Gemensamt

Det är ett känt faktum att barn i samma familj kan vara väldigt olika. Det är våra också, på många sätt. Men en sak har de i alla fall gemensamt: de är framåt och på gång. De erövrar och utforskar. Det är oftast till deras fördel (det finns förstås tillfällen då jag skulle önska att de stod tysta och stilla. Bara en liten stund. Och bara ibland).

Men här är det till en enorm fördel för dem. De har nytta av den där drivkraften när allt är nytt. Som till exempel ikväll när vi såg att fotbollsplanen här på SHERP-området var fylld med pojkar som spelade fotboll. Där fanns både yngre och äldre, men största delen var ändå tonåringar.

”Kanske du vill fara och fråga om du får vara med?”, frågade jag Alfons. Ja! Det ville hand! Och visst ville han och Oliver att jag skulle komma med, men de for själva i förväg. När jag väl kom dit hade Alfons redan frågat om han fick delta. Och självklart fick han det! Sen behövdes det lite språklig assistans för att reda ut vilket lag han skulle vara på och så. Men sen sprang han på där, någon timme, och spelade och spelade och spelade.

En av mina vackraste minnen från Kenya så här långt är den där stunden på fotbollsplanen. Mindre pojkar och större pojkar tillsammans. De allra flesta av dem hade någon form av handikapp. Någon en förvriden hand, några som var döva. Och så Alfons, en vit sjuåring, där mitt ibland dem. Villkorslöst välkommen. Det var en vacker fotbollsträning. Inkluderande och vacker. Bra stämning, inga slagsmål eller fula ord. Alla som jobbar med rasism borde ha fått vara där och titta, som uppmuntran. Ibland är livet vackert. Ibland blir det rätt. Ibland finns det frizoner där problemen utanför kan glömmas bort en stund.

Idag fick jag sitta på sidan om och betrakta en sådan stund.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gemensamt

  1. Annika skriver:

    Fick tårar i ögonen av din beskrivning. Och tänker på hur man som vit blir bemött som en kunglighet (och dollartecken..) i Afrika, jämfört med hur vi i Finland bemöter personer med utländsk bakgrund..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s