Som att med förbundna ögon försöka säga något om vad en elefant är.

Jag är egentligen inte tillräckligt skärpt för att skriva det här inlägget just nu. Jag har huvudvärk och är sur på mig själv för att jag äter alldeles för mycket socker. Dessutom är jag trött och fryser. Men eftersom jag drog igång en diskussion om dagis igår så vill jag fortsätta på temat. Jag funderade på vad Amanda skrev. Jag tänkte på varför vi tycker olika och på hur vi ska förstå varandra bättre.

Kan det vara så enkelt att vi poängterar olika saker i vårt föräldraskap? Du har kanske hört historien om hur det gick när ett antal mänskor med förbundna ögon skulle svara på frågan ”vad är en elefant?” bara genom att känna sig fram? Den som håller i svansen kommer att påstå att elefanten är lång och smal. Den som håller sina händer runt elefantens snabel kommer att säga att en elefant är lång, tjock och ihålig. Den som känner på elefantens ben kommer att beskriva elefanten som robust och stark. Ingen av dem har ju fel, men ingen av dem har helhetsbilden heller.

elephant-and-human1

Kanske föräldraskap också är en gigantisk elefant som beskrivs olika beroende på var vi står. Alla ser det från sitt håll och eftersom vi alla utgår från vår egen verklighetsuppfattning så kommer vi att poängtera det vi har för ögonen. Trots att vi kanske inte vill så blir vi snäva, just för att vi alla utgår från vår egen horisont.

Jag minns när jag och några vänner diskuterade skolmiljön och hur det plötsligt gick upp för mig att vi verkligen tyckte att olika saker var viktiga. Hon som tänkt till gällande matfrågor fokuserade på skolmaten. Jag som alltid fokuserar på relationer och våra innersta inre fokuserade på det. Skolmaten är inte oviktig för mig heller, men definitivt av sekundär betydelse. Skulle hon och jag fått 1000 € var att spendera på elevernas bästa hade vi definitivt spenderat dem olika. Ändå påstår jag att vi båda två ville eleverna väl. Vi skulle bara ha agerat utifrån det som låg oss nära hjärtat.

Den pedagogiskt lagda och intresserade kommer kanske att poängtera lärandet.

Den matlagningsglada fokuserar kanske på matsituationer och näringsinnehåll.

Idrottaren tycker kanske att lek, rörelse och idrott är extra viktigt.

Filosofen kommer kanske att fundera mest på lärandets vara.

En mormorsmormorsmor skulle kanske glädjas åt att finländska flickor också nuförtiden får en lång utbildning.

Den som vill kombinera jobb och barn kommer att försöka få de två sakerna att gå ihop och hitta kreativa lösningar.

Och jag då?

Jag som var alldeles för duktig och alldeles för hård mot mig själv alldeles för länge vill lyfta fram det mjuka livet. Det lilla livet. Och jag kommer utgående från mina egna erfarenheter att prata varmt för att barn inte ska behöva för mycket för snabbt. Det är väl därför jag tycker som jag tycker i dagisfrågan, tror jag. Jag vill att barn ska få växa upp långsamt och sakta. Den insikten ger mig plötsligt större förståelse för att andra tycker annorlunda. Alla andra har kanske inte varit alldeles för duktiga och hårda mot sig själva alldeles för länge.

Min bild av elefanten är också sann. Men den är knappast en helhetsbeskrivning.

 

 

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Som att med förbundna ögon försöka säga något om vad en elefant är.

  1. Cajsa skriver:

    Du skriver så intressant. Jag har också varit en av dem som varit för duktiga och för hårda. Men kanske på ett annat vis. Nu när jag har barn får han vara i dagis, och vi föräldrar jobba. För att jag mår bra av att jobba, jag har ett trevligt jobb. För att jag är mer närvarande (iaf kvalitativt) hemma nu, gladare. Vilket jag hoppas också han märker. För att jag så otrivs med att ständigt göra husliga saker (o har lättare att släppa en sån prestationsångest nu, lättare att låta det vara råddigt och steka fiskpinnar). Men visst, heltidsjobb ÄR rätt mycket, och den dag jag är övertrött hemma hoppas jag att jag/vi vågar tänka om.Jobbet är nog fortfarande en stor del av min identitet- För mycket?ja det kan jag endast säga sett i backspegeln antar jag. Detta min del av ‘elefanten’, just nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s