Det är som det är.

Jag vet inte riktigt vad mina stora insikter som tonåring var. Jag minns inte. Kanske de inte var så många? Kanske högstadiemiljön, kompiskretsarna och förändringarna i utseendet var mer än väl att hantera. Förmodligen.

Jag tänker att åren mellan tjugo och trettio erbjöd desto fler. Massor, faktiskt. Jag läste böcker och fick aha-upplevelser som inte nått fram innan. Saker jag vetat i huvudet blev plötsligt sanningar och verklighet. Tankar gick från huvudet ner till hjärtat. Jag rotades, äntligen. Efter att ryggsäckar tömts, bagage gåtts igenom och livsångesten sakta lagt sig så sjönk saker och ting ner. Där de skulle vara. Jag brann för så mycket, jag ville så mycket, livet var så rikt. Under åren mellan tjugo och trettio gifte jag mig, fick en examen, arbetade och födde tre barn. Och trots att alla de yttre omständigheterna i mitt liv förändrades så påstår jag ändå att den största förändringen skedde inombords.

Nu lever jag ett liv efter trettio. Vi pratade om det, Ove och jag, bara för någon kväll sedan. Vi tror att det allra största som hände oss mellan trettio och fyrtio var att vi bodde en del av de åren utomlands. Att vi byggde vårt eget hem i Jakobstad innan vi flyttade utomlands tillhör också de stora yttre omständigheternas förändring. Och inombords? Jag vet inte vad jag svarar om 7 år när jag fyller 40, men om jag ger mitt svar som 33-åring så blir det så här:

Det är som det är. Min allra största insikt hittills som trettionågonting är kanske att livet är som det är. Nej, allt är inte som jag skulle önskar att det vore. Nej, det handlar inte om att ge upp och passivt betraktar sitt liv från sidan om. Det handlar kanske mest om att på något plan kunna vila trots att allt inte är som det borde vara. Det finns många saker i mig själv och i min omgivning som jag gärna skulle ändra på. Men vissa saker går det inte att skynda på. De är som de är. Gud ser rakt in i mitt inre. Han ser min längtan efter helhet, efter att bli mindre självisk, få längre tålamod, kunna älska mera villkorslöst. Och alla andra önskningar, drömmar, rädslor och trötthet som finns inom mig. Och ändå är det så mycket av det jag vill som inte riktigt ligger i mina händer. Det är som det är, tills något ändrar. Gud vet. Jag tror att det min själ och allra innersta längtar efter är sådant Han vill ge. Men tills dess så är det ju som det är.

Det är som det är, och det är okej. Allt behöver inte ske genast. Genast är inte alltid bäst. Så svarar jag som trettiotre på frågan om en insikt jag fick som trettionågonting.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s