Att nästan aldrig maxa

dscn8519

Alldeles för många av oss vet något om livsskeden då det blivit för mycket. För mycket stress, för många krav, för högt tempo. För mycket av allt. I mitt eget liv har ribban darrat rejält ett par gånger. Nu skriver Linn Jung om hur livet som sjukskriven ter sig. Jag läser igenom hennes inlägg om varför folk inte blev utbrända förr i tiden. Som nummer åtta på hennes lista finns ”maxade intryck varje dag”.

Kanske har hon som allra mest rätt här? Jag vet i alla fall att våra (snart) tre år i bushen har gjort mig så innerligt gott. Hela jag vilar. Vilar och helas.

Vi lever ett så gott som reklamfritt liv. Vi äger ingen helfigursspegel, knappt några speglar alls. Vi har ingen TV, inga dagstidningar, ingen radio (det kan verka extremt för någon, jag upplever det vilsamt. Däremot hänger vi en hel del på internet och slukar DVD-skivor med TV-serier på helgerna). Våra sociala relationer är begränsade. Vi har inga schemalagda fritidsaktiviteter (räknar inte bibelstudium med Dahlbackas på torsdagar och kyrkkaffe på söndagar), barnen tränar akrobatik två gånger i veckan men tar sig dit på egen hand. Ove jobbar 80 %, jag 70 %. Vi äger ingen mikrovågsugn, lagar all mat från grunden, besöker sällan restaurang och äter samtliga måltider tillsammans. Vi går aldrig på stan och kollar utbudet. Vi shoppar inte. Vi bor bland ett folk med generöst tidsbegrepp och jag tycker inte längre att det är ett problem att kvinnan som ska städa skolan inte dyker upp på avtalad dag. Det regnade ju.

Jag vilar.

20161029_061820

Jag vilar så pass att jag ibland frivilligt hör på musik. Det hände aldrig i Finland. ALDRIG. Mina öron orkade inte med ett enda brus till, jag längtade så förtvivlat efter tystnaden och vilan. Jag är nästan aldrig stressad, men har å andra sidan femtioelva gånger lägre stresströskel än tidigare. Några dagar i Nairobi med flera ärenden att avverka i följd gör mig obehaglig till mods.

Jag vill leva vilsamt.

Det betyder inte att vi är overksamma, tvärtom. Jag undervisar, springer och tränar, hör på poddar, lagar mat och testar nya recept, skriver artiklar, umgås, bloggar och läser en hel del. Ove och jag har nästan obegränsad tid tillsammans. Barnen, som visserligen får tråkigt ibland och tjatar efter mera skärmtid, springer omkring på gården, leker i sandhögar, hänger vid gungorna och umgås.

Så vilsamt. Så helande. Så befriande.

dscn8039

Vill aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till att vara stressad innan dagen börjar. Aldrig.

Och redan nu försöker jag komma på strategier för att hantera ett annat sätt att leva. Vi ska ju tillbaka till västvärlden och minimal flexibel tidsuppfattning. Jag spjärnar emot, inombords, och hoppas att allt det goda med Finland ska väga tungt den dag vi landar på finskt mark. Jag tänker intrycksvägra ibland och skriva fullbokat i kalendern flera kvällar i veckan och någon helg nu och då bara för att ha tid att inte göra något alls. Det är min plan, min strategi, när vi återvänder till den värld vi kallar välfärd men mest av allt ser ut som galenskap på avstånd.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att nästan aldrig maxa

  1. Camilla skriver:

    Hej Eva och Ove
    Jag förstår dig/er så gott!! Känner mig igen i så mycket av det du skriver. Har snart bott min halva livstid i Kokelv. Det är många som inte förstår att det är möjligt. Är också lärare och har undervisat alla mina egna barn i 10 år, i klasser med max 5 elever. Längtar alltid till Finland, men vågar inte. Inte ännu. Jag behöver lugnet och är välsignat beskyddad här.

    • kvintettfamilj skriver:

      Hej Camilla! Ja, jag längtar också ibland till Finland, men tänker mycket på vad det kostar att bo där. Det måste väl ändå gå att få till lugn och ro där med? Ska det vara omöjligt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s