Så kan det också gå

lyckliga vi

Vi ligger i sängen när det knackar på dörren. Eftersom Vincent sitter i soffan alldeles intill ytterdörren och spelar ut sin skärmtid, ber jag honom agera:

– Vincent, kan du öppna dörren?

– Nej, säger han. Han spelar ju på plattan och är hemskt upptagen.

– Kan du säga karibu? frågar Ove.

– Kaliiibu, säger han (utan desto större inlevelse) som egentligen kan säga r men som av vanans makt så ofta inte gör det.

Ingen kommer in.

– Jag sa kaliibu men inget händel, rapporterar han i förbigående utan att för en sekund blicka upp från plattan och ut genom det fönster som kunde berätta för honom vem som står en meter ifrån honom på utsidan av dörren och vill oss något.

Jag tänker så här: om det skulle ha varit någon av hans äldre syskon i samma ålder skulle jag kanske blivit irriterad. Men han är ju vår minsta och nästan allt han gör är gulligt. Så vi skrattar jag och Ove och känner oss mest roade.

 

 

 

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s