När jag tystnar.

Jag blir ju sällan tyst. Eller, det är inte riktigt sant. Låt mig säga så här: jag blir sällan tyst i en diskussion. Faktum är att jag med åren blivit tystare överlag. Jag trivs väldigt bra ensam nu för tiden. Men jag går fortfarande igång på en intressant diskussion. Oftast brukar jag veta vad jag tycker, så där spontant. Jag har inga svårigheter att ha en åsikt även om den inte jämt är genomtänkt eller djupt rotad. Men i de flesta frågor har jag en magkänsla för var någonstans jag ligger. I princip. Men även om jag kan ha en ganska stark åsikt, så förbehåller jag mig också rätten att ändra mig. Det händer titt som tätt.

Men det händer alltså att jag tystnar. Något i mig tystnade den där gången förra sommaren när någon frågade mig om jag har frid. Det tystnade inombords just så där som det borde göra ibland. De gångerna det tystnar svarar jag inte något klämkäckt eller tycker till för att få igång diskussionen. Tystnaden vill ärlighet, vill eftertänksamhet, vill äkthet.

Ah, de där stora frågorna, de där stora tankarna, de där smala stigarna. Livet.

Men efter den frågan har jag inte stannats upp på samma sätt förrän i förrgår när det damp ner ett mail i min inbox. Det var riktat till både mig och Ove. Vi ställdes frågor som krävde eftertanke. Och som jag tänkte efter, som vi pratade den kvällen. Det gick inte att värja sig. Frågorna gick rakt in, och satte igång något inombords som jag ännu inte vet var landar.

Tänk att ord har sådan stor betydelse, att något du säger eller frågar kan få en mänska (kanske till och med flera mänskor) att tystna.

Tystnad, stillhet, är mäktigt och lite skrämmande. Man vet ju aldrig riktigt i vad den där tystnaden slutar i, var den där stillheten placerar en.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s