Hejsan.

Min blogg krånglar. Men jag lever och mår bra.

Idag: studerat, svettats (varmt), bakat citronkladdkaka, druckit kaffe, promenerat, ätit guavafrukter, planerat en marknadsdag på fredag, bokat hotell i Nairobi för nästa vecka, ritat lite med Alfons och Oliver. Jag vet, fruktansvärt intressant information för er.

Här kommer förresten tre olika infon som har att göra med ormar:

1) Någon av personalen har sett kobran en gång till, efter att vi kommit hem från retreaten. Nu har den setts två gånger och bägge gångerna hann den krypa ner i ett hål.

2) När vi var ute på promenad idag så såg jag plötsligt något som slingrade sig i buskaget till höger om oss. Jag vet inte när jag sist skulle ha blivit så rädd. Helt skräckslagen för en minut eller så. Sen berättade Ingrid att det inte var en orm utan ett band. Mänskorna här låter sina djur beta ganska fritt, men djuren har ofta ett band som hänger efter dem. I det här fallet satt det fast en get i andra ändan av bandet, och när geten gick framåt så rörde sig ändan av bandet precis som en orm. Snabbt och slingrande. Jag såg ingen get, och inte hörde jag den heller. Jag såg bara något som jag var helt övertygad om att var en orm. En lång, brun orm.

3) Igår och idag har jag suttit och tecknat lite med barnen. Jag har bl.a. målat två ormar. Den ena klippte jag ut och klistrade upp på en bit kartong. Ska vi tro att det handlar om traumahantering, kanske? Det är möjligt att det går att bearbeta en ormfobi. Men alltså tänk nu själv. Om man blir så rädd att man börjar hyperventilera bara för att något prasslar i buskarna nära en, hur ska det då inte kännas att medvetet gå in i en situation där du vet att det finns en levande orm, och att själva målet är att du ska kunna gå närmare och närmare den. Och till sist hålla i den.

Så hur botar man en fobi mot att hantera ormfobi?

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s