En lock.

Han är så bestämd.

Jag har sökt efter en öppning, väntat förgäves på en spricka. Men han är orubblig.

– Kanske man skulle kunna klippa den lite kortare? undrar jag.

– Nej, svarar han.

– Kan vi trimma den lite i alla fall?

– Nej.

– Men..

– NEJ.

– Kanske..?

– NEJ, NEJ, NEJ. Jag ska ha den kvar. Du rör den inte.

– Jaha, okej.

– Den här locken är en del av mig, en del av min kropp!

Då backar jag. Det är helt klart viktigare för honom att behålla locken än det är för mig att få kapa av den (även om det kliar i fingrarna). I princip är jag helt på det klara med att barnen ska få välja själva så länge det är inom rimliga gränser (ingen pyjamas till skolan, hela och rena kläder o.s.v.), men den där principen är också väldigt mycket lättare att ha när barnen och jag vill samma sak.

Allt han vill är att få ha sin lock ifred. Vi har nästan aldrig tjafsat om kläder (förutom en kort period när han, märkligt nog, ville använda bekväma välsittande byxor). Han tycker att sneakers är snygga, men äger inga.

Allt han vill är att få ha sin lock ifred.

Så han får.

Annonser