Baksidan

Vi VISSTE att den här stora omställningen vi går igenom skulle ta kraft och ork och tid. Vi visste att det krävs anpassning och att vi måste tillåta oss att vara trötta. Men ändå vet man ju ingenting innan man står mitt i det. Vi visste inte på vilka områden vi skulle få kämpa. Hur skulle barnen reagera? Sluta sig? Bli otrygga och vilja vara mest med oss? Vägra äta? Sluta sova? På något sätt har man väl ändå någon liten aning om hur man själv reagerar under stress och påfrestning, men barnen är lite osäkra kort.

Jag kan inte minnas om jag skrivit om den här delen av vår resa tidigare. Inte så mycket i alla fall, tror jag. Mest av den anledningen att när vi är som allra tröttast och känner oss allra mest nere så skriver jag ingenting. Jag orkar helt enkelt inte.

Men så är det i alla fall. Vi är ingen glansbildsfamilj just nu. Vi har dagar när allt fungerar ganska bra, men vi har massor med dagar när det inte gör det. Det känns ganska kaotiskt och flytande Det går upp och det går ner. Pendeln svänger ganska snabbt. Just nu flyttar vi på oss mycket. Vårt ”hem” är i Maralal, men under språkstudierna bor vi på Slef:s missionsstation i Atemo (några hundra kilometer från Maralal). Och från Atemo reste vi nu till Nairobi centrum och efter några nätter där flyttade vi till konferenscentret här i Brackenhurst för att delta i Slef:s retreat. Maralal till Atemo till Nairob till Brackenhurst. Plus någon natt här och där i Kisumu när vi farit och simmat.

Det tär och det tar. Barnen blir rådvilla. De rutiner som går att hålla så håller vi, men det mesta blir annorlunda när du byter miljö. Ingen av oss hinner med. Det gråts, det grälas, det hotas, det förbjuds, det kramas, det förlåts, det leks, det slåss. Vi ser hela registret. Och våra kolleger ser verkligen hela registret hos oss. De flesta fasader har nog rämnat vid det här laget. Ibland flyter allting på ganska bra, ibland har vi riktiga guldstunder, men ibland är det kaos och ibland brister allt. Då får man helt enkelt inse läget och lugna ner. Kanske gråta lite, sålla bland planerna, vila mycket. Idag sov jag och Vincent nästan tre timmar på eftermiddagen.

Allt är nytt. Att ta sig från ett ställe till ett annat är ett helt projekt. Vi lär oss allt från början. Hur man tar sig hit och dit, hur saker fungerar här i landet, kultur, språk, tro. Och så vår egen roll här. Våra jobb som missionärer. Det är också nytt för oss.

Det är utmanande. Och jag ville att ni skulle veta om att den sidan också finns. Det är inte bara underbara dagar vid poolen och ljuvliga kulturella utbyten och barn som lär sig prata swahili. Det är anpassning med många olika element.

Annonser

Om kvintettfamilj

Gift trebarnsmor. Målmedveten, kristen projektmänniska. Bor i Kenya, jobbar som missionär och har numera lärt mig konversera på swahili. Tycker väldigt mycket om mänskomöten, mat, träning och konst. Är inte speciellt morgonpigg. Vill väldigt gärna vara en tillräckligt bra mamma och fru. Älskar de mina. Mycket.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Baksidan

  1. Gunnel skriver:

    Ja så här kan det också vara. Bra att ni vet att det kan vara bättre också. ”Alla dagar är Han nära han som heter Kraft och Råd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s