Efter den första euforin

Jag svävade till en början. Allt var underbart.

Efter några dagar fick jag markkontakt, och småningom kom dagen som vi förvisso vetat om att förmodligen skulle komma, men inte i vilken skepnad och inte riktigt när. Vi har ju ändå landat i främmande territorium och allt är förhandlingsbart. Tycker de, sönerna. Vi avhandlar förhöjd veckopeng, längtan efter mera frihet, telefonanslutning, speltid och om man får köpa exakt vad man vill när man vill för egna pengar under ett familjemöte i tidigt skede. Sedan får en av sönerna sova över hos sina gudföräldrar och blir DESSUTOM bjuden på kalas. Så fruktansvärt orättvist! Och när den orättvist behandlade sonen i sin tur får sova över hos mormor och morfar blir den förste ledsen. Så fruktansvärt orättvist!

Dessutom är vi de enda på hela gatan som inte har någon TV, får jag veta. Och hur mycket kostar ett Nintendo?

Så blir det kanske ett tag när en familj landar på främmande territorium där alla gränser ska dras på nytt, gamla relationer återupptas och nya skapas? Så blir det kanske när en hel familj omplanteras?

Jag avbryter barnens käbbel genom att läsa några böcker för dem. Sedan några parti schack (vilket underbart spel! Hur kan det ha gått mig förbi?) som ibland måste avbrytas när det blir mera tjafs än spel. ”Heja mamma!”, säger minstingen och blänger retfullt på min motspelare. Där fick han sig allt. Och motspelaren kan inte riktigt låta blänget och kommentaren gå obemärkt och så… är vi där igen.

En del av kampen är vår att kämpa. En del av diskussionerna är våra att ta, en del frågor oundvikliga och en del gränssättningar nödvändiga. Men resten, allt det som absolut inte behöver bäras av mina och våra händer, lämnar jag över i de större, de som rymmer både små och stora frågor och en hel värld. Han som drog gränsen mellan vatten och land då för länge sedan får hjälpa oss att dra gränser i en ny värld nu. Allt som absolut inte behöver möta oss, Herre, låt det gå förbi. Allt det som absolut inte behöver pratas igenom och tas itu med, låt det vika undan.

Vi är en familj, som familj navigerar vi oss fram och som familj kommer vi att hitta hem, också här.

IMG-20170615-WA0021

IMG-20170615-WA0022

IMG-20170624-WA0005

Foto: Marianne Asplund

P.S I något skede föreslog jag en Playstation till julen 2017. Vad hände?

 

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Efter den första euforin

  1. solveig09 skriver:

    Välkomna till denna oroliga och av ideer och lockelser proppfyllda värld! Var välsignade också i Finland!
    önskar en kajanabo som hoppas se er i Vörå under veckoslutet

  2. Marianne Asplund skriver:

    :))))))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s