En helt vanligt torsdag. Ove har jobbat på hemmaplan. Jag har planerat vårfest och smugit iväg på hemliga uppdrag med barnen och ng’oto Dennis och ng’oto Ellen. Oliver har spelat in ett röstmeddelande åt mommo, Vincent är snorig och Alfons har hållit på med sitt.
Nej, inget speciellt anmärkningsvärt. Fast vi kan dryga ut en ganska mager bloggtext med lite vardagsbilder.
I tisdags. Jag efter en av de tyngsta länkarna i mitt liv (eller också kändes det bara så just då). Svettig och med blåsor på hälarna. Nästan varje länk får jag sällskap av springande barn eller ungdomar. Jag har alltid ganska hög volym på i mina hörlurar så jag hör inte vad de säger, men jag brukar låtsas att de är hejande mänskomassor som följer mig en bit på vägen och hurrar mig i mål. Det fungerar.
Vincent står och betraktar kossorna som nu som då invaderar vår gårdsplan och fungerar som suveräna, ekologiska gräsklippare. Man borde ha en ko hemma på sin gård i Finland. Det borde man. Eller ett får. Vincent tycker i alla fall att det är underhållning när den är som bäst. En kommer ju inte alltför ofta så här nära kossorna hemma i Finland.
Katten som stryker omkring här och försöker komma in i vår lägenhet så fort tillfälle bjuds. Jag tror att det är den här. Eller också är det den där andra vita.
Ove som påstår att man ska vika lakan och påslakan så här. Jag är inte övertygad. Fast han gör ett bra jobb, det erkänner jag. Men ska man verkligen vara tvungen att stå på en hög höjd för att få till en snygg rulle av sängkläderna? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Allt om familjeäventyret 