Om att visa kärlek

När vi sällskapade (för hundra år sedan) ville jag jämt hålla i Ove. Jag vill minnas att han inte riktigt förstod det där med att kramas varje gång vi möttes i en dörröppning. Jag vill minnas att han till och med kunde tycka att de där dörröppningsstoppen ibland avbröt det han var mitt upp i – han kanske höll på med något ute i garaget, och bara kom inspringande för att hämta något snabbt. Och om vi möttes på vägen kanske jag ville krama om både en och två gånger.

Så gifte vi oss. Och fick ett barn, två barn, tre barn. Kramarna i dörröppningarna blev färre. De fanns nog där, men det där stora behovet av fysisk kontakt sjönk undan. Jag fick ju fysisk kontakt, hela tiden, av barnen. Min kropp blev en servicestation för tre små: jag bar dem i min mage, jag ammade dem, jag tvättade dem och kramade dem.

Nej, jag hade inte så stort behov av ytterligare närhet.

Men så växte barnen upp, amningen avslutades, barnen blev gamla nog att sköta det mesta av tvätt och dusch själva och min kropp är inte längre servicestation. Numera är den min igen. Och behovet av vardagskramar har ökat. Det är fint att det får vara så. Att allt får ha sin tid.

dscn8519

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s