Dagen när vi gjorde en Histrup.

Susanne Histrup skrev en gång ett inlägg i sin blogg som faktiskt gjorde intryck på mig. Ni kan läsa texten i sin helhet här, men i korthet handlar den om följande: familjen Histrup besöker restaurang någonstans i USA tillsammans med sina fyra barn, varpå en av de övriga gästerna imponeras så av barnens beteende vid matbordet att denne gentleman skickar en handskriven hälsning till Susanne där han ger henne en komplimang för hur barnen uppfört sig. Han uppmanar henne till och med att skriva en bok i ämnet.

Jag tycker inte att barnen behöver sitta alldeles stilla och prata med viskande, knappt hörbara stämmior – men inlägget gjorde intryck för att den Histrupska verkligheten är så fjärran från vår.

Jag minns att jag tänkte att jag aldrig i hela mitt liv kommer att få en sådan lapp som hon fick. Våra matsituationer är oftast inte ens nära på harmoniska (eller de kan vara det en stund, men i något skede ges någon vid matbordet ungefär hundra uppmaningar om att sluta leka, inte hälla mjölkglaset överfullt, smaka på något den inte vill smaka på, sitta och vänta tills alla andra är färdiga och så vidare i all evinnerlig evighet). Och även om vi ibland får till helt hyfsat lugna middagar är de ändå långt ifrån att kunna uppmärksammas som extra supermysiga.

Fast idag kunde vi ha fått en lapp för gott uppförande. Hela familjen. Vi råkade inte befinna oss på restaurang utan i vårt bönehus på sammankomst. Men med tanke på att vi gjorde high five efter en sammankomst för inte så länge sedan var det här tillfället som ljuv musik. Vi var en sådan glansbildsfamilj att det inte var klokt! Jag bara njöt. Allt fungerade, alla fungerade! Vincent somnade i min famn innan predikan och sov tills avslutningssångerna klingat ut. Oliver lade sig med huvudet i min famn och ville bli kliad. Där låg han och vilade och njöt tills han i något skede också somnade. Alfons ville sitta med kompisar, och kom tillbaka till oss ungefär vid halvtid.

Jag och Ove satt och lyssnade och njöt, och jag tänkte att nu gör vi en Histrup.

Idag skrev vår familj historia. Harmonihistoria.

Fast om någon har tips på hur man tränar en familj i konsten att umgås kring middagsbordet så är jag idel öra.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Dagen när vi gjorde en Histrup.

  1. Susanne Histrup skriver:

    Hej, Hittade din blogg nu och ditt trevliga inlägg om mig! Stort tack! Kram Susanne Histrup

    • kvintettfamilj skriver:

      Hej Susanne! Vad roligt att du tog dig tid att kommentera här. Jo, jag fascineras av dina kombinationer av neon och matglädjen! Och jag är så glad för er skull att ni (åtminstone ibland) får äta lugna restaurangmåltider. Kram, Eva

  2. kvintettfamilj skriver:

    Och när jag nu ändå har dig här, Susanne – kan du inte berätta lite mer om era familjemiddagar? Hur får man fyra barn att vara harmoniska på restaurang?

  3. Ping: Kvintettfamiljen funderar på måltidsharmoni. | We are all miracles

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s