Quanto basta!

Italien.

Vad väcker det för associationer hos dig?

Jag åker direkt nio år tillbaka i tiden till en vecka på den italienska västkusten. En levande bläckfisk, en blåsig strand, serpentinvägar, katolska kyrkor, kvällshäng med familjen, stapplande fraser på italienska, Armanitröja från en outlet och pappa som beställer en latte och bara får ett glas varm mjölk. Eller ännu längre tillbaka, till en månads interrailing i mina sena tonår tillsammans med en brevkompis. Natten på en strand i Rimini. Katamaranen mellan Brindisi och Korfu. Rom.

Det är något med Italien som gör mig glad. Ibland drömmer min fina vän i Finland och jag oss bort till en rustik stuga med välutrustat kök nära någon italiensk matmarknad. Vi skulle nog må väldigt gott där, tänker jag. Kanske blir det någon gång?

I väntan på den resan har vi fått njuta av ett gäng italienare hemma hos oss här i Maralal. Första gången kom de med egen espressopanna och italienskt kaffe. Den andra gången kom några av dem i köket med mig och gjorde mat. Bolognese (eller någon version av det, vi saknade en del ingredienser) och pasta (”Piu! Piu!”, uppmanade en av kvinnorna mig när jag saltade pastavattnet. Mer! Mer!). Jag älskade. Hon, min finländska vän, skulle också ha älskat. Det ska vara quanto basta, tillräckligt mycket.

Quanto basta. Tillräckligt mycket.

Uttrycket fastnar och jag applicerar på djupare ämnen än matlagning (finns det sådana?). Jag vill ha mera quanto basta i mitt liv. Tillräckligt mycket familjetid. Tillräckligt många middagar i gott sällskap. Tillräckligt mycket arbete, lagom med vila. Tillräckligt med tid med Gud, tillräckligt mycket tid ensam. Jag vill vara en tillräckligt bra mamma, en tillräckligt älskande fru. Jag vill vara quanto basta. Jag vill räcka till, vara tillräcklig.

Jag tänker att det italienska quanto basta inte ska förväxlas med mellanmjölkstänket i Sverige. Det finns kanske ingen jantelag i Italien som säger att man inte ska sticka upp och sticka ut. Det handlar mest kanske om att vara nöjd själv, inte så mycket om att hålla sig i stimmet och vara lagom.

Vi äter pastan och bolognesen (vilken innehåller förvånansvärt lite malet kött och betydligt mer tomat än jag trott!) och pratar. Vi pratar om pizza, förstås, och Ove berättar om hans favorit med bacon, ägg, ananas, kött och en hel del ost – och deras ansiktsuttryck är så underbart dramatiska och gesterna yviga. Ananas? Nej! Det är ju sött, och passar inte på pizza! Däremot är det helt accepterat att äta en rejäl portion gelato (italiensk glass) som lunch (här hörs glädjetjut från Ove! Ett land där man får äta glass som lunch!).

Tiden i Kenya har gett oss vänner över stora delar av världen. Åker vi någon gång till Sydafrika hör vi av oss åt Dr Andrew och hans fru. I Schweiz finns ett ungt par som vi gärna besöker. Och nu fick vi en inbjudan till Italien.

En lite äldre kvinna i gruppen uppmanar mig att komma och hälsa på henne någon gång samtidigt som hon kysser mig på kinden. Jag kommer en dag, det tror jag i alla fall. Eller kanske vi. Kanske Ove och jag, ett förlängt veckoslut. Eller kanske vi tillsammans med de där passionerade matvännerna från Finland.

Det blir bravissimo.

 

 

 

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s