Jag är ju inte så mycket för det där carpe diemandet.

Jag vet inte riktigt varför, men jag ogillar uttryck som ”fånga dagen”, ”lev i nuet”, ”se till att njuta nu, det går så fort”. Det är inte det att de inte är sanna. Det är kanske snarare fråga om att de lägger press på en. Som om man alltid skulle orka kavla upp ärmarna och se alla världens ljuspunkter. En kan ju bli utbränd för mindre.

Men om man får tona ner det lite, säga lite försiktigt att den ändå hade några fina stunder den här dagen, då är jag med. Om jag inte behöver kämpa så hårt för att leva här och nu och verkligen tänka på att fånga varje lyckligt ögonblick så arma hårt. Om jag bara får vara ifred och leva i det andetag jag andas när jag kan och får titta i bakspegeln när jag behöver. Eller planera framåt. Vem kan och orkar förresten bara leva i nuet hela tiden? Äh.

Okej, så det var alltså lite kaotiskt hemma hos oss idag. Så där rent generellt när vi alla fem befann oss tillsammans.

Men vi besteg ett berg. Bokstavligen. Och det var riktigt roligt. Jag hoppas att jag aldrig vänjer mig vid att gå bredvid zebror. Det här med att bestiga berg har vuxit fram så där smått den senaste tiden. Vi gör gärna saker tillsammans i vår familj. Både barnen och vi tycker om att röra på oss, och det händer ganska ofta hemma i Finland att vi tar en promenad tillsammans. Då cyklar Alfons och Oliver och jag och Ove går. Vincent sitter kanske i vagnen. Men i Kenya ska vi bestiga berg och äta medhavd matsäck och njuta av utsikten. Och förhoppningsvis hitta hem sen med bilen (idag hade vi lite svårt att hitta samma ”väg” tillbaka. Det slutade med att en vänlig man kom med oss och visade vägen. Nu vet jag vad ”hakunda njia!” betyder. Ingen väg. Det ropade en flicka efter oss när hon såg vart vi styrde).

IMGP7336

IMGP7328

IMGP7326

IMGP7315

IMGP7317

IMGP7330

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag är ju inte så mycket för det där carpe diemandet.

  1. Inga Snellman skriver:

    Vad fint! Och så vackra bilder!

  2. Sussu skriver:

    Jag måste titta extra noga på den första bilden. Jag trodde att du hade övervunnit din ormfobi för gott, jag såg nämligen en orm i din hand istället för en vandringsstav… Jag blev väldigt impad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s