När det ”råkar sig”

Jag hade nätt och jämt hunnit få upp hotellrummet i Nairobi när barnen kommer springande och meddelar att ”maaaammmaaaaa, vi har hittat några som förstår svenska här!” och så visar det sig vara missionärskollegor som arbetar i Etiopien men är i Kenya på semester. Det blir en mycket trevlig österbottnisk-kenyansk afton med stenugnsbakade pizzor.

Sådana där sammanträffanden som sker ibland.

Eller?

Senare går jag till receptionen, träffar en trevlig man som också står där han står för att ha tillgång till nätverk. Vi småpratar. Han är från Sydafrika, jag berättar att jag en gång i tiden skrivit en uppsats om apartheid, vi pratar om det och han berättar hur det var att växa upp där och då. Så intressant. Sedan kommer hans fru som råkat få igång larmet på kassaskåpet i deras rum, jag vet att Ove fixat något strul med ett kassaskåp någon gång, receptionen är tom tills följande morgon och jag undrar om hon vill att Ove ska se om han kan fixa det? Det vill hon. De går iväg, kommer tillbaka och så hör jag henne fråga om Oves kind. Den är svår att ignorera. Han har en hårsäcksinflammation som utvecklats till något större. Svullet, rött, ömt och stort som ett vaktelägg. Vi har varit lite fundersamma, det behöver kanske öppnas kirurgiskt? Nu ”råkar” det sig så att hennes man, den jag stod och pratade om Sydafrika med, är läkare.

Vill Ove att han tar en titt på det?

Ja. Ja tack. Väldigt gärna.

Det är inte sammanträffanden. Aldrig i livet. Det är Guds omsorg.

Oddsen för att träffa missionärskollegor som annars bor i ett annat land just här just ikväll? Noll. Ungefär.

Oddsen för att den mänska du börjar småprata med i ett dörrhål till en stängd reception ska visa sig vara läkare och kunna hjälpa Ove med ett akut problem? Noll. Ungefär.

Och ändå sker det. För att Guds omsorg sträcker sig långt utöver alla odds.

Kvällar som den här undrar jag varför jag ägnar så mycket tid åt att oroa mig. Det är ju så uppenbart att Gud har det hela i sin hand.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När det ”råkar sig”

  1. Anette Hjulfors skriver:

    Gud är god!

  2. Malena skriver:

    Härligt! Jag tror inte heller att det är sammanträffanden…❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s