Jag måste skriva av mig

För länge sedan uttryckte en av mina vänner en sak som hängt med sedan dess. Hon sa ungefär att hon inte kan somna direkt efter att ha träffat vänner och umgåtts en kväll. Det är liksom för många tankar som väcks, för många åsiktsutbyten och viktigheter att gå igenom och sortera.

Jag tänker på det ikväll eftersom jag nyss ”umgåtts” med Skavlan och hans gäster och programmet 30 liv i veckan. I Skavlan berättade till exempel 92-åriga Hedi om förintelsen, och om hur hon berättat och berättat sin historia om och om igen, och varje gång bearbetat den. I 30 liv i veckan tas ämnet självmord upp. Äntligen, tänker jag, för något som tar 30 liv i veckan i Sverige är ett ämne vi behöver prata om.

Det som förenar budskapen i de olika programmen är vikten av att berätta. Strax vi sticker hål på våra hemliga ballonger pyser luften ur. Strax vi lyfter saker i ljuset och vågar säga dem till en person vi kan lita på händer något.

Jag hörde nyligen på en podcast (det här måste vara en av mina vanligaste repliker, sorry, dessutom har jag ingen källa här nu) där det pratades om vikten av att formulera sina känslor. Jo, för när jag säger ”jag är ledsen” så händer det grejer i hjärnan. När jag förmår formulera var jag befinner mig mentalt så förflyttas det hela från reaktionsområdet i hjärnan till området där jag förmår söka lösningar (rätta mig om jag har fel, men tror det var så här).

Det blev så att jag under några år av mitt liv gick igenom varje litet skrymsle inom mig med förstoringsglas. Det finns inte många ovända stenar där nu, inte många låsta rum (kanske någon liten garderob jag ännu inte hittat vägen till?). Jag pratade mycket, mest med min man Ove och med min mamma, men också med själavårdare. Och jag berättade om pinsamma, urjobbiga, skämmiga, fula händelser. Jag fick se mig i spegeln utan förskönande filter, i onådigt strålkastarljus. Jag såg, och jag berättade allt det som dök upp och som jag hade ångest över.

Och vet ni vad som hände?

Ingenting.

Ingenting hände. Världen rämnade inte. Det blev ingen katastrof. Allt höll. Alla höll.

Och småningom höll jag också.

Vi behöver berätta för varandra. I berättandet finns helande. Jag är övertygad.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s