Alla gånger värt det

Det är lördag kväll. För bara någon timme sedan var vårt allrum (eller vad man nu ska kalla det rum som fungerar både som entré, vardagsrum, matsal och genomgångsrum) knökfullt av barn, ungdomar, unga vuxna och vuxna. Mest av ungdomar. Det är nämligen ungdomssamling hemma hos oss. De allra flesta är kyrkans ungdomar, men alltid dyker det upp någon jag inte tycker mig ha sett förut. Vi har gjort det här några gånger tidigare, och hittat ett koncept vi tycker fungerar någorlunda. Vi börjar alltid med att äta tillsammans.

Jag har egentligen ingen större erfarenhet av ungdomsarbete. Eventuellt kunde jag räkna rollen som storasyster till tre småbröder till godo. Eventuellt kunde jag räkna umgänget med Oves syskonbarn och mina egna kusiner till godo. Förutom det har vi bara ett par ungdomssamlingar i Finland i ryggsäcken. Vi är ju definitivt inte bäst lämpade för den här uppgiften. Runtom i världen finns fantastiska mänskor som är kallade enbart till den här uppgiften. Mänskor som har utbildningar och långa CV:n och mängder av erfarenhet. Men Gud kallar som bekant inte jämt kvalificerade mänskor. Han kallar villiga mänskor och utrustar dem. Och nej, det är tyvärr inte mina ord, men det är ord jag lutat mig mot när jag funderat över det rimliga i att just vi är här.

På något sätt tror jag och hoppas att kärlek räcker rätt långt. Att det räcker rätt långt med att vilja väl och försöka göra det man kan. Det man klarar av. Det som känns hanterbart. ”Börja med det man har”, rådde Carl-Erik Sahlberg under en föreläsning som jag hörde en gång i tiden. Han, prästen som till en början fick predika i en så gott som tom kyrka i Stockholm, borde veta.

Vi åt tillsammans hemma hos oss, sedan gick vi över till skolbyggnaden. Jag tände ljus, lågmäld musik spelades i bakgrunden. Mysigt. Klassrummet hade förvandlats till ett mer ungdomsvänligt utrymme. Vår praktikant Sara höll ett vittnesbörd. Sedan lite småprat, en liten inledning, och småningom en kristen film.

Jag sökte mig småningom hem igen, Ove gick ut för att titta på filmen. Och nu sitter jag här, i ett allrum som alldeles nyss var knökfullt med mänskor, och känner mig glad och tacksam.

Det är alla gånger värt det. De är alla gånger värda det.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s