Sista kvällen

Vi fixade det. Ove är en klippa. Den mannen, den mannen. Han fick tre finländska godis av mig som första pris. För att han varit den han varit idag. Barnen ligger i säng och det blev en mysig läggning. På något nådigt vis så gick den här dagen ändå bra.

Hela huset är tömt på våra saker. Våra militärsäckar är packade och ihopknutna. Lådor, väskor och påsar har fyllts. Matsäcken är förberedd. Och nu är vi här. Jag tänker dels att vi börjar bli lite onödigt bra på det här. Under loppet av ungefär 15 månader har vi flyttat 5 gånger. Jag trodde aldrig att våra liv skulle innehålla så många uppbrott och avsked. Det ingick definitivt inte i våra planer, och inom mig har jag tidigare funderat på hur mänskor som flyttar ofta egentligen mår. Om de blir rotlösa. Om de är hemlösa. Och på hur stor betydelse en fysisk plats kan ha för ett barns utveckling. Det var alltså inte så här det var tänkt. Men det var så här det blev, och vi får tro att det sätt vi lever på just nu ger oss något annat.

Här på SLEF:s missionsstation på Atemo har det funnits en lågstadieskola för missionärsbarn. I lagren finns en massa material kvar. Idag har jag botaniserat bland linjaler, flörtkulor, fjädrar att pyssla med, vikter för matematisk undervisning, vågar, glasfärger, penslar, kritor, utklädningskläder, våffeltyg, trianglar och rytminstrument och en hel massa annat. Simone och Ingrid hjälpte mig att sortera och skriva inventarielista på allt vi plockade med oss. Nu är hela bagageutrymmet fullt.

Jag är glad att vi är så här långt. Imorgon kör vi till Nairobi. Där hoppas vi få uträttat all byråkrati som hör ihop med att få våra arbetstillstånd instämplade i passen och registrerat oss och sånt. Sen bunkrar vi upp och kör mot Maralal. Kanske redan på lördag, om allt går väl.

Sen väntar flera månaders vardag i Maralal. Och det är inte säkert att jag någonsin tidigare längtat så här mycket efter just vardag. Jag, som i vanliga fall tycker om nya intryck, undviker allt nytt. Jag vill köra på samma vägar, bo på samma hotell, äta på samma restauranger som vi gjort tidigare. Allt har sin tid, och jag har omorienterat mig tillräckligt för ett tag.

Vardag i Maralal låter förträffligt. Alldeles förträffligt.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s