Det näst bästa

Så, det blev alltså ingen länk idag. Det blev täppt näsa, sjuk hals och hosta istället. Men LÄSA om träning, det kan man ju alltid. Jag hittade en ny träningsblogg som jag med förtjusning dök in i.

När jag springer här i Maralal så springer jag ensam. En gång har jag och Ove sprungit tillsammans, men av logistiska skäl är det svårare att få till. Eftersom jag behöver få röra på mig, och jag behöver utanför staketet (jo, efter ett antal veckor på hemmaplan är jag redo för livet utanför porten igen!) så finns det inte så mycket att välja på – på med skorna och ut och motionera! Jag har fått vänja mig vid att följas av barnskaror. Ibland går de mig i hälarna, och om jag springer så springer de med mig en bit. Ibland sporrar det mig, ibland bryr jag mig inte alls och ibland, när jag vill vara ensam, svänger jag mig om och säger ifrån. ”Msifuate, tafadhali! Ninataka kutembea peke yangu tu.” (Följ inte efter mig, är ni snälla! Jag vill gå för mig själv). Ingen aning om det är grammatikaliskt korrekt, men det brukar fungera. Hur som helst – hittills har det gått hur bra som helst!

Det finns också uppenbara fördelar med att röra sig ensam. Det finns inget mera naturligt än att stanna till och prata med dem du möter. Nu senast var det först en grupp med tre kvinnor som jag stannade och samspråkade med. Det var en mamma och hennes två svärdöttrar. De kom från staden, visade det sig. Nu var de på väg hem. Jag fick veta hur många barn de hade, och vilken kyrka de brukade gå till. Jag berättade vad jag gjorde ute i bygden, var vi bor i Maralal och varför vi överhuvudtaget är här. Allt gick på swahili (möjligen med något enstaka ord på samburu eller engelska). Här inne på området är mitt umgänge med samburuer begränsat. Vill jag träffa mänskor, vill jag lära känna den kultur som jag omges av, vill jag öva mig på swahili – då måste jag ut.

Nästa kvinna jag samspråkade med var en lärare. Hon undervisade bl.a. i biologi. Vi gick en bit tillsammans, sen gick vi var och en åt vårt eget håll. Det var inga långa möten, men det räckte. Det räckte som social kontakt den dagen. Det räckte för att jag skulle få känna mig delaktig. Det räckte som språkövning.

Löpningen ger så mycket mer än bara motion. Det hjälper mig att navigera och hitta häromkring. Det hjälper mig att komma tillrätta i ett helt nytt landskap, och det ger nya bekantskaper. Tänk om jag brunnit för volleyboll! Eller absolut måste få simma för mitt välbefinnandes skull! Eller tyckt att livet är riktigt fattigt utan slalom!

Jag är glad över att jag tycker om att springa. Det kan jag göra nästan var som helst och nästan under vilka förutsättningar som helst. Ja, förutsatt att jag inte är förkyld vill säga.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s