Arvet

– Mamma, kan jag få ärva ditt recepthäfte när du dör? frågar han med allvarliga ögon. För allvarlig, det är han. Att ens mamma ska dö någon gång, det är ingenting att ta lätt på. Och det gör han inte. Men han funderar kanske på det lite ibland, och så ställer han den där frågan. Om mitt recepthäfte.

Bland alla de saker som finns i vår ägo så önskar han sig mitt recepthäfte när jag inte längre finns. Det är ju inte så att vi har skattkistor med ädelstenar, men ett recepthäfte? Inte min vigselring i vitt guld? Inte böckerna eller de två tavlor vi äger?

Recepthäftet är ett limegrönt anteckningsblock med rutigt papper. Det är indelat i några sektioner: bröd, mat, kakor. Jag har försökt lämna några tomma blad mellan, för att kunna fylla i vartefter. Det är rätt ostrukturerat, ganska klottigt med text som flutit ut och blivit oläsbar, absolut inte komplett, och inte estetiskt tilltalande. Alls. Och ändå, i hans ögon, något av det mest värdefulla vi äger.

– Då kan jag koka den mat som du brukar koka, och när jag dör, då kan jag ge den vidare till mina barn, då går det från dig till mig och från mig till dem, säger han. Om han känt till ordet generationer skulle han ha använt det.

Och jag tänker så här: jag ska skriva ner instruktionerna till varje litet havrekex jag någonsin gjort, och dessutom situationerna där vi ätit dem. Jag ska beskriva stöket kring matbordet, någon som jämt är hungrig, en miljonte påminnelse om att tvätta händer, irritation och sång och stök och hunger. Tillsammans. Och så plötsligt någon som tystnar när munnen fylls av något som smakade väl, eller en allmän nivåhöjning när blodsockret stiger. Jag ska ge dig våra måltider så att du kan ge dem vidare. Om du vill.

Man kan skapa familjeminnen på tusen olika sätt. Vissa familjer tältar tillsammans. Andra har en häst. Någon kör motocross eller kryper upp i soffor och läser böcker. Hemma hos oss verkar maten spela en central roll. Inte för att den jämt är extraordinär, och definitivt inte för att stämningen alltid (eller ens ofta) är mysig – men för att den gör oss så gott. Det gör oss gott att tvätta händerna och sätta oss ner. Det gör oss gott att tvinga ljudnivån att sjunka. Det gör oss gott att få äta när vi är hungriga.

DSCN6477

DSCN6695

DSCN6426

IMGP8203

Och det gör oss gott att få göra det tillsammans.

(Det tycker jag tydligen trots att jag för bara ett par dagar sedan tog min tallrik och gick ut, på grund av långvarigt, överdrivet, destruktivt gnäll. Det gick bra så med).

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Arvet

  1. Marianne Asplund skriver:

    Underbart 😘😘😘😘😘

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s