Ett liv utan stress. Går det?

Det är när jag läser texter som den här, eller har kontakt med kompisar på hemmaplan och hör hur mycket de har på gång, eller får veta att någon blivit sjukskriven på grund av utmattning som jag lägger märke till det: vi är inte stressade. Alls.

Är det möjligt att leva ett stressfritt liv?

Jag minns ju hur det kunde kännas i Finland, när musklerna var spända och man andades ytligt och förskräckt tittade på klockan när man stod i en kassakö och kände pulsen skena, för att allt var minutprogram, åtminstone i perioder, och hur saker och ting (som egentligen var roliga) bara checkades av i ett flöde av så oerhört många andra saker och ting.

Är det möjligt att leva ett stressfritt liv?

Jag vet inte om det går i Finland, i Europa. Jag vet inte. Vi är så insnärjda i tidtabeller och åtaganden att vi glömmer bort livet. Det är så fullt upp, håhhå, något varje dag, och barnens alla fritidsaktiviteter och man måste ju ta chansen när det dyker upp en tjänst för man vet ju aldrig. Och så vidare.

Går det?

Jag tror att det går, men jag tror också att det kräver en enormt kraftig broms, en medvetenheten i valet av vad som skrivs upp i almanackan. Man måste vilja det mer än mycket annat. Man måste göra medvetna beslut att hålla kvällar lediga, att åka bort något veckoslut, att delegera städningen till städfirma, att kanske aldrig få en tjänst och kanske inte kunna semestra dyrt. Det är kanske något sådant som krävs, tänker jag, och vet att det ändå kanske inte lyckas när så många runtom rusar i så hög hastighet.

Men går det?

Jo, det går. Vi lever det livet nu. Det är månader sedan jag var stressad, och pulsen går inte upp av andra orsaker än fysisk träning. Vi lever ett litet liv, ett snällt liv. Snällt mot oss själva och därför kanske också snällt mot andra. Vi blir snälla mot andra när vi är utvilade. Det är mycket tid tillsammans, så gott som alla kvällar lediga, eftermiddagsvila och hemlagad mat. Det är böcker, väldigt lite stimulans från nöjesbranschen och en kultur där ingen någonsin klagar över sina kroppar. Det är ett liv utan helfigursspegel, utan våg, nästan utan brus.

”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”, menar Bibeln*. I det ljuset blir våra överfulla kalendrar ännu mer skrämmande, tycker jag. Vad händer med oss om vi är alldeles för upptagna alldeles för länge?

Vi behöver den där stillheten. Jag inser det allt mer när jag får ta del av en livsstil där stillhet finns, eller i alla fall tid. Och det är kanske just tiden som är en förutsättning för stillheten.

Det måste gå att leva sakta också i Finland. Det måste gå. Jag vill inte tillbaka till ytlig andning och spända muskler.

*Jesaja 30:15

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ett liv utan stress. Går det?

  1. Ping: Eller med andra ord. | Allt om familjeäventyret

  2. Camilla skriver:

    Enig! Jag märker också hur snällt livet är mot mig i Kokelv – efter ett år i Finland. Samtidigt som jag älskade att delta på allt –så oerhört svårt att begränsa sig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s