Djup, yta och bloggkris.

Jag lever mitt liv med de ärligaste och mest äkta mänskor jag kan tänka mig. Vilken nåd och gåva är det inte att få sätta sig ner med sådana mänskor och diskutera livet sådant det är, inte sådant det borde vara (att tala om livet som det är var något Cajsa Tengbland sa. Kanske det var därför den kvinnan flyttade in i mitt hjärta med expresståg). Vi pratar om roller, om drömmar, om barnuppfostran, om äktenskap, om relationer, om församling. Och om hur det är, inte om hur det borde vara.

Älskar.

Där, i den lilla gemenskapen, har jag så många frågor, diskussioner och åsikter. Där prövas jag och utmanas. Där berättar jag och helas. Vi ber för varandra. Vi ser och delar de där sakerna som inte har någon enkel lösning och överlåter dem i större händer.

Älskar.

Men här på bloggen är det lite urvattnat och tomt, tycker jag. Kanske har jag min första bloggkris. Om det finns en sådan. Skulle vi inte vara på väg till Kenya snart igen så skulle jag kanske pausa, men jag vet att jag behöver det här forumet där. Där, i ett land som inte är mitt med mänskor som jag inte (ännu) står jättenära, så är det här mitt kaffebord, mitt vardagsrum, platsen för mina vardagsreflektioner.

”Det är i mötet med andra som vi blir varse om oss själva”, sa Cajsa Tengblad på ett ungefär. Jag tycker mig minnas att vetenskaplig teoribildning kring identitetsskapande håller med. Hur ska jag veta vem jag är och vem jag tillhör om jag inte möter andra?

Bloggen är ett verktyg för mötande av mig själv. Inte så mycket just nu här i Finland där jag lever ett rikt social liv, men nog i Kenya där jag ibland känner mig ensam.

Därför får det vara som det är. Lite tomt och urvattnat. Halvfart.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Djup, yta och bloggkris.

  1. Rut Åbacka skriver:

    Jag minns då vi fick nätuppkoppling till Atemo i början på 2000-talet. Jag kände som om jag hade hela världen på mitt köksbord och som om kommunikationen var hur enkel som helst.
    Vad gäller bloggande och livet i allmänhet, tycker jag att det är viktigt att förstå att livet mest är vardag. Vi stiger upp, äter vår gröt och dricker vårt kaffe, går till jobb och skola, kommer hem, äter mat osv. Det är ju det som är vardagen för de flesta. De spännande sakerna och dagarna hör ju nästan till undantagen (om man inte räknar med Afrika förstås 😉 ). Jag tycker inte, att det gör något fast det inte händer något nytt varje dag. Sedan tror jag, att vi är lite olika med att behöva skriva av oss och att det går i perioder. Det är inget illa med ett urvattnat eller tomt blogginlägg. Jag tror, att de flesta av oss mår bra, då det bara är vanligt. Må gott Eva och njut av varje dag med de dina och dina vänner. Dem saknar jag här.

    • kvintettfamilj skriver:

      Ja, Rut, så är det nog. Mest vardag. Bra, vanlig vardag. Jag och en god vän undrade just hur man ska göra det här med vänskap på avstånd flera år. Jag tänkte på dig och din goda vän och tänkte jag skulle fråga hur du fixar just den biten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s