Ett märkligt och ändå helt vanligt dygn.

Vi har haft ett sådant märkligt dygn att jag inte riktigt hunnit med. Allt var så annorlunda igår, på något vis.

Ove har haft feber och märklig huvudvärk sedan natten till måndag. Äh, det är väl någon helt vanlig förkylning, tänkte jag. Ett tag. Men när febern och symptomen inte försvann på några dagar började jag googla. Virusorsakad hjärnhinneinflammation, malaria eller tyfoidfeber kunde det till exempel vara. Men enligt blodprov hade han varken tyfoidfeber eller malaria. Hjärnhinneinflammationen vet jag inte om kan testas här, tror inte det. Det var ju bra att proven visade negativt, men han hade fortfarande oförklarlig feber och värk och ingen medicin.

Hur som helst.

Eftersom Ove var sjuk så körde jag oss runt igår och for sedan ensam in till staden. Det har jag nog gjort ibland, men inte ofta. Kanske aldrig helt ensam som jag gjorde igår. Jag kände mig riktigt upprymd och ganska tuff.

På två av klinikerna var labbassistenterna på semester, så vi hänvisades bara vidare. Till sist till ett ställe som jag inte hade någon aning om var var. Så ”läkaren” hoppade in i vår bil kom med oss dit, varpå Ove steg ur och jag och Vincent förde tillbaka läkaren till hans arbetsplats. Det skulle ju aldrig hända i Finland, tänkte jag, att en läkare agerar guide. De flesta skulle ju inte ha tid, de andra kanske inte ens komma på tanken att erbjuda sig.

Väl hemma fick vi besök av en ung tysk kvinna som adopterats in av en samburufamilj. Hon berättade att hon ibland sover över i en manyatta (traditionell samburuhydda) och att hon skött om samburufarmoderns får. Att som ensamstående bo i en familj måste ge unika kulturella erfarenheter föreställer jag mig.

Så blev det natt och jag var trött. Vincent också, men han hade jämmerlig benvärk och grät klockan 12, 2, 4 och tog morgon 6. Jag har masserat ben och gett värkmedicin hela natten känns det som. Och jag inser hur länge sedan vi haft (har vi egentligen någonsin?) vaknätter. Jag steg upp tidigt, åt morgonmål och for och sova igen en stund. Steg upp 08:55, färdigklädd, och gick de fem metrarna till skolbyggnaden och ringde i skolklockan.

Vi hade bland annat musik och lyssnade på finsk folkmusik. Jag hade kanske inte förväntat mig att Oliver skulle älska Säkkijärven polkka som han gjorde, men det gladde mig. Han älskade. Jag hade lite mer distans. Han hade förmodligen roligare.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s