Ett botten

Det finns ett botten under mitt botten, så lyder insikten som befriar mig från det självförakt som så lätt får fäste när jag tänker på lågvattenmärken i mitt föräldraskap.

Amanda har tydligen haft ett lågvattenmärke i sitt. Man känner sig så pissig. Vi är ju ganska många som varit där, de flesta av oss, om vi ska vara riktigt ärliga, alla. Jag är medveten om att våra lågvattenmärken är olika låga, att vissa lågvattenmärken, lågvattenmönster, blir sår och ärr och lämnar spår som är svåra att bli av med. När vi pratar om att misslyckas som förälder kan det betyda så mycket. Men de flesta av oss ligger väl någonstans där i mitten (därmed inte sagt att inte vi också behöver proffshjälp ibland)? Vi får till det hyfsat inom vissa områden, och misslyckas i olika grader inom andra. Ibland förundras jag över att den Gud som skapat oss, som är medvetna om att vi är stoft, anförtror oss små liv. Hur vågar han?

Jag vill ge våra barn mitt bästa jag. (Det går bra ibland, inte så bra jämt. Det finns en orsak till att vi har en familjekampanj den här veckan som heter ”Visa varandra kärlek”.) I tio år har jag varit mamma, och tio år dröjde det innan insikten kom som befriade mig från självföraktet över att misslyckas och inte nå dit jag strävar. Det är ju barnens liv, deras välmående, deras uppfattning om Gud, om kärlek, om nåd och rättvisa som hänger i luften.

Det finns ett botten under mitt botten. Det finns en hand som fångar upp när jag inte håller, när mitt föräldraskap misslyckas. Jag är inte ensam i mitt föräldraskap. Mina barn är barn till den som skapat dem. Den här insikten sänker inte mina ideal, men de sänker min känsla av misslyckande. Man ska sikta högt när det gäller ens barns uppväxt. Man ska bita ihop, vara kreativ, töja sig till bristningsgränsen, försöka och pröva alla medel som står till buds för att nå dit man strävar, man ska överösa dem med kärlek och vackra ord om vem de är i mina ögon, i Guds ögon.

Men när man faller från sina höga ideal, då behöver man veta att det finns ett botten under ens eget lågvattenmärke. Och att den samma hand som tar emot mina barn när jag själv misslyckas, den tar emot mig när jag faller från mina höga ideal.

DSCN8022

Han älskar mig, de älskar mig. Trots att jag inte alltid når dit jag strävar. Det är nåd.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s