Om att bli till.

Vi blir till i mötet med andra. Så påstod redan de sociala identitetsteorier som jag plöjde igenom när jag skrev min gradu för hundra år sedan. Jag höll med dem då och jag håller med dem nu.

Vi blir till i mötet med andra.

Jag är en mänskojunkie som går igång på förtroliga samtal där det finns så mycket kärleken och så högt till tak att man inte försöker briljera med ett vaket intellekt eller en lyckad ytputs. Jag samlar på fina stunder, på vackra möten. Jag vill dit i mina relationer. Också de allra kortaste möten blir mer intressanta om det gås under ytan någon liten stund emellan. Och trots att jag uppskattar tid på egen hand allt mer, trots att jag numera behöver den ensamtiden så förtvivlat, så väcks något i mig till liv när jag får möta en annan mänska.

Nå, hur går det med förtroligheten där i halvöken då? undrar du kanske.

Intressant fråga, tackar.

Det är inte helt smärtfritt, men det går. Det finns tankar jag i vanliga fall hemma i Finland skulle ha pratat igenom både en och tolv gånger tillsammans med någon av de som står mig nära. Det finns händelser och upplevelser jag gärna skulle dela med flera, och gärna med de som förstår mig väl och känner till min utgångspunkt och min tolkningsram.

Och ändå är det just hit vi kallades. Till ett annorlunda familjeliv, till en vardag där vi äter samtliga fem måltider tillsammans varje dag, varje vecka, varje månad. Till ett liv med lågt tempo och färre mänskomöten (om man jämför med vardagen i Finland vill säga, där jag har föräldrar, syskon, ingifta, svärföräldrar, släkten jag gifte mig in i, mormor, farmor, 19 mostrar/fastrar/farbröder/morbröder och alla deras respektive och så många kusiner att jag inte ens vet hur många vi är. Dessutom finns hemförsamling, vänner, arbetskollegor, före detta studiekompisar, grannar, barndomsbekanta. Ni fattar. Många sociala kontakter.)

Jag tror helt klart att vi blir till när vi möter andra. Men jag tror också att när mänskorna runtom oss blir färre, när livet skalas av och många av våra rum blir tomma, så skapas förutsättningar för något annat. För något nytt. Så trots att jag ibland kan känna av de där tomma rummen, trots att jag ibland skulle ge så mycket för att bara hänga i någon väninnas soffa och få kompismassage, trots att jag kan längta efter vår hemförsamling, mina syskon, deras fantastiska fruar, mina föräldrar, svärföräldrar och hela den släkt jag är ingift i – trots det kan jag ändå tycka att det är lite spännande att se vad de där tomma rummen kommer att fyllas med.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s