En kväll då allt är väl

Det blev en guldkantad afton, efter en allt annat än guldkantad dag. Hur kan en dag innehålla så mycket?

Det var bara jag, Oliver och Vincent. (Jag kan njuta så enormt av stunder där vi delar på oss, och alla får lite mera plats). Ove är ute för tredje kvällen i rad och visar Jesusfilmen. Ikväll fick Alfons följa med. Han längtade efter ”att jag och pappa ska resa någonstans”. Han njuter av att ibland vara ensam, och göra saker på sina villkor utan att behöva ta hänsyn till en eller två småbröder.

Oliver och Vincent lekte i sandhopen tills de egentligen var för trötta, och det höll på att bli mörkt. Sedan pysslade de. Det händer inte så ofta. Och att iaktta en fyraåring som med allt allvar han har i kroppen försöka styra tuschpennans streck, det är välgörande. Han var så stolt. ”Titta, mamma, vad jag kan!”. Och så använder han så roliga uttryck. ”Egentligen”, säger han, eller ”verkligen”. Det där r:et som i velkligheten egentligen oftast blil ett l. Men han övar.

Jag lägger mig i Vincents säng när han ska nattas. För att han vill det. Jag har inte bråttom någonstans, det finns inget bråttom. Vi ligger nära, pratar, ber och sjunger och jag njuter av han ännu är rätt liten.

Så stiger jag upp och går till Oliver som fortsättningsvis pysslar. Vi tittar lite i hans målarbok, jag borstar hans tänder, vi gör ett undantag och han äter en morot och en passionsfrukt efter vi borstat klart. För att han ”inte ska bli så hungrig då han går och lägger sig” och så vill han ha lite vitaminer i sig. Under tiden han äter ritar jag av honom. Det blir inte speciellt bra, men jag märker att han njuter av att bli sedd på riktigt, avritad. Jag struntar i att borsta tänderna en gång till. Så lägger han sig med huvudet i min famn, och delar djupa tankar. Och jag har all tid att lyssna, och det finns ingen som avbryter oss. Ingen storebror som söker borttappade glasögon, ingen lillebror som plötsligt ilsknar till av att behöva vänta på sin tur. Så vi pratar lite, ber tillsammans, sjunger och går till hans säng. ”Kan du krypa upp till mig en stund?”, frågar han. Så är vi två som värmer upp hans kyliga säng, och kryper ihop under täcket. Jag skrattar till när jag tänker på något lustigt.

Det blev en guldkantsafton efter en allt annat än guldkantad dag. Och det gör min tacksamhet så mycket större. Tänk att vi fick en sådan här kväll. Tänk att jag kunde vara en sådan här mamma.

Det är nåd, och jag vet det. Så jag säger tack.

DSCN6337

DSCN3792

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En kväll då allt är väl

  1. Marianne Asplund skriver:

    Men tjäla, tjäla Vincent. Och Oliver med de mjuka kinderna. Saknar dem! Och dig! Och er alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s