Måndagsmood.

Jag skulle kunna berätta om en tassig söndag med en mamma som var sur och på dåligt humör nästan hela dagen. Men jag vill inte.

Jag skulle kunna berätta om måndagshändelser där ett barn drog ett annat barn (båda mina egna) så hårt i håret att det lossnade en stor tova. Men jag vill inte.

Jag skulle kunna berätta om hur det kändes när jag fick veta att ett av mina barn visat tungan åt ng’oto Dennis idag. Men jag vill verkligen inte det heller.

Jag känner inte för att vältra mig i elände idag. Jag orkar inte (men jag vill ändå att ni ska veta om att vardagen innehåller allt det också). Istället vill jag skriva om roligheter. Idag känns det så.

Så får det bli.

Jag tänker på mina och Oliver mysstunder idag. Han och jag, ensam vid middagen. Vi hann prata och vi fick äta i lugn och ro. Jag tänker på alla hans funderingar, på det djup som plötsligt dyker upp mitt i ett annars så trivialt samtal om ingenting. Då anar jag något av det som finns där inne, och jag blir så glad över att han väljer att dela det med mig.

Jag tänker på hur glad jag var över att vakna och inte känna mig en gnutta trött – både pigg efter en god natts sömn, men också pigg i kroppen. Jag vill träna, men jag tvingar mig själv att lyssna på kroppen. Orkar den? Lugnt pass eller intensivt? Dags för en vilodag? Två vilodagar? Mitt problem har aldrig varit att följa ett träningsprogram. Min utmaning ligger i att kunna ändra på planerna om kroppen säger ifrån. Men idag kändes det bara bra!

Jag tänker på hur det kändes när Ove störtade in i skolan och gav mig det paket han hämtat från posten. Vilken överraskning! Jag och Alfons hade just den här morgonen läst en andakt om vänner. Om att det inte är vännernas kvantitet som är avgörande, utan att vi har goda vänner. Och att vi får be Gud om goda vänner, och sen vänta tålmodigt på hans svar. Andakten slutade med: ”Gud som alla barnen känner, giv mig riktigt goda vänner!”. Bara några timmar senare öppnar vi ett paket med teckningar till alla tre pojkarna (från deras vänner i Finland) och ett brev till hela familjen. Och godis! Mörk choklad, godispåse, slickepinnar, tuggummi. Jag ser redan fram emot fredagsmyset den här veckan! Det kändes så välsignat och roligt att få just den hälsningen från Finland just idag. Guds tidpunkt är perfekt.

Jag tänker på fotbollsträningen här ute på gårdsplanen. Alfons ville skjuta på mål, och Ove ställde upp som målvakt. Vincent skuffade omkring en gammal, söndrig barnvagn och Oliver satt lojt och rullade en vattenflaska. Där var vi en stund, alla tillsammans.

IMGP7570

IMGP7571

IMGP7573

IMGP7574

IMGP7575

IMGP7577

Och jag tänker att en dag innehåller så många verkligheter, så många händelser. Just idag orkar jag inte fundera alltför mycket på det där mindre roliga.

Egentid med mellansonen. En pigg och glad kropp. En hälsning från våra goda vänner i Finland. En fotbollsträning utomhus alla tillsammans.

Det får räcka så. Det räcker så.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s