Sprickorna.

Det händer sig ibland att jag efter något mänskomöte funderar om jag skrämde mänskan med mina frågor. Det är aldrig min mening. Det handlar bara om att jag verkligen vill möta, vill dela livet på riktigt. Det är därför jag diskuterade äktenskap med ett par som jag nyss hade träffat i Nairobi. För trots att jag verkligen tycker om träning, god mat, konst och kreativitet, vackra miljöer, korallfärgade nagellack och dansk inredning så är ju allt det bara yta. Och hur intressant jag än kan tycka att sånt är, så är det inte sånt jag helst delar med mänskor när vi träffas.

Det jag helst av allt stannar upp en stund inför är sprickorna. Vi har ju dem alla i våra liv. Jag kan på rak arm inte komma på en enda mänska som jag känner (lite närmare) som inte bär på någon form av trasighet, på någon form av kamp.

Det är ju så märkligt, egentligen. Vi lägger ner så mycket tid på fasaden. Jag tror att vi alla gör det i någon mån, kanske inom olika områden. Och ändå är det sprickorna, litenheten, det äkta som är det allra vackraste i oss. Det tycker jag. Det tycker jag verkligen. Det är ju när vi rör oss i de allra trasigaste markerna i våra inre som bruset ofta tystnar och fokuset läggs rätt. Där står vi, sköra och sårbara, och ändå så modiga att vi vågar låta en annan mänska se in.

”Har ni frid?”, frågade hon som jag inte hade pratat med på flera år och fick mig till en självrannsakan jag inte hade förväntat mig. Jag kunde inte värja mig mot frågan. Jag ville inte heller. Och så blev det ärligt och vackert i det där köket jag aldrig förr hade besökt.

Jag älskar när det händer. En sådan stund är en gåva. Att mötas på riktigt är så vackert. Att erkänna sin litenhet kan vara så oerhört befriande. Och väldigt, väldigt ofta så blir tonen i ett sällskap en helt annan efter att någon vågat göra ett sådant erkännande.

Vackert. Skört och väldigt vackert.

Bild 10.09.2014 kl. 15.21

P.S Bakom mig skymtar en klänning jag bar som treåring. Den vittnar om en annan slags litenhet.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sprickorna.

  1. Camilla N skriver:

    Amen. Så sant. Du säger det precis som det är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s