När alla bitar plötsligt ligger rätt

Det är i gränslandet mellan dag och kväll. Jag vet inte riktigt vad som händer, men plötsligt stillar det sig hemma hos oss. Det är inget märkvärdigt, men om vår kväll skulle beskrivas i noter skulle pianisten uppmanas att spela stycket adagio. I lugnt och långsamt tempo. Det är efter en tidig middag, när alla äntligen är mätta och blodsockret börjar stiga, som det svänger. Gnäll avtar, tålamodet stärks, det blir… adagio.

Jag plockar undan i vardagsrummet, torkar bordet, kastar gamla teckningar och bråte i papperskorgen och gör lite helgfint. Jag tänder både ljus, stormlyktan och stjärnan som ännu hänger i fönstret från i jul och tillsammans bildar de ett vackert och mjukt sken. Ove och killarna går för att bada bastu, jag är för förkyld och stannar hemma, diskar istället undan och vet att den gesten är den bästa kärleksförklaring jag kan ge den man jag lever med. Det är ju han som jämt diskar.

Och plötsligt känns allt så rätt. Fredagskväll, alla är mätta och glada. Jag är alldeles varm i magen och skulle inte byta bort den här trånga lägenheten, den här kvällen mot något annat i hela världen.

DSCN8000

DSCN8001

Jag påminns om ett avsnitt jag nyligen hörde ur Mammapolis podcast (den med Maria Sundblom Lundberg och Sandra Helsing) där de diskuterade olika hus de bott i, vilka som var bäst respektive värst. En av dem mindes boende i en sunkig studentkorridor med glädje. Så är det ju. Lycka och välmående sitter ju inte i de väggar vi omger oss med.

Om vi med lycka menar välmående, förnöjd och glad så menar jag att vi är lyckliga här. Inte jämt stormande överlyckliga, men i grund och botten lyckliga. Också fast vårt vardagsrum egentligen är alldeles för litet. Kanske just därför?

Jag tar det inte för givet.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s