En kulturell djupdykning.

– Mamma Alfons, kom! Vi går in här, säger en av kvinnorna och pekar på en hydda. Ingången är inte ens nästan i ståhöjd och vi viker oss dubbelt för att rymmas. Så kommer vi in i en trång korridor, kanske en meter lång, och småningom in i det enda rum som hyddan består av. Det är rökigt och trångt. I rummet finns en eld, en upphöjd sovplats med hudar och kanske någon madrass. Men det finns inte mycket svängrum.

Jag är fascinerad av byggnadstekniken. En hydda byggs på en dag, får jag veta. Att det är kvinnorna som bygger dem känner jag till från tidigare. Konstruktionen är enkel men fungerande. Träpinnar fästs och bildar en stomme för väggar och tak. Väggarna (och ibland också taket) tätas med jord, vatten och kodynga och som tak fungerar en presenning. Här och där finns hål i väggarna. De behövs för att leda ut röken och släppa in ljus.

Vi befinner oss i en traditionell samburumiljö. Men ändå inte. Området som vi besöker ligger kanske 8 kilometer utanför Maralal och består av ett fyrtiotal hyddor som byggts upp för bara några veckor sedan. Det har blivit dags för en omfattande ceremoni, och mänskor har flyttat tillsammans i den här temporära byn för att fira den. De som kommit hit är familjer med män tillhörande en viss åldersklass. En åldersklass består av alla de män som omskärs samtidigt. Omskärelsen sker vid stora ceremonier vart fjortonde år. Nu ska en åldersklass stängas. När pojkarna omskärs blir de småningom krigare. Nu är det dags för en åldersklass krigare att flyttas upp bland de äldste. Deras krigartid är över, det kommer att finnas en ny åldersklass krigare. Under en tid kan två olika åldersklasser vara krigare samtidigt, men småningom flyttas den övre upp till de äldste.

I mitten av byn finns en eld. Det är de äldstes eld. Där får bara de äldsta männen sitta. De kallar det för altare. Det går inte att komma hit utan att beröras av stämningen och miljön. Vi får se något av den genuina samburukulturen framför våra ögon. Här är det de äldstes ord som råder. Jag försöker vara diskret med min kamera eftersom jag inte riktigt är säker på om hur de äldste skulle reagera.

Imorgon ska pojkarna och männen genomgå en ceremoni för att rena sig inför den stora ceremonin där åldersklassen stängs. Då får inga besökare finnas på området. Det finns en spänning mellan det traditionella och det kristna, det märker vi. Under den stora ceremonin slaktar varje hydda ett eget djur som offer. Vi hör ibland kristna samburuer diskutera de olika ceremonierna. Också då man gifter sig slaktas ett djur, en oxe. Det är själva vigselbeviset. Men det står också för något annat. Det är ett offer, och en ceremoni med många tabun och föreskrifter. Krigarna får inte äta av köttet, då blir de galna. I kristna sammanhang försöker man nu ta bort de hedniska inslag som finns i ceremonierna, utan att behöva ta bort ceremonierna. Låt samburuerna fortsätta slakta en oxe vid vigslar, men inte som ett offer, tänker man.

Vi har besökt tre olika hyddor och samlats på den öppna platsen i mitten, där den heliga elden brinner. Några av de äldste har kommit från ett möte och satt sig där, en av dem blåser i ett horn för att sammankalla alla. Det dröjer en stund, men småningom samlas de.

Vi är här för att visa Jesusfilmen på samburu. Förra söndagen besökte prästen Silas och Ove de här mänskorna och fick tillåtelse att komma in och visa filmen. Faktum är att de inbjöds att komma och visa den idag igen, och vi fick tillåtelse att följa med. Nu har det tyvärr börjat regna, och Ove som är rädd om utrustningen säger att vi inte kan visa den om det ens kommer några droppar. Projektor, dator, generator och högtalare kan inte ersättas så lätt om de förstörs. Men vi kanske vill komma tillbaka imorgon? Eller kvällen därpå? Det pratas och diskuteras, och bestäms att vi försöker på nytt en annan kväll. Då kommer en man fram till oss och frågar om en sjuk kvinna kan få rum i bilen? Hon är gravid, har varit sjuk i flera dagar och behöver sjukhusvård. Vi packar om oss i bilarna så att hon och hennes man får rum. Två unga män som kom dit med oss får gå hem. Strax innan vi far iväg samlas krigarna framför de äldste och börjar sjunga och dansa. De hoppar högt upp i luften.

– Mamma Alfons, vill du också dansa? frågar prästen mig. Kvinnor är välkomna, och faktum är att Ove är i rätt åldersgrupp. Skulle han vara samburu skulle han tillhöra den åldersgrupp som nu flyttas upp. Något inom mig vill. Men jag fegar ur och ställer mig ganska långt ifrån och betraktar det som händer. Jag har, för första gången, sett alla åldersgrupper samspela och jag har blivit så mycket rikare. Trots att jag inte vågade gå fram och dansa.

 DSCN4849

Alfons och Oliver följer intresserade med det som händer mellan hyddorna. Foto: Eva Gädda

DSCN4873

DSCN4877

Prästen Silas går fram till kvinnorna som slagit sig ner på den öppna platsen, och läser åt dem ur Guds ord. Till vår glädje finns nu en hel del böcker från Nya testamentet på samburu som kan användas! Foto: Eva Gädda

DSCN4886

”Watoto ni watoto”, säger prästens fru, ngoto Saruni, till mig. Barn är barn. Och både barn från Finland och från Kenya tycker om att klättra i träd. Foto: Eva Gädda
DSCN4858Det är inte bara mänskorna som flyttar tillsammans vid ett sådant här tillfälle, också boskapen tas med! Foto: Eva Gädda

DSCN4887

När det börjar regna sätter vi oss i bilen. En del av de äldste går in i en hydda alldeles framför bilen, och jag tar lite försiktigt några foton. Foto: Eva Gädda
Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till En kulturell djupdykning.

  1. Helena skriver:

    Spännande…hur gick det sedan? Fick ni åka tillbaka och visa filmen? Känns som om man skulle vara lite otrygg att vistas där, vet inte varför det känns så…kanske för att allt är så ovant och främmande. Hur känner ni det? Mvh Helena

    • kvintettfamilj skriver:

      När Ove och prästen förde hem kvinnan och hennes man från sjukhuset så hade det faktiskt slutat regna, och de kunde stanna och visa den! Jag tror inte att det är otryggt. Men tänk om några främlingar plötsligt dök upp på ett bröllop, eller på ett familjeläger i Finland. Vi skulle kanske tycka att de kom in och avbröt något vi höll på med? Eller åtminstone förvänta oss att de beter sig så som det anstår det tillfället?

  2. Anna skriver:

    Då jag läser det du skriver så inser jag hur svårt det är att förändra synen på ritualer och offrande. Jag har läst en del böcker om kvinnorna i bl.a. afrika och omskärelse av dem. Hur är det, blir flickorna också omskurna bland Samburufolket?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s