Beslutsamheten när han drar korgen på hjul och fyller den med matvaror.

Vincent och jag. Och Jesus.

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När inte ens jag själv hinner med

  1. S-O Fredriksson skriver:

    Frödinge Princesstårtor i all ära, men pröva Pirkkas motsvarande; godare, bl.a. tjockare marsipan (som jag ”älskar” i alla färger och former!) och framförallt billigare! Kanske därtill fint att kunna stöda ett land som Polen på samma gång… Ha en fin fest – och Grattis till elvaåringen! // S-O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s