När jag var 17 år.

Våra föräldrar gjorde mycket för att vi inte skulle fastna i nikotinträsket. Det var liksom ganska vanligt där vi växte upp att folk rökte, snusade eller ägnade sig åt både och. Mamma och pappa lovade alla av oss fyra barn ett stipendium på 5 000 mark (japp, Finland har alltså haft en sådan valuta och vi som föddes 1982 levde liksom på den tiden) om vi kom oss ur högstadiet utan att testa på nikotin.

Det stipendiet betalade min flygbiljett till Seattle, USA sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet. Jag var sjutton år och flög för första gången. Jag bodde i en amerikansk familj. Mamma hade lärt känna Kathy, mamman i familjen, i Miami 1979. På den vägen var det. I familjen fanns en dotter bara ett år yngre än mig. (Fast hon hade som 16-åring körkort och egen bil). Den sommaren i den familjen gjorde stora intryck på mig. Hon, 16-åringen, gjorde stora intryck på mig.

Jag reste hem, och under årens lopp har vi haft sporadisk kontakt. Hennes julbrev har alltid varit efterlängtade. Ofta har jag tänkt på henne, ofta pratar jag med Ove om att besöka dem. Någon gång sedan, när vår tid i Kenya är över, när vi landat och ätit stekt halloumiost tills det står ut genom öronen på oss – då ska vi göra slag i saken och få ihop en resa dit.

Vi skulle älska. Barnen skulle älska, jag vet att de skulle.

Och facebook. Ikväll älskar jag facebook, som gav mig och den där kvinnan som finns i mitt liv på distans möjlighet att prata med varandra, lite extra. Jag fick dela hennes förmiddag och lite av hennes liv. Jag fick berätta lite om vårt här i Kenya.

Och så blev världen lite mindre. Igen.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till När jag var 17 år.

  1. Åh, världen, världen. Det är så fint att man kan mötas fast man bor långt ifrån varandra. Fin berättelse!

  2. Marianne Asplund skriver:

    Wow, du har talat med Annie. Det var roligt att höra!

    • kvintettfamilj skriver:

      Ja! Vi skrev åt varandra på facebook chatten, och så prövade jag att ringa upp henne. Och så svarade hon!!! Vi hade så mycket att säga trots att det är många, många år sedan vi pratats vid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s