Jag ligger på vår säng och fördriver lite tid på min dator. Barnen gör ut sina speltider turvist, Alfons pratar med ngoto Saruni.

– What has happened on your toe? frågar han.

– Nothing, säger hon.

– But there! I think it comes from your shoe, säger han.

De har ett vardagligt, trevligt småprat.

Hon är på väg hem och sitter i vår soffa. Som vanligt smörjer hon in sig i den hudkräm jag kommit att förknippa med henne. Den doften vittnar om torra händer efter klädtvättning och diskning, om avslutad arbetsdag, om hennes rosa- och svartrutig kavaj på soffhörnet.

– Ngoto Alfons, le sere, säger hon. Ninaweza kubeba unga?

– Le sere, ngoto Saruni. På återseende. Jodå, varsågod, du får gärna ta hem mjölet (som visade sig innehålla märkliga trådar och maskar. Istället för att kasta bort tar hon hem det till sig och ger åt hönorna).

Så går hon hem, kvinnan som är min vän, vår hushållerska, prästens fru och den person Vincent väntar på om morgnarna. Viktig. Hon är viktig för oss.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Barn och fostran, Vardag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s