Sånt jag oroade mig för

När vi förberedde oss för en flytt till Kenya, skulle dra upp barnen ur den österbottniska myllan och plantera dem i en helt annan jordmån, kändes det viktigt att de en dag skulle kunna återvända och inte känna sig helt utanför.

Rent konkret funderade jag till exempel på det här med simning. I Finland lär ju barnen sig simma vartefter. Vattenvana får de ju i tidig ålder, åtminstone om man bor på västkusten som vi gör med havet och fina sandstränder nära. Simhallsbesök på vintern, simskola på sommaren. Och så lär de sig. De allra flesta lär sig simma rätt tidigt.

Jaha.

Och om ens barn tillbringat de där åren i halvöken då, och återvänder till Finland utan att kunna simma? Alls? Om Alfons alla 11-åriga kompisar hoppar från 5 meter och han fortfarande håller på med simpuffar? Hur skulle det kännas?

Tänkte jag och oroade mig lite.

Ha!

Det ordnade sig fint. Redan under vår första period som missionärsfamilj, då när vi bodde i västra Kenya och lärde oss kiswahili, fanns det en praktikant på stationen. Hon råkade vara simlärare. Och vi råkade ha tillgång till en simbassäng på helgerna. Vi åkte iväg ett par veckoslut, och innan vi kom tillbaka till Maralal och halvöken kunde Alfons simma.

Ha!

Sedan dess har de simmat några gånger, sporadiskt, lite här och där. De fick några intensiva simdagar vid kusten under personalkonferensen då mamma och pappa var här. Ett par gånger har de simmat i en uppvärmd pool i Nairobi. Någon gång i kalla pooler runtom i landet. Och nu igen fem dagars simning vid kusten. Många timmar, varje dag.

Numera simmar både Alfons och Oliver. Och Vincent, han lärde sig dyka idag. Numera är jag inte orolig. Jag är tacksam och glad över att Guds omsorg verkligen är faderlig. Som en förälders. Ibland räcker det med att jag ser en av sönernas blick för att veta att det finns något som oroar dem. I min blick fanns ett stråk av oro för att våra barn skulle känna sig utanför när vi kommer tillbaka. Det stråket gick inte vår himmelska pappa förbi.

DSCN8194

Tänker jag när jag ser dem simma, leka, dyka och plaska i vatten.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sånt jag oroade mig för

  1. Marianne Asplund skriver:

    Underbart!

  2. Carolina skriver:

    Oj vad roligt, blir helt varm i hjärtat av det du skriver 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s