En inre dialog

Jakob maraton, juli 2014 i Jakobstad, Finland. En alldeles för varm dag, och ett alldeles för tufft halvmaraton. Jag kämpade på i gassande solsken. Då jag kom i mål (strax över 2 timmar, inte mitt personbästa) visade pulsklockan att min medelpuls varit 185. Jag kom mig hem, mådde så illa att jag behövde kräkas, slängde mig i barnens rum dit solen inte nådde in och däckade.

Mysigt. Not. Och man tycker ju att man skulle ha lärt sig? Att kombinationen alldeles för hett, alldeles för långt och med alldeles för hög puls inte är sunt. Jag mår inte bra av det. Det fungerar inte.

Lördag är vår långlänksdag. Då får barnen se på film, vi snör vi på oss skorna, Ove och jag och tar hunden med oss. Och så bär det av. Det finns så många fina rundor. Vi försöker öka längden nu innan vi återvänder till Finland, men efter en lång förkylning körde vi samma antal kilometer som förra långlänk: en rejäl runda i tuff terräng. Första fem kilometer innehåller sammantaget 1,5 km uppförsbacke, varav en del är både branta och långa. Så, de första fem körde vi hårt. Sen ändrade vädret och molnen försvann. Gassande sol (kanske 30 °C), hårt tempo och rätt långt hem.

Suck.

En och en halv kilometer hemifrån fanns absolut ingen ork kvar. Jag vet inte hur många km uppförsbackar vi sprungit, men de var många. Våra vätskeflaskor var tomma, energi-gelen slut. Så vi svängde in till en restaurang utefter vägen och sveper en liter iskallt vatten och en Fanta. Och så kommer vi oss hem.

IMG-20170325-WA0001

IMG-20170325-WA0000

– Men Eva, hur tänkte du riktigt? frågar jag strängt av mig själv idag.

– Nja, tänkte och tänkte.. jag körde väl mest bara på, svarar jag lite ynkligt.

– Och var det värt det? fortsätter mitt ansvarsfulla jag och spänner ögonen i den del av mig som ibland kör lite för hårt.

– Kanske inte, viskar jag.

– KANSKE INTE?

– Nej, det VAR inte värt det, erkänner jag.

– Bra! Jag hade förväntat mig att du lärt dig en läxa förra gången det här hände, men du behöver kanske köra huvudet i väggen ett par gånger innan det går hem!

Jag är på väg att försvara mig, det är ju så roligt med långlänk, vi har ju sprungit den flera gånger förr och så vidare. Men en sträng blick tystar mig.

– Förlåt, säger jag till mig själv och tänker: inga fler alldeles för långa länkar med alldeles för hög puls när det är alldeles för varmt.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s