Annorlunda

Ove sitter på kontoret och bandar in de böcker och brev ur NT som ännu inte bandats in. Jag har hand om barnens undervisning. Även om det bara är några veckor sedan vi hade semester känns det livet rätt fjärran. Nu har allt rullat igång igen.

Det blir en höst med många besök. I morgon kommer kenyanska vänner från Nairobi och hälsar på oss och stannar resten av veckan. I början av september får vi besök av en praktikant från Finland som ska vara här en månad. Och samma dag hon åker hem kommer följande praktikant hit, som också ska stanna en månad. I november för vi henne till Rukongo och får samtidigt återse kära kollegor och bekanta, och kanske också pröva krafterna uppför berget Sumba igen. Och kanske, kanske får vi fira jul tillsammans med familj från Finland.

Jag, som varit van vid täta sociala nätverk i Finland, fick vänja mig vid en annan tillvaro här. Här, i min vanliga vardag i Kenya, pratar jag med barnen samt ett fåtal vuxna, oftast samma personer, om dagarna. Jag rör mig i en rätt snäv social cirkel. Jag, som varit van vid att ha mänskor att ventilera saker med, diskutera saker med, leva livet med, fick vänja mig vid en tystare tillvaro, ett glesare liv.

Det var en av de svårare förändringarna.

Men jag vande mig. Och inte bara vande, faktiskt, jag lärde mig njuta av det. Ja, jag njuter av det. Sen jag vande mig vid tystnaden känns den både vilsam och kravlös. Jag är till och med lite rädd om den. Så mycket hinner landa när utrymme finns.

Om ungefär 10 månader landar vi på Vanda flygfält, och mycket av den tystnad jag omges av bryts. Jag bävar lite för larmet, för bruset. Jag vill inte drunkna i intryck som inte för mig mot det håll jag strävar. Och samtidigt – det här är bara ett liv i parentes. Jag vet. Vi ska tillbaka till Finland, Österbotten, Jakobstad. Till våra mänskor, till de täta nätverken, till byabutiken och fritidsintressen och ett andligt hem på eget modersmål. Och visst, också till bruset. Även om jag önskar och hoppas att det liv vi lever nu ger oss redskap att hantera det på ett annat sätt, filtrera det på ett annat sätt.

Den här hösten. Jag tänker att det är en liten återgång till ett mera vanligt liv med flera mänskor. Flera samtal. Flera möten. En sakta övergång från livet i parentes till livet efter parentesen.

Guds omsorg övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna skriva mycket, mycket om allt det fina som missionärslivet gett oss, men sammanfattar det så här:

Inte en stund har varit bortkastad.

Inte en stund har varit meningslös.

Det är liv och liv i överflöd.

Det är bägare som flödar över.

Att det blev så rikt i tystnaden, det förundrar mig.

Att stillheten kunde innehålla så mycket.

 

 

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s