Nya sidor.

Att flytta utomlands till ett så annorlunda sammanhang än det vi varit vana vid är en av de mest berikande saker vi någonsin gjort som enskilda individer, som par och som familj. Vi lär oss så mycket nytt och ser nya sidor växa fram hos oss själva och varandra. Det slog mig plötsligt att Ove numera kindpussas världsvant med fransyskorna vi ibland umgås med. Kindpussar var inte en del av vår finländska vardag, men det är de numera. Vi är numera mänskor som kindpussas. Åtminstone ibland. Vi är också mänskor som står och klappar i händerna under lovsången i kyrkan. Vi är det därför att vårt sammanhang här är ett sådant och för att det är omöjligt att lovsjunga som kyrkfolket gör här utan att stå och klappa i händerna. Numera är vi också mänskor som ibland äter med händerna, som sällan ser på klockan, som har glömt hur det kändes att vara så stressad att man mår illa, som dricker varmt te med mycket socker och mjölk och vars kroppar har vant sig vid att köra på de gropigaste vägar en kan tänka sig.

Numera är vi allt det plus allt det vi var i Finland.

Vad gör det oss?

Jo, rikare. Bara, bara rikare.