Ngilai

Strax förbi mitt ute i ingenstans finns en plats som heter Ngilai. Det är kanske en av världens vackraste platser. Det är tyst och rofyllt. Ett stenkast från den lutherska kyrkan finns några byggnader. Där slog vi läger. Vi, barnfamiljerna, samt någon till sov inne i huset, resten tältade utanför på gården.

Jag har inte sorterat intrycken ännu och vet inte riktigt var jag ska börja.

Nedanför huset gick en flod. Det gick att gå långt, långt utmed den. Det gick att plaska och simma i den (obegränsat om du är en man eller ett barn, något begränsat eller åtminstone väldigt avskilt, om du är kvinna). Apor klättrade i träd nära floden, eller sprang på marken. Getter gick och betade. Vattnet porlade. Samburukvinnor stod och tvättade kläder vid en viss del av floden.

Det var en väldigt fridfull plats.

En av de absolut vackraste minnesbilderna från Ngilai var min och Alfons flodpromenad tillsammans. Det var varmt. Jag gick barfota i floden och njöt av att känna småstenar under fötterna. Min långkjol drog jag upp så högt att den blev en klänning. Alfons sprang före mig. Allt som oftast slängde han sig ner i vattnet, plaskade och njöt. Sen sprang han vidare. Bara en liten bit framför honom såg jag apor gå omkring på marken. Det var så fint. Oförstört och fint.

Den där floden gjorde mycket.

IMGP7985

IMGP7934

Det hände så mycket. Eller det gjorde det kanske inte egentligen, men det var så annorlunda att varje händelse behöver smältas och tas in. Vi deltog i getslakt. Det dracks rått getblod (vanligt bland samburuerna). Alf och Pamela såg elefantspår alldeles nära där vi bodde. Det ryktas att Anna såg en orm som ringlade iväg idag. Ryktet säger också att det var en helt ofarlig orm. Helt ofarlig var däremot inte den lilla varelsen som Alf tog livet av. Det var en ungefär 10 cm lång ”kamelslaktare”, någon form av tusenfoting (eller rättare sagt kanske en hundrafoting) med ett elakt bett.

Ja, och mycket mer. Vi har hälsat på vid en skola. Vi har haft ett utomhusmöte med samburuerna. De som ville fick sova en natt i en traditionell manyatta (samburuernas hyddor). Vi har sjungit, haft andakter, ätit mat, tittat på när Vincent sprungit och jagat getter (han gör precis samma ljud som herdarna gör! Och har pinnen i högsta hugg, precis som de har!) och köat vid utedasset.

Det avslutades så fint med gudstjänst i en överfull kyrka. Rad efter rad med vackra samburukvinnor. De allra flesta med ett barn i famnen eller på ryggen. Rad efter rad med mindre och större barn. Sången som nästan lyfte taket. Läsning ur ett nyöversatt Matteusevangelium. Nattvarden. Apor och getter utanför.

Och en evangelist som nu som då utbrast ”dåååå så braaa” på svenska. Det hade han lärt sig av Safari -10.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s