Vi som har ett kenyanskt hem.

Vi är hemma. Numera känns det på alla vis rätt att kalla vår radhuslägenhet i Maralal för hemma. Det är vårt hem. Och när ngoto Saruni knackade på dörren i morse utbröt jubelrop. Vi hör ihop med henne. Hon är en del av vår tillvaro här.

Det känns så annorlunda att vara här nu jämfört med för en vecka sedan. Då hade vi varit i Maralal fem månader i ett svep och var redo för nya impulser och storstadspuls. Nu när vi fått allt det är det så skönt att vara här igen. Variation gör gott.

Av semestern återstår ungefär två rejäla veckor. Jag ser fram emot att läsa, springa, umgås med Ove och barnen och fundera på vad jag ska använda de två mozzarellaostarna, kronärtskockorna, rädisorna och sellerin till. Det ska i alla fall bli något kulinariskt stort.

Jag kände mig för övrigt väldigt innovativ igår när jag kom på att vi kunde transportera vår nya målning upptejpad i biltaket. Det fungerade förvånansvärt bra. Den skumpiga vägen krävde bara att vi tyngde fast tejpen tillbaka några gånger.

DSCN4001

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s